Det har aldrig varit lätt

Jag är grafisk formgivare och forskar inom grafisk form. Jag studerade på Charkivs konstakademi, KSADA. Det senaste årtiondet har jag bott i Kiev och mestadels arbetat med kulturprojekt. Efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina flydde jag i mars 2022 till Lviv.

Det finns ett nära samband i min praktik mellan att skapa grafisk form i Ukraina och att främja ukrainsk kultur. Det har aldrig varit lätt för mig att hitta ett förhållningssätt, men tack vare mina studier av ukrainska grafiska arkiv och genom att använda internationell designmetodik har jag hittat en riktning som jag vill undersöka mer i mina arbeten.

2017 började jag på eget initiativ arbeta på mitt projekt ”City of forms”. Jag ville utforska stadsmiljön – främst arkitektur – och projektet gav mig möjlighet att jobba med formskapande och ta fram intressanta bokstavsvarianter med utgångspunkt i den lokala arkitekturen.

Jag började i Kiev och arbetade främst med modernistiska byggnader som Salute Hotel från 1984, ritat av arkitekten Avraam Myletskyi, där jag förvandlade balkongernas former till bokstäver. Experimentet var lyckat och inspirerade mig till att arbeta vidare med temat, och fortsätta samla på mig de bokstavsformer som jag skapade och sedan vidareutvecklade till olika egna grafiska identiteter.

Efter försöket med Salute Hotel fortsatte jag med resten av bokstäverna i det engelska alfabetet. Resultatet använde jag senare när jag tog fram en grafisk identitet för utställningen med ukrainsk form på den holländska designveckan Dutch Design Week 2018. Då insåg jag att den här typen av transformation skulle kunna fungera som en metod för mig för att använda lokala kontexter och miljöer till att skapa grafisk form.

En annan av mina utgångspunkter för nya bokstavsformer är det hus i Kiev som inrymmer Ukrainian Institute of Scientific and Technical Expertise and Information, UkrISTEI. Det är en byggnad från 1971, som ritades av arkitekten Florian Yuriev, och som i staden går under smeknamnen ”UFO” eller ”Flygande tefatet”. Min tanke var att göra ett grafiskt mönster som införlivade detaljer från byggnaden. Efter noga övervägande valde jag att använda en oval grundform i mönstret.

Jag uppmärksammande även Kievs arkitektur från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det ledde till verket ”Sleep and dream”, som visades i april–maj på montergalleriet Shoof i Stockholm, som ställer ut visuell kommunikation och kultur i ett skyltfönster i Hornstulls tunnelbanestation. Det var symboliskt för mig att visa detta arbete i just tunnelbanan eftersom det var den plats i Kiev som jag sov på när jag behövde ett skyddsrum.

Efter de här förstudierna fortsatte jag tillämpa denna förvandlingsmetod för att skapa visuella identiteter. Nästa projekt var identiteten för Dovzhenko Centre i Kiev, också här refererar jag till själva byggnaden i den grafiska formen. Dovzhenko Centre är Ukrainas statliga filmarkiv, men det är även ett filmmuseum, en teater och ett mediebibliotek. Det var alltså viktigt att den grafiska identiteten hade egenskaper som gjorde att den kunde omfatta hela kulturinstitutionens program under året. Jag tog fram unika siffror, baserade på byggnadens siluett och urskiljande drag, som blev avgörande för den grafiska identiteten.

Jag bestämde mig för att arbeta vidare med ”City of forms” som ett slags reseprojekt, och göra det internationellt. Nu har jag planer på att göra en konstbok av projektet, när jag har tillräckligt många grafiska verk från olika städer att presentera.

Mitt första internationella bokstavsprojekt var i Prag, den första staden i ”City of forms” som resekoncept. Projektet skapade jag under ett konstresidens på Kunsthalle Praha 2019 under vilket jag kunde utforska staden och lära känna den. Redan första dagen slogs jag av hur vackert det före detta tjeckoslovakiska riksdagshuset från 1972 är, även det en modernistisk byggnad, ritad av arkitekten Karel Prager.

Konstruktionen imponerade på mig: hur de lätta pelarna bär upp en väldigt tung överdel. Jag sökte efter ett ord som skulle säga något viktigt om huset. Och jag hittade det tjeckiska ordet ”lehkost”, lätthet. Det heter nästan likadant på ukrainska – det är intressant att orden låter så lika trots att de stavas så annorlunda. Så jag skrev det på tjeckiska, med latinska bokstäver, som ett platsspecifikt verk. Det blev mitt eget personliga ettordsmanifest. För mig är lätthet ett tillstånd som ger mig konkret existentiell kraft och skyddar mig från en hård verklighet.

