Bild av Sven Nordqvist ur ”Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato”, Galago, 2022.
Hopp, engagemang, diskussion. Den tecknade bildens möjlighet att få betraktaren att både känna och tänka passar för att skapa uppmärksamhet kring samhällsfrågor. Hur fungerar tecknaraktivism? Ida Säll pratar med bildskapare och bildkännare om kollektiva politiska projekt.
Omslagsillustration: Alva Skog.
Text: Ida Säll.
Art direction: Mia Degerman/Spektra.
Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 4, december 2025.
Tecknaruppropet startades 2022 av Karin Z. Sunvisson, satirtecknare och grafisk formgivare. Då handlade det om att protestera mot ett svenskt Natomedlemskap.
– Den tecknade bilden har förmågan att nå en betraktare på ett annat medvetandeplan än vad en text kan. Även de mest luttrade kan vara värnlösa inför en bild. Därför är bilder oöverträffade när det gäller att luckra upp benhårda positioneringar.
Tillsammans med Karin Z. Sunvisson var även serietecknaren och författaren Alma Thörn redaktör för projekt nummer två inom uppropet, antologin ”Palestinaboken – Tecknare i solidaritet”, utgiven hösten 2024. Den följs inom kort av ytterligare en antologi, ”140 tecknare – 140 bilder för Palestina”. Till skillnad från Sunvisson har Thörn aldrig sett sig som en politisk tecknare.
– Med det sagt så tycker jag att det är allas skyldighet att använda sig av det man kan för att göra motstånd mot ett pågående folkmord. Det jag kan är att teckna.
”Palestinaboken” blandar dikt, teckning och serier – humor, ilska och ordlös sorg. Arbetet med antologin tog ungefär fem månader från ax till limpa. 130 svenska tecknare deltog ideellt tillsammans med ett 20-tal diktare från Palestina och den palestinska diasporan, och Mohammad Sabaaneh, Palestinas främsta satirtecknare, skrev bokens förord. Tryckkostnaderna finansierades genom sponsring.
Bild av Sven Nordqvist ur ”Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato”, Galago, 2022.
Det fanns flera incitament att göra boken, berättar Karin Z. Sunvisson. Ett av dem var att som yrkeskår visa solidaritet med palestinska kollegor. Ett annat var att nå den grupp som är rädd att närma sig Palestinafrågan för att den verkar komplicerad.
– Där kommer bildernas pedagogiska dimension till användning. Boken innehåller också faktagranskad information om folkmordet och vad som har föregått det.
Men att skapa boken handlade också om tröst – och att samlas.
– Det var ett sätt att visa för oss själva att vi är många.
Första upplagan tog slut på en vecka. Pengarna, en halv miljon kronor, gick direkt till Palestinagruppernas akutinsamling för Gaza. Försäljningen ägde rum på gatan, under demonstrationer.
– Det var ett experiment i den bemärkelsen: går det att sälja en hel, stor upplaga utan att ta vägen via bokjättarna på nätet? Det gick! Säger Karin Z. Sunvisson.
Snart kommer nästa bok, ”140 tecknare – 140 bilder för Palestina”.
– Den nya boken får en mer experimentell form. Medan ”Palestinaboken” var en högkvalitativ utgåva får den nya boken mer fokus på kvantitet och spridning.
Den här gången kommer de insamlade medlen att delas upp mellan Palestinagrupperna och UNRWA, FN:s hjälporganisation för flyktingar från Palestina, förklarar Alma Thörn.
– Det är en markering mot regeringen som har stoppat det livsnödvändiga biståndet.
På vilket sätt är antologierna om Palestina aktivism? I första hand för att de strider för palestiniers sak. Men de är också ”tecknaraktivistiska” på så vis att de hävdar den tecknade bildens plats i debatten, konstaterar Thörn och Sunvisson tillsammans.
– För bara några decennier sedan var den politiskt kommenterande bildens plats i det offentliga samtalet en självklarhet. Ett av Tecknaruppropets syften är att se till att det blir så igen.
Affischen ”Folkmord Moçambique” av Folkets Ateljé, 1969.
