Klass och vita rum i klassrummen

En av de mest intressanta situationer jag har varit med om i ett klassrum var när jag gick en påbyggnadskurs för yrkesverksamma inom formgivning, konst och arkitektur. Temat för kursen var migration i relation till byggd miljö, och inom ramen för kursen gjorde vi många studiebesök till socioekonomiskt underprivilegierade områden runtom i landet, för att studera de rumsliga miljöerna och träffa invånare och verksamheter.

Under ett studentlett seminarium föreslogs att vi gemensamt skulle göra en självreflekterande övning. Alla skulle rita det hus som de hade vuxit upp i, eller spenderat mest tid i under sitt liv. Övningen skulle fungera som en visuell enkät som ställer frågan: om vi studenter representerades av arkitektur, hur skulle den se ut? Vilken typ av byggnader och fysiska miljöer hade format de människor som satt i detta rum och som nu specialiserade sig på staden och migration? Tillvägagångssättet skulle vara enkelt, alla skulle rita under en kort och begränsad tidsram – inte mer än några minuter – och med samma slags papper och pennor för att göra det hela mer anonymt och prestigelöst.

Vår kursledare var först tveksam och ifrågasatte förslaget – var det verkligen nödvändigt att dra in sig själv på detta vis i undervisningen? Kunde inte diskussionen hållas utan denna slags självutforskande, på gränsen till privata, övning? En invändning som skulle kunna tolkas som omsorg om studenternas integritet, och en vilja att undanröja risken att någon skulle känna sig utsatt.

Eller möjligen som uttryck för en övertygelse om att denna sorts övning bara var navelskådande och meningslös, och att personliga erfarenheter inte påverkar ens arbete, eller åtminstone inte behöver uppmärksammas. Men när klassen insisterade gav kursledaren med sig.

Vi ritade i tystnad och vid tidtagarurets signal samlades teckningarna in och sattes upp. Det blev en iögonfallande homogen samling enfamiljshus – villor och radhus. Av de nästan 20 teckningarna föreställde endast tre flerfamiljshus – ett trevåningshus och två åttavåningshus.

Genom dessa teckningar blev något som vi själva redan hade haft på känn ett handgripligt och synliggjort faktum: nämligen att en klar majoritet av vår klass kom från socioekonomiska och byggda miljöer som inte var av det slag som de vi studerade och arbetade med. För att hårdra det så var vi från en samhällsklass, och vi studerade och gjorde karriärer på projekt för människor från en annan samhällsklass – som inte studerade oss och gjorde karriärer på det. Övningen som vi gjorde väckte med andra ord frågor om positionalitet och maktrelationer, som blev viktiga att ha med sig under utbildningen.

Arkitekter, formgivare och konstnärer är några av många yrkesgrupper som formar samhället, genom skapandet av såväl idégods som livsmiljöer. Det är ingen hemlighet att det finns en kraftig snedfördelning inom dessa utbildningar och branscher, som innebär att kårerna inte reflekterar hur samhället ser ut. Detta har statistiken visat i många år.

På konstnärliga högskoleutbildningar är en mindre andel studenter av utländsk bakgrund än det genomsnittliga för högskolor generellt, och en större andel än genomsnittet är från studievana hem med föräldrar med hög inkomst.

På en konferens om konstnärlig forskning lyssnar jag på en föreläsning med arkitekten Craig Wilkins, som under många år bedrivit en socialt och aktivistiskt orienterad arkitekturpraktik och skrivit böcker om detsamma. I sitt föredrag beskriver han stegvis alla de moment som utgör trösklar för svarta amerikaner att bli arkitekter.

Det börjar med avsaknaden av förebilder, fortsätter med frågan om finansiering – i USA kostar högskoleutbildning, och arkitektur och konstnärliga utbildningar kostar mer än exempelvis juridik, som dessutom erbjuder en säkrare utgång vad gäller anställningsbarhet och inkomst. Vem tar en sådan finansiell risk? I Sverige är förvisso utbildningen kostnadsfri (för inhemska studenter) men utbildningens längd påverkar belåningsgraden och i förhållande till utsikterna efter examen kan det stöta bort studenter som måste prioritera en säker inkomst.

