Bitte Andersson

I dag är det många filmregissörer som börjar sin bana på en designhögskola. Det vanliga är att man, om man har jobbat mycket med film under utbildningen, så småningom hamnar i reklamfilmsbranschen. Mindre vanligt är att gå från att vara serietecknare till att göra film och sedan börja teckna serier igen. Som Bitte Andersson.

Men först ska hennes första långfilm ”Dyke hard” ha premiär. Den påbörjades under masterutbildningen på Konstfack för fyra år sedan och beskrivs enklast som en vild och vansinnig John Waters-inspirerad komedi om ett lesbiskt pudelrockbands våldsamma äventyr år 1986.

– Jag har väldigt dåligt minne, säger Bitte Andersson när vi träffas hemma hos henne. Allt jag säger är till hälften sanning och till hälften saga.

Sant är att oavsett om det är genom film, illustrationer eller serier så är hon noga med att berätta med humor. Hon har ett sätt som får publiken att skrattande öppna sina hjärnor och hjärtan för en mera upplyst och inkluderande människosyn.

Bitte Andersson berättar att hon brukar betala tillbaka genom att hjälpa folk att flytta. I övrigt befinner hon sig i en sorts konstnärsekonomi där stipendier och tillfälliga jobb finansierar verksamheten. En av filmens största sponsorer är sambon Martin, som låter henne bo gratis.

När hon var 23 år jobbade hon med specialeffekter för det amerikanska kultfilmbolaget Troma Entertainment. I en scen skulle skådespelaren äta tarmar.

– Mammas förslag var att jag kunde göra dem genom att gjuta gelatin i kondomer. ”Häll i lite mjöl så att det inte blir helt genomskinligt, då ser det mer verkligt ut!” Att komma på sådant där är som en sport för min familj.

Hur då? Berätta mer om din familj.

– Mina föräldrar samlade på allt, något som jag skämdes över när jag bodde hemma men tycker är genialt i dag. Så borde alla leva. Pappa var reparatör på fabrik, och blev förtidspensionär och senare konstnär. Han tog vara på allt. Man fick en känsla av att han kunde göra vad som helst av vad som helst. Laga bilen med en ölburk och en halv strumpa.

Påverkade din pappas liv din syn på arbete?

– Ja, säkert. Meningen med livet är inte att jobba. Att hålla på med kreativa grejer känns mer meningsfullt än att sträva efter högre materiell standard. Mamma inspirerade också, hon experimenterade med både mat och textil. Hon arbetade på en liten skola och var hushållslärare, mattant, biologilärare – allt på en gång. I flera år ritade jag mina egna skolavslutningsklänningar som mamma sydde upp. Nu har jag gjort kostymerna till ”Dyke hard”.

Verken täljer hon fram. Oftast ur björk. Färgglada fiskar, eldfängda kattdjur och magiska kakelugnar är bara några exempel på de träfigurer och motiv som hon har skapat genom åren. Över alltsammans vilar ett sagolikt, förtätat skimmer. Stundtals ter det sig oskyldigt, stundtals mörkare och mer suggestivt – som i ”Hur låter djuren?”, hennes senaste bilderbok.

Hur förhåller sig täljandet och tecknandet till varandra för dig?

– För mig är täljandet en bra motvikt till mitt arbete som illustratör. Och jag har faktiskt lärt mig mycket om illustration genom att tälja. Att arbeta med bild på papper handlar jättemycket om att addera lager på lager, strukturer och tekniker.

Berätta mer om betydelsen av skillnaderna mellan materialen.

– Ibland kan jag känna att jag håller på med något slags återupplivningsförsök när jag arbetar på ett papper. Delvis eftersom papper är ett tämjt och domesticerat material, men också för att den tvådimensionella bilden jag har framför mig helt enkelt inte vill leva. Man måste verkligen arbeta för att pappersbilden ska få liv.

Vid 15 lämnade du den lilla orten Stjärnhov för att gå gymnasiet i Stockholm. Nästa anhalt blev Nyköping. Hur kommer det sig?

– Jag och min bästa kompis blev ihop med varsin kille från Nyköping. Där kom jag i kontakt med subkulturer för första gången i mitt liv. Den största gruppen utgjordes av do it yourself-punkrockare – och en oräknelig mängd band, skivbolag och fanzines. Tyvärr fanns det få tjejer i det gänget. Många av dem hade flyttat därifrån och klimatet var ganska grabbigt. Vi startade ett eget band, Dyke Hard, och en tidning som hette ”Tigerskott i brallan”. Samtidigt pågick en feministvåg i övriga Sverige, men den uppfattade inte vi. Vi hade inte internet. Fast vi hittade och läste andra fanzines som ”Amazon”, ”Radarka”, ”Killed by beauty” och ”Bleck”. Tiden i Nyköping lärde mig att man kan bygga en egen plattform. Man behöver inte be om lov att få vara med i killgänget.

Vid 25 hade du en kandidatexamen i fri konst från Konstfack och startade hbtq-bokhandeln Hallongrottan i Hornstull i Stockholm. Berätta om den.

