"Det är den med bäst ekonomiskt tålamod som blir kvar"

Maria Nilsson Thores serie om kompisarna på ”Förskolan Ärtan” hör till de mest utlånade bilderböckerna för barn på Sveriges bibliotek.

– Jag gillar inte ens serier men Förskolan Ärtan visade sig vara mitt bästa ekonomiska beslut någonsin. Jag har gjort femton böcker om förskolan. De hålls vid liv i upplaga och lånas i bulk. Den serien bär mycket.

Det var efter att Maria Nilsson Thore fått sina tre barn som hon insåg att hon måste tjäna pengar på det hon gör. Att vara illustratör i barnboksbranschen genererar inte stor inkomst bland annat för att royaltyn delas med författarna. För att tjäna mer bestämde sig Maria Nilsson Thore för att själv börja skriva.

– Jag har egentligen alltid haft en ”plan b” redo och tänker att om jag inte lyckas med det här så gör jag något annat. Men det har gått vägen.

Maria Nilsson Thore är generös med att hon själv inte har höga krav på inkomst. Hennes man och hon har stöttat varandra, men båda har också inte haft behov av att varken bo stort, tjäna mycket eller ”renovera en massa” som hon uttrycker det.

– Jag brukar säga att det inte är den som är bäst på att rita som blir kvar i branschen utan den med bäst ekonomiskt tålamod. Jag har vänner från studietiden som inte fattar hur jag orkat stanna inom barnboksbranschen för att lönenivåerna initialt är så låga.

Tycker du att ditt yrke genererar som inte går att mäta i rent ekonomiska termer?

– Jag brukar säga till mina barn nu som ska välja bana efter gymnasiet och är intresserade av att gå en konstnärlig utbildning att det inte är en rättighet att kunna arbeta som konstnär. Men för mig som har barn som min primära publik känner jag att det finns något väldigt fint att få arbeta för de mjuka värdena som handlar om närhet och livet i stort. Jag har aldrig haft som ambition att fostra eller lära, men att få vara en del av den lässtunden mellan ett barn och en vuxen som är förknippat med så mycket kärlek och lugn är väldigt fint. Jag vet själv hur mycket jag påverkades som barn av böckerna jag hade.

"Det kulturella värdet är skälet till att jag håller på"

Kalle Sandzén hoppade av efter första året på läkarlinjen för att ge bild- och formkarriären en chans.

– Jag skulle ha blivit tredje generationens läkare i släkten men kände att jag behövde hitta min egen grej. Jag har alltid älskat att rita och teckna som barn.

Idag är han anställd som lektor i animation vid Stockholms konstnärliga högskola. Synen på animation har förändrats under de åren han varit verksam. Idag är animation inte bara ett verktyg för bilden utan även ett verktyg för berättelsen.

– Jag brukar säga att animation är 2000-talets bästa kommunikationsform. Den kräver att du är tydlig med ditt budskap och du får en slutprodukt med lång hållbarhet.

Utöver sitt arbete som utbildare har Kalle Sandzén kvar ett ben som yrkesverksam. Under flera års tid hade han ett produktionsbolag men det är idag sålt och nu tar han uppdrag som animationskonsult för konstnärer.

– När jag hade produktionsbolag så jag ja till alla jobb. Idag råder jag mina studenter att testa att jobba för dataspelsföretagen. Där finns jobben och där kan de få bra betalt. Trivs de inte så har de i alla fall testat och lärt sig något. Jag brukar säga att jag tar reklamjobb för att sedan kunna göra konst av det. Även om min fru säger att det märks när jag tagit reklamjobb för då är jag lite grinigare.

Skapar branschen ett värde i sig som inte är rent ekonomiskt?

– Jag tycker självklart att det finns ett stort värde. Det kulturella värdet är skälet till att jag håller på. Jag älskade bild och animation som barn. Att skapa berättelser och kultur är det som gör att jag gör det jag gör. Jag älskar också att se nästa generation ta hantverket vidare och skapa något nytt.

”Jag måste rita! Det går inte att hindra mig!”