När Wilkins steg för steg har gått igenom alla de sociala, kulturella och ekonomiska hinder som finns inbyggda i samhället och utbildningssystemet så som det ser ut i dag, så är det till slut bara ett fåtal svarta studenter kvar på det fiktiva klassfoto han använder sig av som exempel i sitt bildspel. Längs vägen, från hemmiljön via högstadiets bildlektioner till framlagd examen, har nästan alla svarta studenter en efter en trillat bort på grund av olika exkluderingsmekanismer.

Wilkins menar att detta system exkluderar på alla nivåer, och han frågar sig ”hur kan vi säkerställa fler undantag? Hur kan vi anpassa en struktur för att passa dem, så till den grad att de går från att vara undantag till att helt enkelt vara förväntade?” Men med ”undantag” menar han inte att ett ökat antal kortsiktiga inkörsportar är hela lösningen, utan att en stor del av problematiken handlar om att arkitektur som disciplin och bransch vilar på grunder som behöver tänkas och göras om, för att bli angeläget och tilltalande för fler.

Som ett led i 2020 års intensifierade Black lives matter-aktiviteter anordnades en föreläsningsserie under namnet BIPOC Design History av grafiska formgivarduon Polymode. Det första tillfället ägde av en händelse rum bara dagarna efter stormningen av Kapitolium, och blev ett rum för gemensam bearbetning av de ofattbara mediebilder som liksom sammanfattade den katastrof som Donald Trumps presidentskap inneburit.

Uppemot 400 grafiska formgivare, främst från USA men också många andra delar av världen, kopplade upp sig för att fortbilda sig ifråga om visuell kultur och grafisk design-historia bortom kanon, och samtidigt söka efter svar på frågan: vad gör vi nu? Hur kan designundervisningen göras relevant mot bakgrund av dessa djupt omvälvande konflikter i samhället? Eller som en högskolelärare uttryckte det: ”Hur kan jag göra utrymme för dessa frågor i undervisningen? Mina studenter kommer till klassrummet bärandes på frågor och erfarenheter som inte kan ignoreras.”

Det fanns en känsla av momentum i att se att även väldigt många namnkunniga från välkända lärosäten och designbyråer slöt upp i dessa samtal – något måste ske, och tillsammans kan vi lära oss vad som behöver göras annorlunda.

Samtidigt som det har gjorts och görs många insatser från utbildnings-, kultur- och ideell sektor för att åstadkomma jämlikhetsskapande förändringar inom konstnärliga utbildningar, så har det senaste årets kulturdebatter i medierna visat att det inte är i alla läger som den skeva representationen anses vara ett problem. Uppropet på Sveriges Radio, debatten om Konstfacks lokal Vita havet, och kulturbarnsdebatten är samtliga exempel där det å ena sidan finns röster som menar att det spelar roll vilka kroppar och erfarenheter som får utrymme i utbildning och bransch, och å andra sidan röster som menar att det är mindre väsentligt, utifrån en idé om att kropp och levd erfarenhet inte har betydelse för vilket perspektiv man har och vilket arbete man utför.

En annan tendens är att när segregation och representation adresseras i en svensk kontext ställs ofta rasism emot klass som två konkurrerande kategorier för samhällsanalys. Ett exempel på det är när Therese Bohman skriver i ”Expressen” (17 februari 2021) att postkoloniala frågor står högt i kurs inom konstvärlden, och att det därför finns anledning att undra hur en student från arbetarklassen uppfattar det ouppnåeliga Konstfack.

Ett sådant resonemang bygger på en nästan karikatyrmässig dikotomi mellan en ”postkolonial” och förmodat icke-vit intellektuell elit, och en okunnig, språklös, rädd och förmodat vit arbetarklass. Det tyder på en minnesförlust ifråga om att icke-vithet och arbetarklasstillhörighet ofta är sammanfallande.