– Hallongrottan skulle vara som dansklubben Slick, en trygg plats, fast för folk som inte gillar att gå ut. Mer nördkompatibel. Slick var en blandad queer och straight klubb med en stor andel lesbiska där det inte fanns utrymme för killar att vara respektlösa mot tjejer. Asynja Gray och Daniel Bergqvist som drev den visade ett fönster till en utopisk värld. 2010 såldes Hallongrottan och 2013 stängdes butiken. Men erfarenheterna därifrån, kontakterna och vännerna, finns kvar.

 Vad driver dig?

– Feministisk verksamhet är ofta kritisk och pedagogisk. Man gör en analys och sedan förklarar man den. Det är beundransvärt men slitsamt att hålla på så, och inte alltid så frigörande för aktivisten själv. Jag vill bidra till feminismen med utopiska visioner som är mer rekreativa. Jag vill hellre vara aktiv – föreslå ett alternativ, än reaktiv – reagera på ett förtryck. Men båda grejerna behövs. Verkligen.

Tidigare i år gjorde ”Dyke hard”-gänget en musikvideo till musikgruppen The Knifes låt ”Without you my life would be boring”. I videon dansar folk med olika kroppar, hudfärg, könsuttryck och funktionalitet omkring i ett väntrum. Här liksom i Bitte Anderssons serier och illustrationer finns en bred representation av människotyper som man annars sällan möter i fiktionen, bara i verkligheten.

Du är ofta inkluderande i dina verk. Alltså i betydelsen icke-separatistisk.

– Tack. Det är meningen. Men jag har stor respekt för separatistiska nätverk. De är viktiga och jag har lärt mig mycket i sådana sammanhang. En separatistisk miljö kan verkligen höja nivån på samtalet. Men alla politiska rörelser behöver vara breda och ha olika metoder och strategier. Det är farligt att leta efter ”den rätta feminismen”. Jag ville att Hallongrottan skulle vara som ett vattenhål i djungeln dit alla djur kommer för att dricka utan att ge sig på varandra. Solidaritet mellan olika marginaliserade grupper är också ett sätt att peka ut vad som egentligen är problemet. Det är ju inte någon av de olika grupperna inom feminismen, utan patriarkatet och kapitalismen.

Du arbetar ofta kollektivt. Vilka tre personer ur ditt professionella liv vill du lyfta?

– Ina Wood som var anställd på Hallongrottan. Vi drev den ihop och hon skrev och regisserade underhållningsprogrammet ”Hallon-TV” som vi sände i Öppna Kanalen. Filmen ”Dyke hard” bygger på hennes värld. Sedan gjorde vi slut så hon är inte med i filmprojektet men vi har gjort andra projekt tillsammans efter det. Hon har lärt oss allt om storytelling – mig, Martin och Alexi, som också var med och gjorde ”Hallon-TV”. Vi tre har skrivit filmmanuset och gör ”Dyke hard” tillsammans. Vi är som en trebent pall som tar alla svåra beslut ihop. Jag är den enda som jobbar heltid med filmen men Martin gör alla effekter och Alexi är fotograf och skådespelare.

Vad ska du göra när filmen är klar?

– Jag har fått stipendium av Konstnärsnämnden för att teckna ett album om ett äldreboende för hbtq-personer. Serien ska ta upp hur det är att bli gammal. Allmänmänskliga saker som att ha eller inte ha barn eller barnbarn. Relationer till släkt och personal. Att huvudpersonerna är äldre gör att jag kommer att kunna göra tidshopp fram och tillbaka och berätta om hbtq-liv i olika tidsperioder.

Varför vill du skildra just vårdsituationen?

– Att ta hand om någon eller att bli omhändertagen är en traditionellt kvinnlig upplevelse som inte skildras så ofta i seriebokssammanhang eller i kulturen över lag. Min favoritserietecknare, amerikanen Jaime Hernandez, har gjort det flera gånger. Jag skrev en uppsats om honom på Konstfack med titeln ”Empowering fiction – Visual feminism in the art of Jaime Hernandez”, och den vetenskapliga … haha … frågeställningen ”Varför älskar jag Jaime Hernandez?”. Det blev en lista på 20 återkommande element. Till exempel kvinnor i olika åldrar som interagerar med varandra. Och att tjejer har mycket kroppskontakt i hans serier. De brottas, sover ihop och bär varandra. Det känns i kroppen när man läser.

Plötsligt lutar Bitte sig fram och lägger huvudet på bordet.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur min serie ska se ut! Jag vill bara ställa in!

Hon tittar upp.

– Jag måste ha en lång researchfas. Jag ska lägga mycket tid på storyboard och manus, så som vi gjorde med ”Dyke hard”. Förlaget vill gärna att jag ska göra ett självbiografiskt seriealbum, och visst finns det en styrka i det som kanske är svår att uppbåda med fiktion. Men jag vill inte jobba självbiografiskt till priset av mina relationer. Däremot vill jag försöka väva in mina favoritanekdoter i en fiktiv form. Jag har ingen som helst talang för fiktion. Bara för rövarhistorier ur verkligheten.

Sara Teleman är illustratör och skribent. Bitte Anderssons film ”Dyke hard” får premiär 2015 och hon arbetar på ett seriealbum. Erik Wåhlström är fotograf.