– Jag var inte så säker på vad jag ville göra. Jag visste bara att jag ville teckna. Jag såg andra serietecknare och tänkte att jag också ville göra vad de gjorde.

Max Gustafsson växte upp i Göteborg och inspirerades mycket av hiphop-genren. Han brukade skratta högt och rakt ut när han läste serietidningar som ”Gustaf” och ”Arne Anka”. Det som drev honom till att rita mer var att själv locka till skratt hos en publik.

– Att få någon annan att skratta åt mina teckningar var en belöning så god som någon. Det drev mig att fortsätta och sedan att jag kunde bli publicerad och att få en bredare publik gjorde att jag ville teckna mera och mera.

Hans första jobb var för Göteborgs-Posten redan efter gymnasiet och därefter rullade det på. Idag är han etablerad satirtecknare och gatukonstnär. På frågan om varför han jobbar med det han gör svarar han att det inte funnits något annat alternativ.

– Jag måste göra det. Det spelar nästan ingen roll om jag får inkomst eller inte. Jag kan inte hindra mig själv. Pappret och pennan åker upp så fort jag sätter mig.

Finns det något som branschen bidrar till som inte går att mäta rent ekonomiskt?

– Jag får bekräftat dagligen att satiren bidrar till något hos människor. Tänk själv hur förlösande ett skratt kan vara? Hur viktig igenkänningen är i att se en politisk satirteckning i något man är engagerad i? Jag är själv en konsument av satir och är så tacksam för att den finns. Det gör livet.

Hur står sig de omätbara värdena i balans till de mätbara ekonomiska värdena?

– Det finns ingen balans. Utan någon som helst bitterhet kan jag svara på att marknaden inte står i min yrkesrolls favör. Jag är inte rik och har det ofta tufft ekonomisk men jag får det att gå runt och den feedback som min publik ger mig gör mig rik i hjärtat och i själen.

”Jag är designer och konstnär i grunden även när jag arbetar med programmering”

Ända sedan barnsben har Tova Jertfelt känt ett behov av att kommunicera och upplevt sig starkare i bild än i text. Efter sin kandidatexamen vid Konstfack sökte hon sig till biståndsbranschen där hon arbetade med kommunikation under flera års tid. Men arbetsmiljön var stressig. Under coronapandemin började hon fundera över vad hon kunde göra utifrån den grund hon hade.

– Jag har nog alltid rört mig lite mot det tekniska. När jag har jobbat med illustration eller animation så har jag alltid undrat vad som händer under huven. Det var så jag kom in på programmering. Nu fattar jag begränsningarna och hur allting fungerar. Det är roligt!

Tova Jertfelt är idag fast anställd som programmerare på Lantmäteriet i Gävle. I sitt arbete har hon stor nytta av sin bakgrund som designer.

– Jag jobbar med programmering och IT men i grunden är jag konstnär. Jag gick från att identifiera mig som illustratör till att bli en multidisciplinär konstnär.

Genom sin fasta tjänst fick Tova Jertfelt ett lugn i tillvaron och ägnar nu sin fritid åt det kreativa skapandet. Hon är med i den lokala konstnärsföreningen i Uppsala där hon bor och har en ateljé där hon skapar på sin lediga tid.

– Jag känner en stor frihet i att ha tid på mig att förkovra mig i mina konstnärliga processer utan att behöva stressa över inkomst eller leta jobb. Jag tar konstnärliga uppdrag fortfarande och då känner jag bara lust.

Tova Jertfelt gillar hur hon idag får arbeta med att tillgänglighetsanpassa myndighetens webbsida genom UX-design. Hon berättar att hennes arbete handlar mycket om hur människor upplever en form och hur de interagerar med design.

– Min uppfattning är att det kan finnas onödigt mycket prestige i branschen om att det finns vissa föreställningar om vad som är fint att jobba med. Jag är väldigt tacksam för den väg som jag har gått och känner mig hoppfull inför framtiden för första gången på länge. Jag upplever också att UX-delen av branschen växer och att det finns fler möjligheter att gå vidare.