Bild av Emma Hanquist ur ”Palestinaboken – Tecknare i solidaritet”, Föreningen Tecknaruppropet, 2024.
Arbetets museum huserar i en gammal bomullsfabrik i centrala Norrköping. Här inryms sedan 2009 även Centrum för illustrationskonst, en fast punkt för den alltmer sällsynta satirteckningen. Intendenten Carina Milde har nyss satt sig på en fällbar museipall.
På frågan om hon vill kalla satir för aktivism svarar hon:
– Jag vill hellre kalla det för folkbildning.
Varför då?
– För att man arbetar med att informera, att upplysa. Men det går förstås även att använda satir i aktivistiska sammanhang.
Satirtecknare har ofta ett kraftfullt bildspråk, tillägger hon. Men de vill sällan skriva någon på näsan.
– Snarare handlar det om att kasta ett glas med vatten i ansiktet på betraktaren, så att den inser: ”Just det! Så här kan man också tänka.”
En del av utställningsytan på Centrum för politisk illustration ägnas helt åt EWK – satirikern Ewert Karlsson, född i Östergötland 1918 och verksam i dagspressen under fem decennier. Men centrumet inhyser även tillfälliga utställningar med tecknare som har verkat i hans anda.
Bilder av Saga Bergebo respektive Julia Hansen ur ”Palestinaboken – Tecknare i solidaritet”, Föreningen Tecknaruppropet, 2024.
Karin Z. Sunvisson och Alma Thörn, Tecknaruppropet
Fram till i februari i år visades här Tecknaruppropets utställning ”Nato på allas läppar – Tecknaruppropet i retrospektiv” med bilder från boken ”Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato” utgiven på Galago 2022. Utställningen frontades av Lena Sjöbergs bild av en skärrad kvinnogestalt som ser sig i spegeln och målar munnen med en raketprojektil.
– En sådan utställning är kanske det viktigaste vi kan visa här, säger Carina Milde.
Ett ämne som Natomedlemskap kräver att samtal förs på bred front, menar hon. Men kanske var debatten i samband med inträdet lite väl snäv?
– Vi fick höra om det positiva, men inte om det negativa. Utställningen samlade konstnärer och tecknare, 200 personer som gick samman med ett enda budskap: tänk efter.
Utställningen väckte starka reaktioner.
– Vi hade besökare som tyckte att vi gjorde Vladimir Putin en tjänst i och med att vi upplät ett helt våningsplan till en diskussion som vände sig mot Nato, och mot kärnvapen. Men alliansfriheten är en del av det svenska folkhemmets dna. Det har varit ett signum för Sverige så länge. Och vi anser att den sidan av debatten också behöver höras.
Utställningen väckte också känslor hos ukrainska flyktingar bosatta i Sverige.
– De blev ledsna för att utställningen vände sig emot vad man upplevde var den enda möjliga räddningen för Ukraina. Det vill säga ett samarbete mellan Ukraina och Nato. Jag kan förstå den reaktionen, och att man blir påverkad på olika sätt beroende på var man kommer ifrån. Men det gör inte utställningen mindre viktig.
Bilder av Tzenko Stoyanov respektive Anna Pers Bräcke ur ”Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato”, Galago, 2022.
Även om det händer att satiriker samlats i grupputställningar har man främst verkat som individer – som en del i en tidningsredaktion. Under 1900-talet fanns i regel en fast anställd tecknare på varje dagstidning.
Men precis som Karin Z. Sunvisson nyss har konstaterat blir den politiska illustrationen alltmer svår att finna.
– Det gör att vi har svårt att nå ut till unga med våra utställningar. Unga personer har ingen relation till den traditionella satiren som genre och förstår inte riktigt vad den består i. Å andra sidan rör sig unga på 2020-talet i en digital bildvärld full av subtila övertalningsmetoder, säger Carina Milde.
Det är en generation som är van vid bildbaserad humor, till exempel genom memekultur.
– Absolut! Men de bläddrar inte i papperstidningar längre, där satirteckningar i viss mån finns kvar. På webben ligger tidningarnas satirbilder ofta bakom en betalvägg. Då scrollar man vidare i stället.
Bild av Sara Granér ur ”140 tecknare – 140 bilder för Palestina”, Föreningen Tecknaruppropet, 2025..
