Siste man som var med från början

Jag åker ut till Ekerö och radhuset där Lennart Elworth bor en fredagseftermiddag i augusti. Hans hustru Mary avled för en tid sedan, det märks att han sörjer henne djupt.

Kvällen innan har jag läst klart hans bok ”I afton dans – En trumslagares och tecknares memoarer” som kom 1991.

Den skildrar hans uppväxt i Surahammar. Familjen bodde ovanpå Missionskyrkan och Lennart föddes bokstavligen till tonerna av andliga sånger från våningen under. Men tids nog skulle en helt annan sorts musik locka den unge grabben – den världsliga jazzen.

Boken är en fin och humoristisk skildring av ett svunnet Sverige. I en bruksort började man på Bruket när man var 13 år och gått sina sex år i folkskolan. Hade man läshuvud kanske man fick chansen att studera vidare om föräldrarna hade råd. Lennart hamnade på Bruket, han var trött på skolan och sörjde knappast att han inte fick fortsätta.

Tecknartalangerna gjorde att han så småningom hamnade på ritkontoret. Tidigt börjar han spela trummor i olika band. 22 år gammal flyttar han till Stockholm och börjar på Berghs Reklamskola. Boken tar i stort sett slut när han efter Berghs tar första stegen ut i tecknarlivet på allvar.

Det är den delen som jag kommit för att prata lite mer med honom om.

– Jag har väl varit lite gömd i LO:s tidningar, säger Lennart.

Tidigt börjande han teckna i Metallarbetaren och i Skogsindustriarbetaren (SIA), men också i Kommunalarbetaren, Året Runt och en mängd andra tidningar.

I SIA illustrerade han ledarartiklar och poeten Stig Sjödins kåserier. Fackförbundspressen var känd för att de betalade anständiga arvoden till sina frilansmedarbetare. Dessutom skrev de med jämna mellanrum upp frilansarvodena, på samma sätt som de anställda journalisterna fick lönehöjningar genom avtal. En självklarhet kan det tyckas.

Som alla våra läsare vet är det precis tvärtom på väldigt många ställen. Arvodena står stilla i decennier, det vill säga sjunker med tanke på penningvärdet. Eller rent av sänks.

Lennart Elworth hamnade som sagt tidigt i fackförbundspressen, och har klarat sig bra som tecknare.

Men så har han jobbat också. Den lite lata grabben som på Brukets kontor kunde roa sina arbetskamrater med roliga teckningar på arbetstid, förvandlades när han kom ut i frilanslivet. Eller som Lennart uttrycket det:

– Jag var lat innan jag blev tecknare. Sen blev jag nog en rätt flitig man.

Ett av hans stora problem har varit att han inte vågat säga nej till jobb, vilket gjort att han tidvis suttit begravd i arbete.

Vi pratar om detta klassiska frilansdilemma. Man vågar inte säga nej till uppdrag för då är man rädd att uppdragsgivarna inte återkommer.

Med åren och genom samtal med många olika frilansare har jag kommit fram till att det där är ett felaktigt sätt att tänka. Vill de ha en, så kommer de tillbaka, hävdar jag.

– Och ibland till bättre betalning, lägger Lennart till.

För Lennart stod valet länge om han skulle satsa fullt ut på jazzen.

– Det var tur att jag valde tecknarbanan och inte musiken. Jazzen tvärdog när Elvis kom.

Men det har ändå varit många år då han spelat flera kvällar i veckan, samtidigt som han ägnat dagarna åt att teckna. Man ska helst inte ringa honom före 11 på förmiddagen, det hänger kvar sedan orkestertiden.

1967 hörde Lektyr av sig. Då var det fortfarande en tidning som främst skrev om jakt och friluftsliv. Och med friluftsliv menas då inte nakna kvinnor fotograferade i naturen.

– Vi behöver en militärserie, sa dom. Och plötsligt satt jag där med ett 3-årskontrakt, utan att ens ha en figur.

– Jag kunde ju ingenting om det militära, jag hade ju varit malaj.

En vänlig man på Arméstaben hjälpte honom så det blev rätt utseende på uniformer och annat. Men den främsta inspirationen hämtande Lennart inte från militärlivet, utan från den bruksort han kände mer än väl – Surahammar.

Respekt, ansvar och auktoritetstro, en gammal bruksort och det militära skilde sig inte åt.

– Om tjänstemännen på bruket gick och dansade i Folkparken, kunde dom få tillsägelse att sånt passade sig inte. Vilket stajl, suckar Lennart.

Det som började som ett brödjobb kom att bli en långkörare. I nästan två decennier gjorde Lennart varje vecka en sida med sina figurer: 47:an Löken, 69:an som konkurrerade med Löken om tjejerna, den uppfinningsrike Kapten Kruth, general Granath med flera.

I takt med att sexmaterialet bredde ut sig i Lektyr framfördes det också propåer från redaktörerna om att 47:an Löken kanske kunde innehålla mer sex.

– Lite nakna tjejer plockade jag väl in nån gång, men egentligen borde ju Löken gått i en familjetidning, säger Lennart.

Men Lektyrs läsare hade vant sig vid Löken och att sluta med en populär serie vet alla redaktörer kan vara nog så farligt.

