Med tro på tryck

– Vi har gjort ett ställningstagande: vi tror inte på trycksaken. Generellt sett är trycksaken död, säger Magnus Iversén, vd för Göteborgstryckeriet, det tryckeri som har producerat nio av de 25 böcker som Svensk Bokkonst utsåg i tävlingen om förra årets vackraste.

Möjligen får uttalandet hans farfar att vända sig i sin grav. Denne grundade nämligen Göteborgstryckeriet 1918, och Magnus Iversén tog över efter sin pappa på 1980-talet. Med sig in i tryckeribranschen hade han en egenskap som skulle visa sig oumbärlig: Magnus Iversén är väldigt öppen för förändring.

– Böcker och broschyrer som bara är standard försvinner väldigt snabbt i dag. Ska man trycka något nu ska det hellre vara färre sidor men så exklusivt det går, sammanfattar han sin affärsfilosofi och fortsätter:

– Åker du till Bok & Bibliotek i Göteborg och tittar på var böckerna är tryckta kommer du att märka att 90 procent är gjorda i Litauen, Kina, Ungern. De som trycker i Sverige är följaktligen ett smalt segment, och för att de ska välja oss måste vi både bredda oss och jobba med kvalificerade tryckuppdrag.

Därför har Göteborgstryckeriet startat avdelningen Box & Display, som tar fram komplexa och kreativa förpackningslösningar. För samtidigt som den grafiska branschen kämpar med att anpassa sig till prispress från utländska tryckerier och ett alltmer digitaliserat medielandskap, har den svenska förpackningsindustrin i stort sett fortsatt som tidigare.

– Hittills har det varit ganska lite fokus på förpackningar från tryckerihåll. Men förpackningsindustrin har ibland svårt att gå utanför mallen, som när det gäller att jobba med obestruket papper, något vi gör dagligen. Och det är på förpackningssidan som vi växer snabbast nu, säger Magnus Iversén.

Dessutom har Göteborgstryckeriet, till skillnad från många mindre tryckerier, resurser för att samla flera specialiserade verksamheter under samma tak, och slipper på så vis krånglet med utspridda underleverantörer.

Både Magnus Iversén och Mats Berg Andersson, den senare ansvarar för området Box & Display, framhåller också hur måna de är om att ha goda relationer med kunderna – det är inte ovanligt att besökare tar in på hotell och stannar kvar för att följa sin beställning från idé till färdig produkt.

– Vi sysslar inte med repetitiv produktion. Vi gör de exklusiva grejerna. Och vid minsta lilla tvivel gör vi om för att nå högsta resultat, säger Mats Berg Andersson.

Den inställningen är antagligen det som har gjort Göteborgstryckeriet till något av en favorit bland illustratörer, formgivare, förläggare och andra som vill ha en konstnärlig finish eller förverkliga komplicerade förpackningsidéer.

Av de nio böcker gjorda hos Göteborgstryckeriet som Svensk Bokkonst premierade 2013 utsågs dessutom en, ”The second in line – from the sketchbooks of Mattias Adolfsson”, till årets vackraste bok. ”The second in line” består av två böcker med material från Adolfssons skissböcker, såväl illustrationer som serier samt en affisch med tryck på bägge sidor. Alltihop förpackat i en specialdesignad låda.

För formgivningen står Jens Andersson, grafisk designer och förläggare på Sanatorium Förlag. Idén till lådkonvolutet fick han eftersom han kände till att Göteborgstryckeriet har avancerade maskiner för förpackning. Men att det blev just de som fick uppdraget berodde framför allt på att en inarbetad kontakt från tryckeriet Fälth & Hässler, som förlaget tidigare jobbat med, gick över till Göteborgstryckeriet när den tidigare arbetsgivaren köptes upp av Elanders. Teknik i alla ära, resonerar Jens Andersson, tillmötesgående kommunikation är ändå viktigast.

– Jag sitter bara och ritar som en fåne, det andra är Jens bit, säger konstnären Mattias Adolfsson själv.

Han tillägger att han, liksom de flesta illustratörer, är glad bara över att få ut något till ett överkomligt pris. Att de valde en kostsam och exklusiv tryckmetod för ”The second in line” kan därför tyckas paradoxalt, men visar sig tvärtom vara noga genomtänkt. Nästan alla Mattias Anderssons böcker säljs via nätet direkt till utlandet, vilket innebär en dyr portokostnad. Dessutom konkurrerar de med nätbokhandlarnas prispressade konstböcker. Det krävs med andra ord att hans bok ska ha något extra, som en lyxig förpackning.

Mattias Adolfsson och Jens Andersson bestämde också i ett tidigt skede att de ville använda ett svenskt tryckeri. Dels för att bidra till att tryckerikompetens inte försvinner från landet, dels för att det är enklare om något skulle gå snett.

– Det blev också lite jox: det krävdes ett omtryck av lådan, den var lite för sladdrig och hade inte klarat postgången. Men på Göteborgstryckeriet var de beredda att göra så att det blev perfekt – hade det varit utomlands hade det förfarandet varit mycket mer komplicerat, säger Mattias Adolfsson.

