Illustration: Magnus Bard
Idag den 15 november på Fängslade författares dag lyfter ordförandena i Svenska Tecknare och Sveriges Författarförbund, Josefine Engström och Anja Gatu, vikten av yttrandefrihet och hur den begränsas när hot, hat och ett hårdnande samtalsklimat leder till självcensur hos kulturutövare. Även utan fängelsemurar riskerar allt fler röster i offentligheten att tystna. Ta del av deras text nedan.
Illustration: Magnus Bard
Yttrandefriheten är en av vårt samhälles viktigaste principer och den mest grundläggande beståndsdelen i demokratiska samhällen. Den skapar förutsättningar för regeringar att väljas av folket, men skyddar också folket, särskilt de mest sårbara, från delar av den politiska makten. Genom yttrandefriheten granskas och ifrågasätts makthavare och institutioner, och att värna denna princip har länge varit en av politikens viktigaste prioriteringar i Sverige och andra demokratier.
I just demokratiska länder uppstod en glidning i början av 1990-talet, mot bakgrund av en förändrad medielogik och framväxten av ett mer polariserat offentligt samtal. De senaste tio åren har denna glidning accelererat mot ett samtalsklimat där människor i offentligheten får räkna med att dagligen utsättas för hot och hat, och där öppen rasism är en del av vardagen.
Denna glidning drabbar naturligtvis kulturarbetare i hög utsträckning. I Sverige sätts varken författare eller illustratörer i fängelse på grund av sitt arbete. Men yttrandefriheten formas också av de praktiska och materiella villkor som avgör vilka röster som faktiskt hörs. Här finns alltså andra bojor som begränsar möjligheten att formulera sig i offentligheten.
Myndigheten för kulturanalys visar i en rapport att författare och konstnärer inte bara är utsatta, utan att det även finns en utbredd upplevelse av att man riskerar utsättas för våld. Detta leder till ökad självcensur. Samma bild bekräftas i Svenska Pens rapport från i år. Rädslan gör att många undviker ämnen som kan väcka reaktioner, anpassar sina uttalanden eller inte längre orkar delta i debatten.
När en författare, skribent eller illustratör väljer bort vissa teman eller drar sig undan offentligheten är det en begränsning av yttrandefriheten som är svår att lagstifta mot, men som är viktig att ta på allvar och aktivt motverka. Det hotfulla samtalsklimatet har de facto lett till att många kulturutövare avstått från sitt arbete. Många står dessutom utan det skydd som redaktioner och större institutioner erbjuder. Rapporten från Myndigheten för kulturanalys visar att 47% av de svarande författarna med utländsk bakgrund någon gång har utsatts för hot och trakasserier, jämfört med 34% av de svarande författare som är födda i Sverige eller har minst en förälder som är det. Av författarna med utländsk bakgrund har 17% utsatts för hot och trakasserier de senaste 12 månaderna. Det är nästan var femte.
De yngre drabbas hårdare, troligtvis eftersom de befinner sig på sociala medier. Och för en illustratör eller satiriker är det svårt att undvika de sociala medierna – dessa bildmedier har blivit viktiga kanaler för kommunikation och marknadsföring.
Författare, konstnärer, kulturskribenter, illustratörer och satirtecknare är de som tar tempen på hur demokratin mår, de prövar tankar, ger oss nya perspektiv och säger sådant som ibland skaver. Det är därför frågan om kulturutövares trygghet aldrig bara handlar om enskilda fall. När människor drar sig undan, undviker ämnen eller lämnar offentligheten, eroderar den demokratiska infrastrukturen. En demokrati behöver mångfalden av bilder och berättelser som tränar vår förmåga att förstå varandra, tänka nytt och leva oss in i andras livsvillkor.
Yttrandefriheten är inte bara en princip – den är en mänsklig rättighet, och den är beroende av att så många som möjligt faktiskt kan använda den.
Anja Gatu, ordförande Sveriges Författarförbund
Josefine Engström, ordförande Svenska Tecknare