De osynliga konstnärerna

Ordet mångfald har yppats av många läppar och permanentats som begrepp i våra kulturplaner. Klockan tickar på och det börjar bli hög tid att gå från ord och analys till handling. I undersökningen ”Kultur av vem?” (2015) efterlyser Myndigheten för kulturanalys tydliga riktlinjer och åtgärder för att nå Kulturrådets mål om att den offentligt finansierade kulturen ska spegla samhällets etniska och kulturella mångfald i produktion, organisation och publik.

I denna essä vill jag teckna en bild kring dagsläget vad gäller utlandsfödda konstnärers möjligheter att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, samt ge en inblick i mitt arbete med att göra skillnad i denna fråga.

Jag är bildkonstnär, med tio års erfarenhet från att arbeta med mångfaldsprojekt inom kultursektorn. Mångfaldsprojekten har handlat om att hjälpa utlandsfödda kulturarbetare att hitta yrkesorienterade nätverk, och om att belysa strukturella hinder för att ta sig in på svenska kulturscener. Genom dessa projekt har de flesta av deltagarna kunnat få en aktiv roll inom kulturlivet och konstscenen, både regionalt och nationellt.

Deltagarna har bland annat fått uppdrag som curatorer för nationella och internationella projekt, fått sina verk inköpta på konstmuseer, deltagit i projekt stödda av statsbidraget Skapande skola (som kompletterar skolornas egen budget för kulturverksamhet i skolan), gjort offentliga utsmyckningar, haft separatutställningar, startat galleri med mera. Projekten har även bidragit till ett utbyte med nättidningen ”24” i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten.

I rapporten ”Museerna och mångfalden  (2014) konstaterar Riksutställningar att det förekommer ”omfattande strukturell diskriminering”. Svenska museer speglar inte ”det mångkulturella Sverige” – det vill säga alla svenskar – och det är inte bara ett resultat av diskriminering utan även ett stort hinder för ökad mångfald och delaktighet inom så gott som alla museers verksamheter.

Den tidigare nämnda undersökningen ”Kultur av vem?” påvisar att andelen anställda med utländsk bakgrund (definierat som personer som är födda i utlandet eller har två utlandsfödda föräldrar) i kultursektorn befinner sig på en konstant låg nivå, drygt 13 procent, vilket är mycket lägre än andelen av befolkningen (20,1 procent år 2012). En underrepresentation i kultursektorn har uppstått i samband med att andelen personer med utländsk bakgrund i befolkningen har ökat efter 2004. Den ökade mångfalden i befolkningen avspeglas därmed inte i kultursektorns personal.

Myndigheten för kulturanalys bedömer att kultursektorn ligger längre från målet om att spegla befolkningen än för tio år sedan. Detta trots satsningarna under Mångkulturåret 2006 och tydligare politiska styrdokument, till exempel kulturpropositionen ”Tid för kultur” (2009) och texter som de regionala kulturplanerna. Av personalen på regionala museer är det så lite som drygt 5 procent som är utrikes födda, vilket ska jämföras med att de utgör 15,4 procent av befolkningen.

Det konstpolitiska nätverket Konstgrupp Almedalen drar slutsatsen, efter att ha analyserat den officiella statistiken, att studenter med utomeuropeisk och utomnordamerikansk bakgrund på Konstfack och Kungliga Konsthögskolan hamnar på ungefär 6–7 procent.

Museerna, kulturinstitutionerna och konstlivet har ett stort ansvar att se över sitt konkreta mångfaldsarbete. I ”Strategi för att stärka en interkulturell utveckling inom Kulturrådets verksamhetsområde” (2009) står det: ”Kulturrådet ger incitament för att det offentligt finansierade kulturlivet ska kännetecknas av en mångfald av konstnärliga uttryck inom olika konstformer och spegla samhällets etniska och kulturella mångfald.”

Men det behövs också att vi ser frågan ur ett bredare perspektiv där även andra politikområden diskuteras. En central fråga i det sammanhanget blir därför hur migranter och flyktingar som är kulturarbetare bättre ska tas emot i Sverige.

Borde inte kulturbranschen uppvisa bättre statistik på detta område? Den borde ligga i framkant om man ser till vad kulturbranschen ofta förespråkar. Jag frågar mig ofta vart alla kulturarbetare som flyr och hamnar i Sverige tar vägen? Var finns konstnärerna? Var finns tecknarna? Några måste väl ha tagit sig hit?

Konstnärerna Falah Alani och Amjad Altayyar deltog i mitt projekt ”Enligt konstens alla regler” när de hade anlänt till Sverige från Irak. Nu är bägge etablerade på den svenska kulturscenen och har ställt ut på bland annat Norrköpings Konstmuseum och Edsvik Konsthall. De är dessutom utställare på Rådhusets julkalender i december i Örebro. De är båda bevis på att dessa personer finns här.