På gamla dar har Lennart suttit och plockat bort Ria Wägner, Nisse Linnman och andra dåtida tv-kändisar och stoppat in mer tidsanpassade personer när gamla  Löken-sidor trycks om som julalbum.

47:an Löken blev 1971 filmad av regissören Ragnar Frisk, svensk buskis flitigaste filmare.

– Han låg på länge om att han ville filma Löken. Tyvärr satte de en annan gubbe på att skriva manus.

Frisk hade samlat ett namnkunnigt gäng komedi-skådisar och filmen blev en kommersiell framgång. Men pengarna brändes snabbt i en totalflopp med en ung Stellan Skarsgård. När en uppföljare, ”47:an Löken blåser på”, raskt skulle produceras, var pengarna slut och filminspelningen smått kaotisk. Halvvägs in i inspelningen vägrade Janne Carlsson som spelade 69:an fortsätta eftersom han aldrig fick betalt. På med en peruk med samma frisyr som 69:an på en annan person som fick filmas bakifrån.

Lennart må stå förtecknad som en av manusförfattarna i Svensk Filmdatabas och obestridligen baseras filmerna på hans seriefigurer. Men egentligen lever filmfigurerna ett tämligen fritt liv i förhållande till sin ursprungliga upphovsman.

Filmkritikern Nils Petter Sundgren brukar framhålla att 47:an Löken är den absolut sämsta film han någonsin sett.

– Det har han sagt minst fem gånger i teve vid det här laget, säger Lennart och skrattar.

Lennart tyckte det var rätt kul trots allt med de där filmäventyren. Några garv blev det.

– Lasse Åberg sa att han tyckte det var kul att få spela en seriefigur, säger Lennart. Han var med i den andra filmen.

– Löken är väl det som kommer vara kvar av mig, säger Lennart.

Inte uppgivet, mer som ett konstaterande.  Samtidigt har han ju gjort så mycket mer än denna serie.

Det brukar framhållas att EWK på sin tid vann flera internationella priser bland annat i Montreal vid International Salon of Cartoons. Men även Lennart kammande hem ett 6:e pris där 1975.

– Jag tror att det bara är Ewert och jag som vunnit där av de svenska tecknarna, säger Lennart inte utan lite stolthet.

(När jag efteråt kollar upp saken visar det sig att även Martin Lamm fått pris i Montreal 1964.)

Vi talar om de olika kollegorna som fanns när Lennart började i yrket.

Han nämner Björn Hinders, Lasse Lindqvist, Lasse Sandberg och Åke Eriksson.

– Oj oj oj, vilka killar, säger Lennart.

Signaturen Gurr, Rolf Gustafsson, är en annan av veteranerna från förr som Lennart tyckte mycket om.

Men mest pratar vi om Birger Lundquist.

– Han var gud, säger Lennart och hämtar några av hans böcker från bokhyllan.

Lennart stötte på Birger Lundquist några gånger.

– Jag tordes inte gå fram och hälsa.  En sån jävla bondläpp man var.

Den där bondläppen har Lennart ett lite kluvet förhållande till. När han kom till Stockholm och började på Berghs och var ute och spelade jazz på kvällarna, så försökte han lägga bort Sura-målet för att slippa gliringar. Men sen så bestämde han sig för att strunta i allt det där.

– Ja, jag har väl nästan odlat den där Sura-grejen, säger han på så perfekt mål att Fredrik Lindström skulle kunna visa upp honom i teve i nåt av sina språkprogram.

Men i bondläppen finns också lite av det där med sex års folkskola och en viss återhållsamhet som följer av det. Men han har inte saknat självkänsla, inte som yrkesperson, menar Lennart.

– Och en del av rikemansgrabbarna från Bruket blev det väl inte så mycket av.

Men hur var det då 1955 när föreningen bildades. De allra första mötena hölls på en restaurang på Götgatan, som Lennart minns det.

– Det var väl en 15-20 som var med från start.

Det fanns nästan inga kvinnor med.

– Av tjejerna minns jag bara Birgitta Lilliehöök, säger Lennart (hon som ritade den klassiska Spara och Slösa-serien).

Snart nog kom Kerstin Romare, Inga Borg, Helga Henschen och Ilon Wikland med.

– Inga Borg blev ju också ordförande senare.

Lennart fick bli suppleant när föreningen bildades.

– Jag har väl alltid varit något av en suppleant, säger han och skrattar.

Lite tillbakadragen, en av de allra mest aktiva i föreningen har han väl aldrig varit. Men kollegorna och tillhörigheten i en yrkesorganisation har betytt väldigt mycket. Och det där vill han återgälda på något sätt.

Lennart Elworth känner stor tacksamhet för att barndomsdrömmen om att få rita blev verklighet.

– Spela fotboll och spela trummor har jag väl fått göra ändå. Men just att få teckna har gett mig så mycket.

”Och det där vill han återgälda på något sätt.” Det var något vi hade pratat mycket om som en viktigt drivkraft till inrättandet av stipendiet, men som vi än så länge var tvungna att hålla hemligt. Nu låg den där meningen som en liten hemlig signal till framtiden./ Dick Schyberg.

Denna artikel var ursprungligen publicerad i Tecknaren  nr 4/2011.