Jens Andersson instämmer, även om det inte är någon orubblig princip för honom att tryckningen sker i Sverige. Materialet till hans andra förlag, Placebo Press, som översätter utländska serieböcker, trycks utomlands.

– Då trycker vi lite större upplagor och använder distributörer som också ska ha pengar. Det skulle inte funka att trycka dem här i Sverige där det är dyrare. Man ser vad som passar bäst från produkt till produkt.

Hur ser du på att trycka digitalt?

– För fem år sedan hade vi kanske inte gjort det, men nu kan jag tänka mig att göra delar av produktionen i digitaltryck. Man kan inte ha några fasta idéer om att allting ska vara på ett visst sätt alltid.

Det är ett tecken i tiden att Jens Andersson funderar över digitala tryckmöjligheter. Offsettryck, som utgår från tryckplåtar, har länge varit den dominerande trycktekniken och har ansetts ge överlägset bäst resultat. Men med förbättrad teknik har efterfrågan på digitaltryck, där informationen överförs helt digitalt från datamediet, ökat. Framför allt när det gäller tryck i mindre upplagor.

Den utvecklingen förutsågs av Jannes Dahlgren, som var en av dem som år 2002 startade Digaloo Digitaltryck, ett tryckeri baserat i Stockholm som specialiserar sig på digitaltryck. På företagets webbplats utmanas besökarna att försöka se skillnad mellan offsettryck och digitaltryck.

Är skillnaden verkligen obefintlig?

– Ja, i stort sett, försäkrar Jannes Dahlgren, som i dag är vd och marknadschef på företaget. Det krävs ett professionellt öga för att överhuvudtaget kunna se den. I vissa fall, till exempel på obestruket papper, blir tryckkvaliteten till och med bättre med vår digitala tryckteknik.

Jannes Dahlgren förklarar att olika digitaltryckstekniker ger skiftande tryckkvalitet. På hans tryckeri jobbar de med HP Indigo-teknik, även kallad digital offset. Och likt Göteborgstryckeriet strävar de efter att samla alla verksamheter på en plats: i Digaloos lokaler i Vasastan finns allt från ateljé och prepress till tryckeri och eget bokbinderi.

Konstnärstrion Ropa, som består av Lovisa Henoch, Daniela Auerbach och Mikaela Krestesen, tryckte sin bok ”Dagboken 1904–2012, Författad av tonårstjejen”, hos Digaloo Digitaltryck. Boken bygger på en stor samling dagboksanteckningar skrivna av tonårstjejer över en period på drygt 100 år. De fick kontakt med tryckeriet via bokbindaren Allan Söderman som har bundit deras bok.

”Dagboken 1904–2012” blev utvald till en av 2012 års finaste böcker av Svensk Bokkonst, vilket är mycket ovanligt för en digitaltryckt bok. Motiveringen lyfte fram den fantasifulla föreningen av traditionellt bokbinderi och digitaltryck.

Att Ropa valde digitaltryck var enligt Lovisa Henoch en kostnadsfråga. Men de var också måna om tryckkvaliteten.

– Digaloo hade tidigare jobbat med fintryck i små upplagor. Vi ville att varje dagbokssida skulle vara så autentisk som möjligt. I formgivningen av boken var mitt mål att det skulle kännas som om man verkligen bläddrade i en dagbok komponerad av röster från ett helt sekel.

Lovisa Henoch har tryckt andra bokprojekt digitalt, och har dessutom märkt att allt fler klasskamrater på Konstfack, där hon läser på Institutionen för grafisk design och illustration, hellre trycker sina egna böcker än vänder sig till förlag.

– På det viset kan man påverka formen på ett helt annat sätt. För mig som konstnär och tecknare smälter innehåll och form ofta samman. I mina egna bokprojekt tycker jag att det blir som allra bäst när formen verkligen speglar och, som i dagbokens fall, blir en del av innehållet.

Hon tycker att färgåtergivningen vid digitaltryck i dag är mycket god. Det som däremot blev problematiskt med ”Dagboken 1904–2012” var när de ville trycka dagbokssidor i olika storlekar.

– Det visade sig vara svårt att genomföra, så i slutändan fick vi för hand skära ut de sidor som skulle vara i en annan storlek. Hela boken är faktiskt ett riktigt handarbete.

Så är ”Dagboken 1904–2012” också en raritet, tryckt i endast 115 exemplar.

– Vi föredrog att satsa på formen i stället för att trycka i en större upplaga. Det vore dock väldigt kul om det gick att hitta ett smidigare sätt att trycka sidor i olika storlekar och kunna ge ut boken i större upplaga, säger Lovisa Henoch.

Digitaltryckstekniken lär inte heller ha uppnått sin fulla potential i dag. Inte om man ska tro digitaltrycksvisionären Jannes Dahlgren.