Problemet är att många andra konstnärer inte får den möjligheten och förblir osynliggjorda. Jag har arbetat med flera integrationsprojekt inom kultursektorn: ”Hem ljuva hem” i Nyköping, 2005–2006, ”Enligt konstens alla regler” i Norrköping, 2007–2009, rapporten Studie kring integration inom kultursektorn i Norrköping, 2010, ”Det är väl ingen konst/Inte konst?” i Norrköping, 2011–2012, ”Konsten att delta” i Sörmland, som startades 2013 och fortfarande pågår.

För att lokalisera utlandsfödda konstnärer har jag haft kontakt med etableringen för nyanlända hos Arbetsförmedlingen och SFI (svenskundervisning för invandrare). I dag görs ingen sökbar registrering av kulturutbildning eller kulturyrkeserfarenhet under Arbetsförmedlingens etableringssamtal. Resultatet blir att dessa personer blir osynliggjorda för den svenska kultursektorn.

I projektet i Norrköping 2007–2012 lyckades jag genom ihärdigt arbete komma i kontakt med 21 konstnärer med utländsk bakgrund som hade kommit till Östergötland under åren 2005–2011.

Låt oss försöka uppskatta antalet konstnärer med utländsk bakgrund som kan finnas i Sverige. I Norrköping bor det cirka 130 000 personer. Det innebär att 0,0154 procent av Norrköpings befolkning är utlandsfödda konstnärer som har kommit till Sverige 2005–2011. Anta att detta står i proportion till rikets befolkning, då kan det finnas cirka 1 300 konstnärer som har kommit till Sverige bara mellan 2005 och 2011, och då räknar jag enbart på bild- och formkonstnärer. Inte musiker, skådespelare, författare etcetera.

Det är svårt för invandrade personer, trots att de har utbildning och erfarenhet från kultursektorn i sina hemländer, att etablera sig här. Detta borde i sin tur vara en bidragande orsak till att få elever med utländsk bakgrund återfinns på våra konsthögskolor eller att andelen utlandsfödda som arbetar på kulturinstitutioner är så pass låg. Följaktligen borde detta även vara en bidragande orsak till den antagna bristen på mångfald bland besökarna på våra kulturinstitutioner.

Myndigheten för kulturanalys drar i ”Kultur av vem?” slutsatsen att regeringen bör överväga att införa ett kvantifierat mål när det gäller mångfaldig representativitet i kultursektorn. Förändrade direktiv och riktlinjer till kulturinstitutioner i kombination med en förtydligad målbild, på liknande sätt som jämställdhetsmålen, bedöms kunna öka förutsättningarna för en representativitet i kultursektorn.

Det är bra, men långt ifrån tillräckligt. För att mångfaldsmålen ska kunna nås krävs ett mer integrerat och implementerat arbete med dessa frågor. En del i det arbetet är att nyanländas kompetens inom konst och kultur måste synliggöras och ses som värdefull.

Så länge diskrimineringen och segregationen består går det svenska kulturlivet varje dag miste om så mycket. Vi får ett mer avgränsat utbud av kultur, en smalare publik, färre internationella och transnationella nätverk.

Bilden som växer fram visar en sektor som säger sig fokusera på dessa frågor och där man driver projekt med denna inriktning, men som inte för oss närmare Kulturrådets mål. Enligt Myndigheten för kulturanalys har statistiken klart försämrats de senaste 15 åren. Rapporter visar att kultursektorn är sämre än andra branscher på att uppfylla målen kring etnisk mångfald. Hela sektorn måste bli bättre i sitt arbete kring dessa frågor, men här ligger också ett ansvar på angränsande politikområden som kan påverka utfallet. Frågan rör inte bara mångfald utan även demokrati och yttrandefrihet.

Om vi ska uppnå den målbild som återspeglas i våra kulturplaner och styrdokument vad gäller mångfald är det hög tid att börja agera nu. Att inte agera i denna fråga är också att ta ställning, och vi kan tydligt avläsa resultaten av hittills nedlagt arbete kring dessa frågor i Myndigheten för kulturanalys statistik.

Vi kan inte vänta på att förändringen ska komma till oss, vi måste själva starta den. Under alla mina år av arbete med dessa frågor är det bara två utställningsplatser som har erbjudit deltagarna i den aktuella projektgruppen möjligheten att göra gemensamma utställningar hos dem, fastän frågan har ställts till åtskilliga gallerier och konsthallar. Det kanske kan ge en fingervisning om mångfaldsfrågans prioritet.

