Samarbete och förebilder

Berätta inom vilka fält ni är verksamma.

Angela Tillman Sperandio: Jag är utbildad till grafisk formgivare och har haft en egen byrå i tio år. 2009 grundade jag Hall of Femmes tillsammans med formgivaren Samira Bouabana. Det är ett projekt som lyfter kvinnor inom design som har blivit bortsopade när historieskrivningen har gjorts. Jag har också arbetat som kommunikationschef på Arkitektur- och designcentrum. Nu är jag projektledare på den digitala designbyrån Doberman.

Gun Jacobson: Jag gör animerad film, illustrerar och skriver bland annat bilderböcker. När svensk animerad film förra året firade 100 år slog det mig att jag har varit med under 30 av de åren. Jag gick ut Beckmans 1985. Direkt efter skolan arbetade jag tillsammans med animatören Lotta Geffenblad. Sedan dess har jag frilansat inom olika konstnärliga områden, oftast med inriktning mot barnkultur.

Emelie Östergren: Jag är illustratör och har främst gjort böcker. Jag har gett ut flera egna serieprojekt, under de senaste åren har jag även arbetat med bilderböcker.

Rakhsha Razani: Jag studerade grafisk design vid universitet i Teheran för 40 år sedan. Under 1970-talet doktorerade jag i konsthistoria i Storbritannien, men efter revolutionen flyttade vi hem till Iran igen. Då arbetade jag som illustratör vid det som då var Irans största veckotidning, ”Zane Rooz”, vilket betyder ”dagens kvinna”. Så småningom blev jag satirtecknare. På grund av min mans politiska aktiviteter tvingades vi fly till Sverige 1986. För mig var det svårt att få jobb i Sverige, ingen ville anställa mig. Först arbetade jag med trycksaker, sedan startade jag eget och illustrerade en del. Nu arbetar jag också som lärare i bild och form. Förra året gav jag ut mitt första seriealbum.

Maja Lindén: Jag började teckna serier efter att jag fick barn, eftersom jag blev så förbannad. Efter att ha varit ganska jämställd möttes jag plötsligt av attityder som verkade komma direkt från 1800-talet, till exempel att mamman ”av naturen är bäst för barnet”. Serietecknare som Lena Ackebo och seriefigurer som Joakim Pirinens ”Socker-Conny” och Lars Sjunnessons ”Åke Jävel” inspirerade mig. Mellan 1997 och 2004 gick mina strippar i bland annat ”Expressen”, ”Dagens Nyheter” och ”Svenska Dagbladet”. Jag har också gett ut flera seriealbum. Senare har jag utbildat mig till informationsdesigner och arbetat som nyhetsgrafiker.

Har arbetsvillkoren förändrats under den tid ni har jobbat?

Maja: Jag har bytt bransch eftersom det till slut blev omöjligt för mig att verka som serietecknare och fri illustratör. Runt 2003–2004 började jag få erbjudanden i stil med: ”Du är ju så duktig, du kan väl göra den här strippen till oss för 300 kronor”? Det har blivit en ”låg” ton i branschen, även hos de stora uppdragsgivarna.

Gun: Den där sortens förfrågningar har helt klart ökat. Jag kan få frågor av ”nya entusiastiska” bilderboksförfattare som vill att jag ska illustrera deras verk – i stort sett gratis. Inom animerad film har arvodena stått stilla i tio år, om inte 20 år. Sverige har ett system för film där pengarna läcker ut. I Frankrike ser det helt annorlunda ut, där får till och med de arbetslösa animatörerna stöd. Filmerna får mer pengar. Här är så gott som alla barnfilmer lågbudgetproduktioner.

Emelie: Ibland kan jag känna att hela situationen är dystopisk. Jag identifierar mig som konstnär och drivs av en vilja att berätta historier. Samtidigt känner jag mig hånad eftersom arvodena är så usla. Jag försöker ständigt hitta sätt att dra upp dem, genom att exempelvis försöka höja omslagsarvodet för en barnbok. En lösning för mig har blivit att blanda kommersiella projekt med egna, konstnärliga – där jag inte tänker på pengar. De konstnärliga projekten lägger jag ofta över två år och så jobbar jag med dem vid sidan av.

Gun: Jag har hört många etablerade bilderboksskapare säga att en bilderbok bara får ta en månad att göra. De har inte råd att lägga mer tid på böckerna. Men säljer man riktigt bra finns det de som kan sitta ett eller två år med en bok.