– Digitaltrycket kommer att bli snabbare, klara större format och ytterligare ta marknadsandelar från traditionella tryckmetoder. Integreringen med digitala medier kommer dessutom att utvecklas och crossmediapublicering, att korspublicera i flera mediekanaler, kommer att bli självklart i den framtida marknadsföringen, fastslår han.

Ett tiotal tunnelbanestationer från Digaloo Digitaltryck, i en källare i närheten av Telefonplan, finns ett minitryckeri som inte gör anspråk på några marknadsandelar: konstnärskollektivet och serieboksförlaget Peow Studio (uttalas som ett ord ur en seriebubbla, ”pjau”) ser sig överhuvudtaget inte som en del av tryckeribranschen.

Att illustratörerna och serietecknarna Patrick Crotty, Elliot Alfredius och Olle Forsslöf trycker själva beror på att de har varit på så många seriefestivaler där de irriterat sig på alla undermåligt tryckta fanzines och serieböcker.

– Så lade vi märke till att de jättefina serier som vi köpt från USA genom åren alla var tryckta ”with risograph”. Vad var detta? Är det rispapper man skriver ut på? Vi hade ingen koll alls, berättar Patrick Crotty samtidigt som han serverar kaffe i gamla marmeladburkar.

Det visade sig att ordet risograf kommer av att den japanska tillverkaren heter Riso Kagaku Corporation, och trycktekniken är ett slags mellanting mellan screentryck och en fotokopiator.

– Du har en färgtrumma där du kör in en färg i taget, sedan trycker du nästa färg över den förra. Vilket är som screentryck. Fast den här kan trycka 100 exemplar i minuten, den spottar ut papper som en fotokopiator, förklarar Elliot Alfredius.

Det finns inga instruktionsmanualer för hur man använder en risograf i konstnärligt syfte, och i början tampades Peow Studio ständigt med tekniska problem. Men i dag, två år efter att de blev ägare till en egen begagnad ”riso”, känner de sig som just sådana ”tryckgubbar” som de inte hade tänkt bli.

De tillbringar oräkneliga timmar på Ebay med att jaga efter färgpatroner och reservdelar, är med i ett hemligt forum som heter Church of risography, och talar med ömhet om de stackars risografer som de har lokaliserat övergivna i kontorshörn hos kyrkor och på reklambyråer.

– För ett medelstort företag är det inte en så stor investering så de kan ha dem stående, men för oss … risografen är liksom hela vår grej, säger Patrick Crotty.

Eftersom de trycker alla sina egna saker på sin risograf har den också influerat deras tecknarstil.

– Nu när jag börjar teckna någonting finns tanken ”hur kommer jag att trycka det här?” med redan från början. Man kommer på en massa knep och tricks att testa, men sedan blir det ändå aldrig som man har tänkt sig, berättar Olle Forsslöf.

Det är dessutom risografens förtjänst att Peow Studio har startat förlag, den verksamhet som de helst ägnar sig åt. Peow Studios strategi skiljer sig visserligen från de flesta andra förlags – i stället för att invänta manus kontaktar de själva serietecknare vars arbete de tycker om, och erbjuder dem möjlighet att få sina böcker tryckta.

– Vi skickar ett försiktigt mejl, typ som en liten fanboy, och frågar ”skulle du vilja ge ut en bok”? Och de tycker oftast att det är jättekul, säger Patrick Crotty.

– Det blev en naturlig utveckling för oss, fortsätter Olle Forsslöf. Vi kan inte rita tillräckligt snabbt för att alltid ha en ny bok att släppa. Och det finns så många fantastiska serietecknare som inte ges ut i Sverige.

Samtidigt som Tecknaren är på besök är förlagets senaste fynd, en fransk serietecknare som heter Valentin Seiche, där och testkör risografen. Och trots att Peow Studio inte tjänar några stora pengar på sin verksamhet – varje bok betalar för nästa, samt bekostar deras resor till seriefestivaler över hela världen – har de som princip att betala en så bra lön som möjligt till tecknare som de publicerar.

– Vi skulle aldrig be någon att göra något gratis, den där vanliga kulturgrejen. Det känns jättebra att vi har kunnat betala dem, och att de känner sig uppskattade, säger Olle Forsslöf.

Vad har ni för framtidsplaner med ert tryckeri?

Trion funderar en stund.

– Vi älskar det som det är nu, att kunna ge ut böcker med de här människorna som gör så bra grejer – folk som inte ens skulle bli utgivna annars. Och vi får åka runt hela världen. Så att vi inte blir rika på det här är helt okej, säger Elliot Alfredius.

Möjligen, kommer de fram till, vore det flott att kunna investera i en skärmaskin så att de kan skära sidor.

– Nu är vi mer som en delikatessbutik fast för tryck – du får dina jättefina tryck och resten får du sköta själv, säger Patrick Crotty.

Lisa Boda är frilansande kulturjournalist och teaterkritiker. Carola Björk och Emelie Asplund är fotografer, baserade i Stockholm respektive Göteborg.