Bild av Freja Erixån ur ”Palestinaboken – Tecknare i solidaritet”, Föreningen Tecknaruppropet, 2024.
Carina Milde, intendent på Arbetets museum/Centrum för politisk illustration
I Brantevik i Skåne letar Gittan Jönsson i sina bokhyllor. Just nu kan hon inte hitta sitt exemplar av ”Historieboken”. Men så plötsligt finner hon i stället en tysk utgåva av boken som kom ut för 55 år sedan – en kollektivt skapad berättelse i text och bild om kolonialismens och kapitalismens framväxt.
”Historieboken” blev förlagets Ordfronts första försäljningssuccé. Den har sålts i 70 000 exemplar och översatts till sex språk. Men några särskilda intäkter har den aldrig genererat för upphovspersonerna.
– Vi var emot att tjäna pengar och ville gärna att boken skulle kosta 7 kronor. Efter ett tag var vi tvungna att höja priset till 9 kronor.
1969 läste Annika Elmqvist, Pål Rydberg, Annmari Langemar och Gittan Jönsson reklam respektive illustration på Konstfack. Men de var trötta på reklam, och på ”att göra prydnadsföremål för överklassen”.
– Vår generation ville förändra skolan. Vi ville använda våra kunskaper därifrån till något samhällsnyttigt.
Fröet till det som skulle bli ”Historieboken” var ett kollektivt verk om ett vattenkraftverk i ett vattenfall i Moçambique.
– Det var en portugisisk koloni då och det svenska företaget Asea var inblandade i bygget. På så vis var Sverige fortfarande en del av kolonialismen, menade vi.
Gruppen berättade om händelserna i ord och bild på ett enda pappersark.
– Vi använde spännpapper som vi rullade ihop, tog med och ställde ut runt omkring på olika folkhögskolor.
Affischer av Folkets Ateljé, Asea likström och Livsfarlig ledning, 1968. I Folkets Ateljé, 1968–1969, ingick ett tiotal konstnärer som skapade affischkonst kollektivt, utan att ange vem som gjort vad.
Gittan Jönsson, 21 år, hade nyss lämnat Rebellerna, ”en maoistisk sekt”.
– Den rörelsen hade varit en sorts hjärntvätt. Därför kändes det som rehabilitering att plötsligt få använda mina egna ord och bilder. Att få tillgång till min fantasi.
Genom berättelsen om vattenkraftverket i Moçambique hade Konstfackstudenterna förstått att de ville läsa och förmedla historia. De började plöja böcker, ungefär 50 titlar, och diskutera och planera.
– Vi delade upp miljöer och karaktärer mellan oss. Vem skulle rita bonden? Vem skulle rita kungen?
Hon beskriver skapandet av boken som att se en teaterpjäs (”Man var väldigt nyfiken på vad som skulle hända i nästa ruta”). De arbetade på golvet i Gittan Jönssons hyreslägenhet på Södermalm. Teckningarna sträckte sig ibland från ett rum till ett annat.
– Det kändes som att vara en enda kropp, men med olika ben och armar.
För att förstå hur världens historia hängde ihop visualiserade de alla skeenden:
– ”Här börjar man bruka jorden … Här kommer handelsskeppen … Här börjar man beväpna sig.” Metoden fungerade bra, eftersom historia är så mångfacetterad. Man får aldrig tag i själva sanningen, utan det är vår tids version av sanning. 20 år senare har man en annan.
Hon tänker efter.
– Det borde göras en helt ny version av boken i dag, för världen har ju ändrat sig på så många sätt. Men det är inte vi som borde göra den, utan de som är unga nu.
Tror du att en ny bok skulle innehålla lika mycket hopp och visioner?
– Kanske var vi lite för hoppfulla ibland. Vi trodde att om man bara slåss så är en annan värld möjlig.
2009 kom en jubileumsutgåva av ”Historieboken” med ett nyskrivet efterord. I ett ”Vad
hände sedan”-segment berättas bland annat att livet för invånarna i det befriade Guinea-Bissau i själva verket blev ”katastrofalt” och inte alls det framtida paradis som målas upp i bokens sista kapitel.