Maja: Tiden som går att lägga ner på en illustration har sjunkit drastiskt. När man tittar på bilder av Hans Arnold eller Jane Bark från 1970-talet kan man se hur mycket tid de har lagt ner. Den sortens bilder görs inte längre.

Emelie: När man påpekar att det är någonting skevt över den ekonomiska situationen hänvisar alla till läget i branschen. Det är alltid andra instanser som inte fungerar. Det är trist att det handlar så mycket om försäljning – om man säljer bra kan man tjäna hyfsat bra, om inte får man nöja sig med slavlöner.

Har det inte alltid varit så?

Maja: Förlag vågade satsa på mer osäkra projekt förr – på saker som var helvilda.

Gun: Ja, absolut. Man satsade på säkra kort men vågade också ge ut smalare saker. I alla fall inom film. Min film ”Godmorgon, Gerda Gök” som kom 1988 hade inte fått stöd i dag. Då litade man mer på det konstnärliga inom filmen, i dag värderas inte den konstnärliga friheten på samma sätt. Det är mer utstakat och finns en större ängslighet, rent ekonomiskt. I dag är det bilderböcker från vissa små förlag som ligger i framkant och utvecklar barnkulturen.

Emelie: Risken, om man vänder sig för mycket till marknaden, är att allt ser likadant ut till slut. Att marknaden bara utgörs av ett antal illustratörer som säljer mycket.

Angela: Men finns det inte också någonting positivt i utvecklingen? Vi lever i en bilddriven värld där en designers sätt att se på världen efterfrågas i allt större utsträckning än för 15 år sedan. Det visuella kommunikationssättet genomsyrar numera hela samhället. I dag kan design användas för att lösa viktiga samhällsfrågor. Designmetodik eller ”design thinking”, som jag jobbar med, har omfamnats som ett sätt att leda förändringsarbete genom att samskapa med andra. Många av den nya tidens företag inom delningsekonomin – till exempel uthyrningssajten Airbnb och appen Foursquare – är grundade av kreatörer, inte ekonomer. Det finns en stor kreativ frihet.

Emelie: När det är svårare att överleva ekonomiskt tvingas folk bli mer kreativa, vilket också är positivt. Det är många ur min generation som arbetar brett – med utställningar, böcker, seriestrippar, illustrationer och sociala medier. Man gör fler olika saker. Samtidigt kommer nya konstnärer fram, människor vars sätt att publicera sig passar i de nya kanalerna. Det är exempelvis allt fler serietecknare som plockas upp av förlagen efter att deras egenhändigt publicerade seriestrippar har fått spridning via sociala medier.

Gun: Jag önskar faktiskt att jag hade varit ung i dag, det hade passat mig eftersom jag gjorde allt möjligt från början, från vinetiketter till böcker. Det var krångligare förr, rent tekniskt, och så är det lättare att nå ut i dag.

Rakhsha: Inom skolan, där jag arbetar, pratar man mer negativt om de estetiska ämnena i dag än för sex, sju år sedan. Det är de hårda ämnena – matematik och fysik, som ska lyftas fram. När jag gjorde examensarbete på 1970-talet valde jag att titta på barn- och illustrationsböcker, ett område som Sverige har varit rikt inom. När man monterar ner de estetiska ämnena i skolan, vad kommer då att finnas kvar för nästa generation? Hur kommer det att se ut om 15 år? Det kommer att slå mot återväxten, mot de unga.

Vad skulle behövas för att stärka estetiska ämnen i skolan?

Rakhsha: Jag tycker att man borde satsa mer resurser samt höja statusen för både lärarna och de estetiska inriktningarna. Vi som undervisar i de estetiska ämnena får färre timmar, även om vi i praktiken behöver lägga mer tid på att förbereda, genomföra och efterarbeta undervisningen. Förr var estetiska ämnen obligatoriska, nu är de inte det. För några år sedan hade jag bildundervisning på IT-gymnasiet i Uppsala. Alla elever, oavsett vad de hade för särskilda inriktningar, fick även några timmar bild i veckan. Mina lektioner var uppskattade, inte bara för att jag var populär, utan för att många elever uppskattade just bild som en viktig komplettering till de andra ämnena.

Hur tänker ni att villkoren i branschen kan förbättras?

Angela: För mig personligen blev Hall of Femmes en vändpunkt eftersom vi tillsammans med andra tog initiativet att skapa den bransch vi själva ville se. Det krävs mod, uthållighet och samarbete för att förändra strukturer. Det har ju egentligen alltid varit en designers drivkraft, att vilja skapa något bättre. Det kan vara allt från en stol, en stad eller en bransch …

Maja: Jag tror att man, rent politiskt, måste bestämma sig för att kultur är viktig, och understödja den. Kultur kan inte, och ska inte, enbart finansieras av kommersiella aktörer. Då blir den feg och obekväma röster försvinner.