Faktum är att Sverige har utvecklats till att bli ett av de västländer där segregation och stratifiering i samhället är störst. Skillnaden i arbetslöshet mellan den infödda jämfört med den utlandsfödda befolkningen i Sverige är den största bland alla OECD-länder, och Sverige sticker ut på motsvarande vis även inom bostadssektorn – det finns i dag inga fattiga stadsdelar i det urbana Sverige som domineras av majoritetssvenskar, tvärtom är alla stadsdelar som klassificeras som fattiga befolkade av i huvudsak icke-vita invånare. Endast 1,5 procent av majoritetssvenska barn växer upp i fattiga hushåll. Närmare 80 procent av alla fattiga barn och ungdomar i Sverige har utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund.

Icke-vithet och fattigdom har alltså i Sverige smält samman på ett sätt som inte är olikt situationen i exempelvis USA. Men i Sverige får diskussioner om rasism sällan samma genomslagskraft och legitimitet. Ett exempel på det är att det öppna brevet ”Tystnad är våld”, skrivet av konstnärer i solidaritet med Black lives matter, som skickades till 200 kulturinstitutioner och publicerades i tidningen ”Paletten”, fick överraskande litet gensvar.

Snedrepresentationen är inte bara att betrakta som en brist, utan måste ses som ett aktivt upprätthållande och (åter)skapande av en kolonial ordning. Designern Victor Papanek uppmärksammade koloniala strukturer i designområdet redan i början av 1970-talet, när han påstod att ”designers har blivit en farlig art” som från ett västcentrerat perspektiv levererar ”lösningar” till tredje världen, utifrån en tillväxtdriven och hänsynslös idé om utveckling.

I linje med Papaneks resonemang menar antropologen och designteoretikern Arturo Escobar att vi måste uppmärksamma och lära oss av den koloniserade världens designpraktiker, för att radikalt omvärdera vad design är och närma oss ett förhållningssätt som är mer dialogiskt och relationellt, i motsats till en lösningsorienterad envägskommunikation. Han kallar det för ”design for the pluriverse” i en lek med ordet ”universe” med inspiration från zapatiströrelsens motto ”queremos un mundo donde quepan muchos mundos” – ”vi önskar en värld i vilken många världar ryms”.

Ett exempel på hur dessa idéer omsätts i praktiken i en västerländsk högskolekontext, finns att hitta i de reformer som designprofessorn Dori Tunstall uppmärksammats för på det kanadensiska universitetet OCAD, där hon aktivt arbetat för att mobilisera urfolksperspektiv i designutbildningarna, bland annat genom att anställa fler lärare med urfolksbakgrund. Hon menar att detta är en framgångsrik strategi för att introducera mer jämlikhetsskapande metoder och synsätt och avkolonisera designämnet.

För att återgå till klassrummet i kursen om migration och byggd miljö, så är vikten av att studentunderlaget i klassrummet speglar samhället en fråga om kvalitet och legitimitet, inte en fråga om en dekorativ mångfald för sakens skull (se till exempel kultur- och samhällsteoretikern Sara Ahmeds kritik av mångfaldsbegreppet, som hon menar utgår ifrån och upprätthåller en vithetsnorm genom kortsiktiga insatser).

För på vilket sätt är det i dag legitimt och relevant att ett visst samhällsskikt utstakar och definierar levnadsvillkoren för ett annat? En sådan obalans är att betrakta som strukturellt förtryck – som återskapar det som Papanek varnade för redan för ett halvsekel sedan.

För att nå förändring är det viktigt att se sambandet mellan klass och rasism som samverkande kategorier. Det är också viktigt att eftersträva att samhället återspeglas i klassrum och bransch, men ett sådant mål behöver vara sammanlänkat med en idé om förändring i innehåll i såväl utbildning som branschpraxis.

Lösningen är alltså inte att rekrytera en viss grupp till business-as-usual, utan grundläggande strukturer behöver tänkas över och anpassas till att möta den värld vi lever i och dess nya frågeställningar och utmaningar.

Maryam Fanni är grafisk formgivare och doktorand vid HDK-Valand i Göteborg. Nathalie Ruejas Jonson är illustratör och grafisk formgivare.