Sara Rapp Arcedo

I bokformgivaren Sara Rapp Acedos studio är väggarna tapetserade med böcker från golv till tak. Gamla och nya böcker, skisser till bokomslag, inspirationsmaterial. Den i grafisk form-sammanhang klassiska boken ”Revolutionens konst, affischer från Kuba 1959–1970”, utgiven 1970 på Wahlström & Widstrand, står lutad mot väggen bakom några av de många bokhögarna.

– Jag kommer alltid att gilla det handgjorda, alltid att ha det där ”1970-tals-revolutions-plansch” i mig. Det går inte att komma förbi.

Hur blev du grafisk formgivare?

– Min mamma jobbade som repromontör och senare faktor. Jag är uppvuxen på tryckerier, fick vara med i mörkrummet, köra vaxmaskin, hade gnuggisar och sådant. Jag lärde mig läsa med hjälp av ett typsnittsprov som vi hade hemma på väggen. Jag minns hur jag stod och studerade de olika bokstäverna: ”Det här är ett g, det här är också ett g …” Särskilt Baskerville – det var öppet där nere, det gemena g:et.

Det låter speciellt, nästan magiskt.

– Jag tyckte att mörkrumsslussar var väldigt magiska. Att man fick gå genom olika gångar med draperier för att det inte skulle släppas in något ljus. Sedan minns jag också tryckerihallarna och de stora stämpelklockorna som lät ”klonk” när man skulle stämpla in eller ut.

Sara Rapp Acedo ler vid minnena. Ytterligare en förklaring till yrkesvalet är att hon läste mycket.

– Pappas familj kom till Sverige från Argentina i början på 1960-talet. De gick till biblioteket en gång i veckan för att låna böcker och lära sig svenska. Pappa fortsatte med mig, vi gick till biblioteket i Dalen i södra Stockholm där jag är uppvuxen. Jag fick låna vad och hur mycket jag ville. ”Räddaren i nöden”, med omslag av Johan Petterson, lånade jag så många gånger att biblioteket förbjöd mig att låna om den. Då fick jag ett eget exemplar.

Har du alltid vetat att du skulle jobba som grafisk formgivare?

– Nej, jag tänkte bli scenograf och gick tvåårig estetisk linje på gymnasiet. Före studenten kom syokonsulenten in och berättade att man kunde gå ett tredje påbyggnadsår. Jag sökte Kommunikation och media på Riddarfjärdsskolan och kom in. Där kom jag i kontakt med datorer för första gången, och Pagemaker, ett tidigt layoutprogram.

I utbildningen ingick en praktikperiod på åtta veckor. Hon hamnade på Ateljén Arne Öström. Praktiken blev till sommarjobb som blev en anställning. Det var 1990-tal och precis under övergången från analogt till digitalt.

– Arne Öström jobbade i QuarkXPress, men vi jobbade bara i svartvitt, han använde datorn ungefär som en reprokamera. När jag började hade han fortfarande en reprokamera.

Du blev lärling hos Arne Öström?

– Jag fick lära mig grundtypografi hos honom. Vi gjorde läromedel – fruktansvärt nyttigt! Allt måste se inbjudande ut, ingenting får sakna betydelse. Vi jobbade även med stora, komplexa produktioner till Nationalmuseum och Liljevalchs, kataloger med många olika rubriknivåer och notapparater.

Var kom bokomslagen in?

– Bokomslag var ungefär hälften av produktionen. Arne bara lät mig börja skissa på saker och om han tyckte om resultatet skickade han det vidare. Tyckte han att jag skulle göra om så gjorde jag om. Mitt första egna bokomslag var en bok om hundar åt Svenska Förlaget.

När förstod du det var bokomslag som du ville ägna dig åt?