Det här är en grupp som är eftersatt vad gäller representation på våra kulturscener. Därför måste den uppmärksammas. Men det är viktigt att slå fast att det inte rör sig om någon grupp utan om enskilda individer inom samma yrkesområde med enorm kompetens inom kultursektorn men som inte blir sedda för sin profession. Som jag redan har varit inne på har jag länge arbetat med att lokalisera individer som påvisas som en brist enligt statistiken. I dag har jag cirka 50 deltagare i det projekt i Sörmland som har pågått i ett år (plus ett års pilotprojekt), ”Konsten att delta”. Projektet sätter deltagaren och deltagarens behov i centrum. Vi möts som kollegor. I projektet gör vi studiebesök och bjuder in institutioner och deltagare från tidigare projekt för att bygga nätverk.

Vilka effekter av projektet är möjliga att se i dagsläget? För att nämna några goda exempel så har oudspelaren Milad Bahi, som har spelat med Damaskus symfoniorkester, nu fått möjlighet att delta på flera festivaler i länet. Skribenten och översättaren Antony Merjan har fått anställning som produktionsassistent på Kulturhuset i Stockholm. Skådespelaren George Doshi har bildat en egen teatergrupp. Poeten Malkon Malkon kommer att översättas och ges ut på svenska, och pianisten Rand Entabi spelade på 90-årsfirandet av Eskilstuna Teater.

Goda exempel från projektet ”Enligt konstens alla regler” i Norrköping är konstnären och satirtecknaren Sahar Burhan som bland annat har gjort flera offentliga utsmyckningar och i dag driver ett eget galleri, samt hennes man Saad Hajo som i år fick EWK-priset (som delas ut till konstnärer som verkar i satirtecknaren Ewert Karlssons anda) för att ha ”introducerat den arabiska satiren för svensk publik”.

Det jag bär mig med från arbetet med dessa frågor genom åren är den varma känslan som uppstår vid en första kontakt med konstnärerna. Att kunna se deras uppskattning av att bli sedda och bemötta som kollegor utifrån deras konstnärskap är något som jag värderar högt i dessa möten. Likaså när man kan hjälpa till att ordna uppdrag och känner deras lycka. Jag försöker skänka hopp, påvisa att det finns möjligheter och vara en naturlig länk till det svenska samhället.

Projekten har drivits som konstprojekt. Modellen har under tiden finslipats och förtydligats. Projektägare till det nuvarande projektet är Eskilstuna kommun, och samtliga kommuner i Södermanlands län står bakom det. Det finansieras genom Länsstyrelsen i Södermanlands län, Landstinget i Sörmland och Kulturrådet. Projektet har även varit behjälpligt i upparbetningen för Riksteaterns kommande satsning på mångfald och projektet ”Sysselsättning för invandrade kulturarbetare”, ett arbetsmarknadsprojekt i Kramfors samt en fortsättning i Sörmland. Vi håller nu på att samla projektets erfarenheter, metoder och kontaktnät i bokform med hjälp av skribenten och konstvetaren Macarena Olmos Dusant. Boken utkommer under våren 2016.

När jag började mitt arbete i Norrköping 2007 benämnde jag det som ett integrationsprojekt. I dag undviker jag helst det uttrycket, för vem ska integrera vem och till vad i en global konstvärld? Ibland tvingas jag att ändå förhålla mig till det begreppet i syfte att förklara och göra mitt arbete förståeligt för omvärlden. Men i dag benämner jag hellre mitt arbete som ett samarbetsprojekt – det rör sig om ett samverkansarbete.

Jag ser nu fem punkter som bör prioriteras för att vi ska lyckas nå en mångfald inom kultursektorn:

1. Invandrade personer med erfarenhet och utbildning från kultursektorn måste lyftas fram av bland annat Arbetsförmedlingen och Migrationsverket så att de blir synliga för kultursektorn.

2. Det bör ordnas plattformar, mötesplatser eller mentorskap så att konstnärer och kulturarbetare med utländsk bakgrund får tillgång till nätverk och möjlighet att träffa kollegor. Det här bidrar även till att stärka den regionala kultursektorn.

3. För att kunna göra uppföljningar bör mätbara mål sättas upp, till exempel i kulturplaner. Man måste även utarbeta eller ha tillgång till metoder och verktyg för hur man ska nå Kulturrådets mål.

4. Integrationsarbetet inom kultursektorn måste bli en del av den ordinarie verksamheten, i stället för att bedrivas i parallella projekt vid sidan av. På det sättet sätter man en tydlig agenda om att dessa frågor är väsentliga.

5. Någon, förslagsvis Kulturrådet, i regionerna eller en nationell samordnare, måste få ansvar för att driva mångfaldsfrågan inom kultursektorn – man måste skapa samverkan och samarbeten både inom och utanför kultursektorn.

Ola Öhlin är konstnär, projektledare för ”Konsten att delta” på Eskilstuna kommun samt ledamot i riksstyrelsen för Konstnärernas Riksorganisation. Moley Talhaoui är konstnär och illustratör.