”Det kanske inte alla tänker på men bakom varje app sitter en människa som skapat den”

Felix Gunnarsson har alltid gillat att rita och önskat sig ett arbete där han får jobba med design men trodde inte att han skulle klara av att producera kreativt på beställning. Efter gymnasiet tog han istället jobb inom barnomsorg och service. Han läste ett år på yrkeshögskola med inriktning mot service management för hotell. Men märkte snabbt att han ville arbeta med design och sökte sig tillbaka till yrkeshögskolan. Efter en utbildning i digital design fick han jobb på Polestar, som är bilmärket Volvos dotterbolag för elbilar.

– Jag arbetade ett år med att skapa Polestars egna appar. Det kanske inte alla tänker på men bakom varje app sitter en människa som skapat den. Det finns ett syfte, en kompetens och ett arbete bakom.

Att bygga appar är också del av det arbetet han gör idag för olika uppdragsgivare kopplat till hans jobb som UI-designer på en kommunikationsbyrå i Göteborg.

– Största delen av mitt arbete handlar om reklam. Jag känner att jag har haft tur som fått jobb direkt efter utbildningen.

Felix Gunnarsson trivs mycket bra med sitt jobb och att producera på beställning visade sig inte vara ett hinder för honom.

– Jag är verkligen nöjd med mitt yrkesval. Det känns priviligierat att få arbeta med något som bara är kul och kreativt. Det passar mig att det inte är tungt eller handlar om liv och död som det kunde göra när jag arbetade inom barnomsorg. Ingen dör om jag missar en deadline!

Tycker du att ditt yrke skapar något utöver de mätbara ekonomiska värdena?

– Mycket av det jag gör är ett tillgänglighetsarbete. Nu finns det också ett sådant lagkrav att företag och myndigheter behöver göra hemsidor och design tillgängliga. Jag tycker det finns ett mycket ädelt uppdrag i det.

”I varje litet klistermärke finns ett kreativt beslut, en ideologi och en berättelse”

– Det finns nästan färre uppdrag inom kultursektorn idag än när jag började.

Efter drygt 15 år som egenföretagare inom grafisk form och visuell kreatör med uppdragsgivare främst inom kultursektorn upplever Sepidar Hosseini att tiderna försämrats. En del av förklaringen till det finner hon i det kulturpolitiska och ekonomiska läget. Budgeterna för den visuella kommunikationen inom kultursektorn har inte ökat trots att omkostnaderna gjort det.

– Löneutvecklingen inom mitt segment är faktiskt katastrofal. Men jag har börjat skicka fler ärliga offerter nu och försöker sluta arbeta gratistimmar.

Med ärliga offerter menar Sepidar Hosseini att hon skickar faktura på den faktiska arbetstid som hon lagt ner i ett projekt och inte som hon tidigare gjort, och dragit bort timmar, för att det inte ska bli för dyrt.

Sepidar Hosseini gör bokomslag, visuella identiteter, mönster, illustrationer, visuella uttryck till utställningar och produktdesign för uppdragsgivare som förlag, tidskrifter och organisationer.

– Jag har varit öppen för att jobba inom alla möjliga banor inom bild och form och testat olika former av kreativa uttryck. Men när det har blivit för teoretiskt har jag märkt att jag saknat skapandet.

Bidrar branschen till något som inte är direkt mätbart ekonomiskt?

– Det är därför jag håller på! Vårt arbete handlar om att förskjuta perspektiv och ge andra infallsvinklar. Den visuella kulturen finns bara där och många kanske inte tänker på det men i varje litet klistermärke finns ett kreativt beslut som speglar samhället. Det bär på ideologi, en berättelse och en idé.

Hur ser balansen mellan de mätbara värdena och de mer omätbara värdena ut?

– Otrolig obalans! Bilden är så viktig del av vårt samhälle, samtidigt som att bildanalys och källkritik nedvärderas och bild i skolan tas bort. Jag vill att de omätbara värdena ska få mer uppmärksamhet och att fler personer ska bildas inom bild och form. Som det ser ut nu tycker jag att utvecklingen åt fel håll och jag tror det kommer att påverka samhället. Det blir inga omedelbara effekter men när något urvattnas över tid kommer vi nog att uppleva en skevhet längre fram.