– Det var några produktioner hos Arne som verkligen var viktiga. Mitt första bokomslag med stort genomslag var ”Underdog” av Torbjörn Flygt från 2001. Jag använde en bildbyråbild från Nordiska museets bildbyrå. Ingenting var digitaliserat då, man ringde till olika bildbyråer och berättade vad boken handlade om, pratade länge med en bildredaktör som plockade fram förslag – papperskopior ur arkivet – som budades till oss i ett tjockt kuvert. En annan viktig bok var ”Norwegian wood” från 2003, mitt första omslag till Haruki Murakami, och med förläggaren Stephen Farran-Lee, ny på Norstedts då. Omslagsfotot föreställer min kompis Nina i Vitabergsparken, taget med analog kamera på småbildsdia: ”Dia – det blir coolt.” Typsnittet heter DIN, och är typiskt 1990-tal. Det var inte menat som en serielösning, men formen lever fortfarande kvar.

Under tiden hos Arne Öström sökte Sara Rapp Acedo till Konstfack en gång men kom inte in.

– Beckmans kanske hade passat mig bättre men var fortfarande privat och jag vågade inte låna till terminsavgiften.

Vid 25 fick hon en kris och ville skaffa sig ett ”riktigt jobb”. Bli jurist och ”jobba med mänskliga rättigheter”. Hon sa upp sig och reste till Spanien på ett halvår. Väl hemma igen ville hon läsa konstvetenskap, men hade inga pengar.

– Då hörde jag av mig till lite folk och började frilansa.

Resten är, som det heter, historia.

Läser du allt som du ska formge?

– Mindre nu än tidigare, men jag försöker. Framför allt skönlitteratur, och svenskt. Översatt litteratur kanske inte ens finns på ett språk som jag förstår när jag ska börja formge. Eller så är författaren fortfarande i process och vill inte att någon utomstående ska läsa. När det gäller klassiker går det att referera till idén om boken snarare än innehållet. Det är roligt. Sakprosa är ofta aktualitetsbaserat och absolut inte skrivet när jag börjar göra omslag, då jobbar jag utifrån ett synopsis.

I perioder läser hon 300 sidor om dagen.

– Men jag kan inte hålla på med mer än två, tre böcker i taget. Om det är fler börjar de blöda in i varandra. Jag läser inte för innehållet, det kan jag få återberättat, utan för känslan, stämningen. Ofta dyker det upp en vag idé, något abstrakt, och får jag inte göra den idén snabbt tappar den i nerv.

Vad är viktigt för dig när du väljer bilder?

– Om jag till exempel letar efter en bildbyråbild på ett elevskåp hittar jag oftast bara bilder på amerikanska skåp. Att ha ett svenskt skåp är viktigt för igenkänningen. Platser ska också vara specifika oavsett om det är Dalarna eller Nigeria.

Hur människor representeras på omslagen är också viktigt:

– Till ”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie har jag använt en bild på en medelklasskvinna i en medelklassmiljö, något som är ovanligt med böcker från Afrika. I viss mån arbetar vi illustratörer och formgivare med schabloner hela tiden, omedvetet eller medvetet, men att vara varsam med vilka och försöka pusha dem åt olika håll tycker jag är roligt.

Vilka typer av frågor ställer du dig då?

– Hur ser folk ut när man använder fotografiska omslag? Hur mörk får en svart person vara? Jag gjorde ett Ngozi Adichie-omslag där jag fick kämpa genom hela processen. Förlaget, marknadsavdelningen, repron, tryckeriet – alla sa: ”Kan vi göra den här personen lite ljusare?” och jag sa ”Nej! Vi kan inte göra den här personen ljusare! Hon ser inte ut så.” Eller vilken vikt kan en person ha, hur gammal kan en person vara och så vidare.

Det är viktigt för Sara Rapp Acedo att vara sann mot materialet.

– Det är lätt att komma undan hela den här problematiken genom att bara rita lila människor eller göra omslag med mönster på, så slipper man tänka på det. Men jag tycker om bokomslag med fotografier på människor! Jag vill att ett bokomslag ska ha en rytm och en rörelse oavsett manér. Jag tänker att omslaget är som en stillbild tagen ur ett flöde – att det finns ett före och ett efter.

Vad ska ett bokomslag göra?