Emelie: Precis. Kulturen kan inte driva sig själv, den behöver stöd för att vara och förbli förnyelsebar och modig.

Gun: Vad gäller barnfilm kanske man inte bara ska stirra sig blind på antalet biobesök. Barnfilm lever ju länge och visas löpande på bibliotek och liknande.

Hur ser det ut med jämställdheten inom bild- och formområdet? Finns det fortfarande strukturer som bromsar kvinnliga kulturskapare?

Maja: Om det gör. När jag satt som anställd nyhetsgrafiker i ett öppet kontorslandskap var det extra tydligt. Jag såg hur män klappade varandra på ryggen, hur män utsåg män till experter. På nyhetsredaktionen var det de hårda ämnena, som kriminaljournalistiken, som hade hög status. Barn och familj? – Nej.

Gun: Inom den animerade barnfilmen finns det många kvinnor, även om producenterna oftast är män. Det var ett stort bakslag för barnfilmen när de avskaffade barnfilmskonsulenten på Svenska Filminstitutet, vid årsskiftet 2013. Nu får vi söka pengar av de andra konsulenterna som inte är lika insatta. Tänk om det skulle vara likadant med barnböcker, att det inte skulle finnas barnboksredaktörer! Ibland har jag undrat om detta skedde för att det är ett fält där många kvinnor är verksamma? När jag var ung, på 1970-talet, var det fler starka feminister som satt i Filmhuset och som arbetade för att fler kvinnor skulle komma fram. Även om nuvarande vd:n Anna Serner prioriterar de feministiska frågorna. Lisbet Gabrielsson var till exempel en modig producent och konsulent som värnade om kvinnliga filmmakare och vågade satsa på animerade barnfilmer som inte var så likriktade.

Angela: Hall of Femmes-projektet började med frågan: Vart tar alla kvinnor vägen? Vi kunde inte se kvinnor som hade den här långa karriären inom design som män ofta har. Vi var unga och ganska lovande, men visste inte riktigt vad som var nästa steg för oss. Så vi började göra research och letade fram de här kvinnorna. Många pilar pekade mot efterkrigstidens USA, som har en betydligt längre designtradition än Sverige. Vi sökte upp kvinnor och intervjuade dem om deras erfarenheter. Gjorde monografier, poddar och anordnade samtalsserier, för att skriva in dessa kvinnor i designhistorien.

Det där är ett konkret exempel på förändringsarbete. Finns det andra exempel? Vad kan göras mer?

Angela: Jag tror på att koppla samman fler nätverk, talanger och all information som finns därute till en gigantisk ”think tank”. För att åstadkomma förändring krävs organisering på ett större plan. Jag tror på att titta efter initiativ som pågår inom andra områden, men också internationellt – inte stänga in sig i sin egen silo. När vi först började prata om Hall of Femmes i Sverige var responsen väldigt sval, vilket är lätt att glömma så här i efterhand. Men då bestämde vi oss för att åka till USA i stället. Det är viktigt att våga chansa och kanske misslyckas.

Emelie: Jag vill se mer ryggdunkande och samarbete mellan kvinnor. Det sker, men skulle kunna göras ännu mer. Separatistiska rörelser som det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget är duktiga på det.

Maja: Jag tror också att vi behöver driva fler frågor gemensamt. Det är lätt att tro att man är ensam, men ofta är det många som möter precis samma motgångar som en själv.

Har kvinnliga förebilder eller nätverk varit viktiga för er i ert yrkesliv?

Maja: När jag var ny som serietecknare 1997 blev jag upplockad av kvinnliga chefer på redaktionerna. De kände igen sig i mina seriestrippar. Jag tecknade en serie om en mamma med ett barn och hade aldrig fått de jobben om det inte hade suttit kvinnor i chefspositioner som relaterade till stripparna. Det har alltid varit kvinnor som har plockat upp mig.

Angela: Kvinnliga förebilder är jätteviktiga för mig, avsaknaden av kvinnliga förebilder inom designhistorien var ju anledningen till att vi startade vårt projekt. Jag blir otroligt inspirerad när jag får ta del av andra kvinnors erfarenheter från branschen. När jag hörde IBM-chefen Cheyney Robinson prata för första gången fick jag en sådan otrolig energi. När jag lyssnade på henne kände jag mig som en elev igen! Identifikation med andra kvinnor har varit avgörande för mig vad gäller att se mina egna möjligheter att lyckas. Där har killarna nog haft det lättare.