Konstverket uppfördes som en typografisk ljusinstallation i stadsmiljön. Det var spännande att se visuella element från byggnaden först förvandlas till typografi och sedan återvända till staden i form av ljusinstallationen på dess fasader. Det bör nämnas att byggnaden som inrymmer Kunsthalle Praha är en före detta transformatorstation, och mitt projekt ”Lekhost” var en del av konsthallens experimentella plattform Facade project där konstnärer skapade installationer i gränslandet mellan konst och teknik.

Sommaren 2021 besökte jag staden Dnipro i Ukraina, där jag upptäckte ytterligare en mycket vacker byggnad. Sommarteatern är en amfiteater ritad av arkitekten Oleh Petrov och byggd 1978 utsträckt över sjön i Lazar Globa-parken. Jag förvandlade byggnadens form till bokstäverna i det ukrainska alfabetet. Verkstiteln ”One alphabet and project compositions” är en referens till förberedande övningar i design.

När jag funderade på hur jag skulle presentera projektet på utställningen med samma namn på galleriet Artsvit i Dnipro i september 2021 kom jag fram till att det var väldigt viktigt för mig att redovisa grafiken med en klassisk grafisk teknik, mer specifikt som silkscreentryck. Byggnadens spegling i sjöns vatten gav mig idén till att göra flera olika varierande grafiska utformningar utifrån ett enda hus, och det ville jag visa i mitt projekt. Projektets centrala verk presenterades därför med silkscreentryck, men i projektet ingick även textiltryck, animation och video.

Bokdesign är en del i min verksamhet som också är en stor passion. Jag arbetar ofta med bokprojekt för olika ukrainska kulturinstitutioner. ”Parcommune – Place. Community. Phenomenon” är en bok som jag formgav åt The Research Platform på Pinchuk Art Centre i Kiev 2019. Den gavs ut i samband med en utställning med samma titel, om ukrainsk konst och ukrainska konstnärer från 1990-talet.

Bokens titel är också namnet på det ukrainska konstkollektiv som höll till i ett ockuperat hus i Kiev 1990–1994, där unga konstnärer sökte ny mening och nya uttryck i en svår tid under Ukrainas första år av självständighet. Deras ateljéer låg på det som då hette Pariskommunens gata, i dag Mykhailivs’ka.

Mitt visuella koncept för boken inspirerades av en text där en av konstnärerna, Natalia Filonenko, drar sig till minnes hur hon och hennes man bodde i en ateljé där de hade satt upp en beige fransk gardin. Gardinen fungerade som ett slags skydd från 1990-talets hårda realitet. Jag bestämde mig för att omslaget skulle ha ett beige fält som skulle skapa en transparent effekt över typografin.

Den beigea färgen förekommer också på de första sidorna i boken, i delar av förordet, där den fungerar som en metafor för miljön i konstnärernas ateljé – som om läsaren kliver in bakom gardinen i den ockuperade konstateljén. Boken, vars redaktör var Tatiana Kochubinska, består av analytiska texter om ateljéockupanternas konst och verksamhet, samt dokumentära texter om de unga alternativas uppror mot den allmänna normen.

Ytterligare en bok som jag har utformat för The Research Platform på Pinchuk Art Centre är ”Why there are great women artists in ukrainian art” från 2019, med Kateryna Iakovlenko som redaktör. Omslagets spetsmönster fungerar som en metafor för den oftast osynliga närvaron av kvinnliga konstnärer i Ukraina. I boken presenteras verk av konstnärer från 1900-talets början och nutida kvinnliga ukrainska konstnärer.

För redan nämnda Dovzhenko Centre formgav jag boken ”VUFKU – Lost & found 1922–1930”. VUFKU är förkortningen av namnet på den ukrainska foto- och filmadministrationen, ett slags ukrainskt Hollywood i början av 1900-talet, och boken innehåller intressanta texter om Ukrainas tidiga filmindustri. Avantgardistiska konstnärer och författare – däribland Vladimir Tatlin, Vasyl Krychevskyi, bröderna Vladimir och Georgij Stenberg, och Les Kurbas – arbetade för VUFKU och gjorde till exempel scenografi, stumfilmstextning, filmaffischer och manus.

VUFKU hade också ett eget förlag och gav ut tidskriften ”Kino”, som präglades av den nya tidens formspråk. Experimenten med figurativ layout, fotocollage och typografi i ”Kino” och i VUFKU:s filmer ger exempel på att det ukrainska avantgardet hade ett eget konstnärligt uttryck. I boken bestämde jag mig för att använda grafiska formgivningsgrepp från revolutionsåren, men jag lekte med estetiken för att det inte skulle bli manierat – jag ville ju visa på kontinuiteten i ukrainsk grafisk form, sambanden med nutida lösningar, hur det tidiga 1900-talets grafiska innovationer anpassats till vår egen tid och vilka lösningar som fortfarande är relevanta.