– Jag gillar böcker. Ett bokomslag ska säga: ”Hej, jag är en bok!” Jag är inte så bra på material och är inte så intresserad av efterbehandling. Kanske har det att göra med mina år i punken. Har man en tillräckligt bra idé ska man klara sig med en Xerox. Bokomslaget ska hitta läsare. Jag hittar hellre fler läsare än exakt rätt. Och ett bokomslag ska bjuda in läsaren, inte berätta hela historien.

Hur gjorde du för att hitta din egen röst som grafisk formgivare?

– Jag försöker att inte ha en egen röst, att alltid göra olika. I dag är problemet att jag har gjort så många omslag att jag kan sitta och jobba med någonting länge och sedan upptäcka att jag gjorde exakt det här för två år sedan.

Men när känner du att det är du som formger?

– Men det ska inte vara jag, det ska ju vara boken! Kanske finns det en grundkolorit som jag känner igen från min morfar målarens bilder. Grått. Vinrött snarare än rött. Turkost snarare än blått. Det latinamerikanska ligger också nära mig.

Vad betyder det att ha 30 år av bokformgivning i sig?

– När jag var yngre var jag mycket mer mån om att pusha igenom egna idéer, även om författaren inte var nöjd. I dag är jag mer ödmjuk, det är författaren som ska leva med boken, inte jag. Ett lyckat projekt är när jag har lyckats pusha mig själv åt något håll där jag inte har varit tidigare. Jag blir ofta uppslukad av min process och den kicken – att vara i flödet – är mer intressant än vad som plockas ut.

Jag minns en del orädda inlägg på sociala medier, där du har kritiserat arbetsgivare. Är du fortfarande arg?

– Ja, det är jag ju. Det är ju inte som att någon har ringt och meddelat att det är dags att höja arvodet. Samtidigt höjs alla andra utgifter, som programvaror och lokalhyra, varje år. Och mer och mer ska inkluderas i mitt grundarvode. Jag upplever inte mig själv som orädd. Men känner mig också mer sällan förödmjukad. Egentligen har villkoren inte blivit så mycket bättre, men om jag ska jobba med det här kan jag inte gå in i det emotionellt hela tiden. Och att folk kallar mig för geni med jämna mellanrum hjälper ju. En viktig anledning till att jag fortfarande jobbar med det här är att jag får så otroligt mycket uppskattning.

Du syns ofta på olika manifestationer. Påverkar ditt politiska engagemang ditt arbete på något sätt?

– Jag ser inte mitt arbete som politiskt, men har tackat nej till Timbro. Jag svarade på förfrågan med ett ”Nej tack, jag är socialist”. Jag har också haft en position där jag har haft råd att vara frispråkig. Jag har mer jobb än jag hinner med. Jag kanske också har ett större ansvar för att jag har den positionen. Men vad som händer framöver vet vi ju inte. Jag har ett personnummer som visar att jag inte kommer från Europa. Om Tidö 2.0 genomförs blir min tillvaro villkorad till att jag uppför mig ”nationellt”. Redan i dag blir folk av med jobb för sina politiska ställningstaganden. Jag hoppas att jag fortsätter vara tydlig.

Vilka andra utmaningar ser du framåt?

– Att folk inte läser. Att folk inte köper böcker. Att det är för många titlar som ges ut i förhållande till publiken. Färre kommer att kunna livnära sig på det här.

Vad är viktigt att tänka på som bokformgivare i dag?

– Att vara en läsande person. Att fortsätta att utvecklas både tekniskt och konstnärligt. Ta inte dig själv på för stort allvar – det är ett kommersiellt uppdrag, inte fri konst. Vårda dina relationer. Om du har en dålig dag, svara inte på mejl. Premiera nya roliga uppdragsgivare och gamla trogna. Relationerna i det här yrket är viktiga. Vissa personer har jag följt i 25 år, på kanske fyra olika förlag.

Du delar inte studio. Visar du dina skisser för någon?

– Klyschigt men – ja, för min man. Han är ganska sträng.

Är han också formgivare?

– Nej, men bokläsare.

Sara Teleman är illustratör, författare och professor i illustration på Konstfack. Märta Thisner är fotograf med inriktning på porträttfotografi. Sara Rapp Acedos arbeten kan ses på instagram.com/sara_r_acedo.