Maja: En sak som gör mig upprörd är när det påstås, vilket det ofta gör i medierna, att vi skulle ha sett en unik våg av feministiska, kvinnliga serietecknare under 2010-talet. Det nämns knappt några kvinnor som gjorde satir före Liv Strömquist. Samtidigt var vi ett stort gäng som gick i bräschen för dem – till exempel jag, Lena Ackebo, Gunna Grähs och Eva Lindström.

Angela: Det har alltid funnits kvinnor, men eftersom de inte har kommit med i historieskrivningen så stapplar varje ny generation ut och tror att de är först. Män är, generellt sett, bättre på att ge ut böcker om sig själva – eller så ger de ut böcker om varandra och ger därmed sig själva och andra män plats i historieskrivningen. Den kanske mest framgångsrika kvinnan inom grafisk design, Paula Scher, har haft en fantastisk karriär. Men då har hon också gett ut böcker om sig själv.

Har jämställdheten ökat över tid?

Angela: Jag började tänka på ojämlikheten i branschen redan när jag var elev och läste grafisk design, då det inte fanns några kvinnliga lärare. I dag finns det fler kvinnliga lärare på skolorna och jämställdheten har gått framåt även i övriga samhället.

Maja: På 1990-talet var det tuffare än det är i dag. Jag minns bland annat att jag var uppe på Tago Förlag och visade mina serier. Då frågade jag varför de gav ut så få tjejer. ”Jo, men vi har jättemånga tjejer – i byrålådan. De är inte roliga.” Den inställningen återspeglades också i tidningen ”Galago”, som då var jättegrabbig …

Gun: Ja, det var lite rockstjärneaktigt.

Maja: Jag minns att serietecknaren Agneta Persson funderade på att starta en tidning som skulle heta ”Galago Lady”, eftersom det inte fanns något utrymme för kvinnor i tidningen. Det var en annan tid. Den våg av kvinnliga serietecknare som vi ser i dag hade inte kommit fram om inte vi hade gått först. Jag gick i bräschen och jag vill inte bli bortglömd för det. Historieskrivningen är fel – det har funnits roliga kvinnor sedan begynnelsen.

Gun: Det hänger också ihop med att kvinnor, av tradition, inte har tillåtits vara roliga. Det har inte varit riktigt kvinnligt att vara rolig.

Emelie: På senare år har det startats flera serieförlag som drivs av tjejer, vilket jag tror har stor betydelse för utvecklingen. Jag tänker främst på att förläggaren Josefin Svenske har tagit över Kolik Förlag, men också på Syster Förlag som serietecknarna Åsa Grennvall och Sofia Olsson driver. Att det inte bara är killar som sitter på makten är viktigt.

Angela: I dag behöver man inte heller någons tillåtelse för att bli publicerad. Det finns en större frihet. Man kan publicera sig själv i sociala medier – eller ge ut böcker av sig själv eller sina vänner. Den där tröskeln, som man tidigare behövde komma över för att bli ”godkänd”, finns inte längre. Det finns en frihet i det – vi lever i en tid med många problem men också stora möjligheter.

Ser ni brister på representation vad gäller annat än kön?

Angela: Ja, kön, nationalitet, ålder, klass … Allt hör samman och det är inget unikt för designbranschen, det gäller hela samhället. Jag har i dag en möjlighet att påverka och då är det viktigt att jag frågar mig själv: vilka står jag i vägen för?

Rakhsha: Jag har inte upplevt svårigheter på grund av etnicitet inom skolan. Det är däremot svårare att komma fram inom andra branscher – eller när man söker arbete.

Gun: Det finns en åldersdiskriminering, tycker jag. Erfarenhet och lekfullhet bör inte underskattas.

Emelie: Det är en ganska snäv grupp som sysslar med bilderböcker. Även jag är en del av detta. Ett konstnärligt yrke innebär ofta en osäker arbetssituation och ekonomisk situation. Jag tror att det är enklare att göra ett sådant yrkesval om man har en trygg social bakgrund.

Samtalet hölls på Svenska Tecknares kansli i Stockholm i december 2015. Alexandra Sundqvist är kulturjournalist med tecknade serier och barnkultur som specialitet. Maria Kask är grafisk formgivare och illustratör, baserad i Göteborg.