– Det blev inte det vi drömde om.
Räknar du ”Historieboken” som aktivism?
– Nä, eller kanske lite? Aktivism är väl att vara ute på gatorna, och att man hittar andra kanaler än de etablerade? Men det ordet fanns inte då.
I sitt fortsatta arbetsliv har Gittan Jönsson framför allt verkat på egen hand. Ett par år efter ”Historieboken” hade hon hunnit arbeta med klädföretaget Mah-Jong och som scenografiassistent åt Carl Johan de Geer. Och så hade hon fått barn.
– Då fick jag en ingivelse och ett starkt behov av att börja göra mina egna bilder.
Har du någon gång längtat efter att jobba kollektivt tillsammans med andra igen?
– Ja, kanske alltid? Men den där känslan av att smälta ihop har jag också upplevt på andra sätt, till exempel när jag har sjungit i kör eller spelat i band.
Uppslag ur ”Historieboken”, text och bild Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydberg, Ordfront, 1970, nyutgåva 2009. Foto: Fernando Medina.
Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Annika Elmqvist, fotograferade av Pål Rydberg – gruppen som skapade ”Historieboken”, 1970.
Gittan Jönsson, konstnär
Viljan att göra bilder tillsammans för en politisk sak har kommit och gått i historien, och ofta inspirerats av tidigare initiativ.
– Dagens tecknarupprop utgår historiskt sett från majrevolten 1968. Då ockuperade studenter på École des Beaux-Arts grafikskolan på sin egen akademi för att trycka affischer som skulle användas i kampen på barrikader och fabriker, säger Gunnar Krantz.
I egenskap av serietecknare och konstnärlig professor i visuell kommunikation vid Malmö universitet sammanfattar han vilka skillnader över tid som han ser vad gäller kollektiv politisk illustration och tecknarupprop.
– Lite samma idéer som då fanns i 1970-talets kollektivt framställda svenska motsvarigheter, där makten över produktionsmedlen, med inspiration från Karl Marx, och subversivt bruk av massmedier, med inspiration från Marshall McLuhan, stod i centrum. ”Historieboken” från 1970 trycktes av tecknarna själva i eget tryckeri, och tidningen ”Puss” från 1968 distribuerades i massupplaga som veckotidning i Pressbyrån.
Vad ville man uppnå, och hur verkade man för att göra det?
– Man ville påverka och förändra genom att nå ”vanliga” människor genom de medier som de kände till, och som man själv hade teknisk möjlighet att framställa. Samtidigt präglades den tidens vänster av fraktionsstrider och politisk splittring vilket effektivt förhindrade alla större gemensamma manifestationer.
Och hur ser det ut i dag?
– I dag finns inte motsvarande sekterism. Och olika serieantologier som samlar delar av den svenska tecknarkåren avlöser varandra. Det kan lätt få en att tro att konsensus råder, men så är det givetvis inte. Det som engagerar tecknare i dessa upprop är tydliga konflikter med kraft att överskugga alla eventuella politiska motsättningar.
Finns det något i vår tid som pekar på att det kommer fler eller färre sådana här upprop?
– Produktions- och distributionsmedlen är i dag framför allt digitala, vilket innebär snabb, enkel och samtidig distribution av kommunikation. Lika lätt som det är att dela en uppmaning, lika lätt är det att besvara den. Det talar för att vi kommer att få se mer aktivism framöver, och inte bara från vänstern. Motståndarsidan har gjort hemläxan och använder nu framgångsrikt samma metoder i det så kallade kulturkriget. Samtidigt har båda sidor gjort sig beroende av techföretag för att nå ut. Frågan är, går det att göra uppror via Meta, Tiktok och X? Både Marx och McLuhan hade förmodligen haft en hel del att säga om detta.
Ida Säll är frilansande journalist. Information om ”Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato” och ”Palestinaboken – Tecknare i solidaritet” finns på tecknaruppropet.se. Mer av Gittan Jönsson finns på gittanjonsson.se. Centrum för politisk illustrationskonst ingår i Arbetets Museum, arbetetsmuseum.se. Mer av Gunnar Krantz finns på gunnarkrantz.se.