Arbetet med olika kulturprojekt gjorde mig nyfiken på forskning om grafisk form och den grafiska formgivningens historia. 2017 bestämde jag och mina tidigare studiekamrater från konstakademin i Charkiv, Uliana Bychenkova och Nika Kudinova, för att samarbeta under namnet U, N, A, collective. Var och en av oss arbetar som oberoende formgivare, men i det här projektet utförde vi gemensam visuell forskning kring varumärkesgrafikens historia i Ukraina, eftersom vi tyckte att vi saknade kunskap om ukrainsk grafisk historia. Vi beslutade oss för att intervjua våra före detta lärare på konstakademin och ta reda på mer, och att föra samtal med dem, inte som mellan lärare och elever, utan som kollegor.

Vi var intresserade av forskning om grafisk form från 1960- till 1980-talet, om sovjetepokens ukrainska varumärkesgrafik – som var ett populärt område på den tiden och mycket spännande som en sfär som var relativt fristående från propagandasymbolerna. Det är viktigt att påpeka att begreppet grafisk formgivning i vår mening inte existerade i det sovjetiska Ukraina, utan att fältet då kallades industriell grafik.

2017 organiserade vi utställningen ”Znak – Ukrainian trademarks 1960–1980s” på Mala Galereya i kulturinstitutionen Mystetskyi Arsenal i Kiev. Vi hade två salar i galleriet: den första använde vi för en historisk del, ett slags tidslinje för att visa utvecklingen i ukrainsk grafisk form. Vi började med tidigt 1900-tal och visade verk av framträdande ukrainska grafiska konstnärer och formgivare. Exempelvis Vasyl Yermilov (1894–1968), en av de viktigaste gestalterna i ukrainsk grafisk konst, som arbetade på konsthögskolan i Charkiv från 1921 till 1935, när han svartlistades av sovjetregimen. Under avstaliniseringen kunde han på 1960-talet börja jobba som professor igen på Charkivs konst- och industriinstitut.

I utställningen visade vi också arbeten av Vladimir Pobiedin (1918–2006), som vi alla hade studerat för. Större delen av hans grafiska arbeten kom till på 1970- och 1980-talen på Charkivs handelskammare, en myndighet med monopol på att skapa och leverera varumärken åt företag och organisationer. Vi hade möjlighet att visa hans originalverk, utförda i gouache på 12 x 12 centimeter stora pappkvadrater – helt enligt myndighetens anvisningar. Tack vare Pobiedins familj har hans fantastiska arkiv bevarats. För oss var det viktigt att lyfta fram och undersöka hur de sovjetiska och specifikt ukrainska varumärkeslogotyperna påverkats av internationell modernistisk grafisk formgivning.

I den andra salen presenterade vi våra egna experiment, där vi förvandlade varumärkena på ett postmodernistiskt sätt. Vi gjorde även ett intressant experiment om hur arkivets modernistiska estetik skulle kunna fungera i nya medier. När utställningen stängde fick vi en mängd förfrågningar från grafiska formgivare om att göra en bok. Vi bestämde oss därför för att bredda vår undersökning och bjuda in författare och konsthistoriker att skriva artiklar om varumärkesgrafik i Ukraina, och sambandet med och inflytandet från internationella strömningar. 2019, två år efter utställningen, publicerade vi en bok med samma titel.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari i år kan jag nu se hur krigets verklighet skapar nya estetiska behov. Gatuskyltarna i ukrainska städer har till exempel målats över av försvararna, främst för att inte förse fienden med information. Offentliga monument har täckts med skyddande sandsäckar. Produktformgivare tillverkar stridsvagnshinder i sina verkstäder och modedesigner gör uniformer.

Vi tar till oss massor med nyheter i bild och text i dag. Estetiken bakom nyheternas utformning påverkar hur vi uppfattar bilderna och tolkar informationen. Som grafisk formgivare kan jag nu bara förmedla snabba budskap, nyhetsjournalistikens tänkesätt är därför också min metod. Instagraminlägg, nyhetsrubriker, tweets och videoklipp är just nu verktyg för att mycket snabbt skapa budskap som kan skydda och informera. Vi har inte tid att skapa komplicerade designgåtor.

Aliona Solomadina är grafisk formgivare, forskare och typsnittsdesigner, vanligtvis baserad i Kiev men vid tidningens utgivning evakuerad till Lviv. Hon arbetar främst med bokdesign, visuella identiteter och art direction, alionasolomadina.com. Essän bygger delvis på hennes föreläsning i april 2022 på Beckmans designhögskola i Stockholm.