Morag Myerscough

”Fun or strict?” Det är kväll i Malmö och den grafiska designern Morag Myerscough, nyss anländ från London, förhör sig om tillställningen hon ska tala på nästa dag – hur publiken kommer att vara, hur stället ser ut och vilka kläder hon ska ha. ”Jag tar fun”, svarar hon själv på sin egen fråga.

Under sin föreläsning dagen därpå, på Svenska Tecknares Kolla!-samtal på Form Design Center, berättar hon bland annat att hon alltid omedvetet matchar sina kläder och skor med pågående arbetsprojekt.

Det är lätt att se framför sig hur hon i sina chockrosa strumpor och neonorange skor skulle sticka ut på ett designkonvent för brittiska grafiska formgivare, en värld hon beskriver som extremt konservativ och manligt dominerad. Hon kan räkna på ena handens fingrar de kvinnor hon känner till som är lika etablerade som hon, och nämner med märkbar irritation hur en äldre kollega en gång varnade henne för ett par kvinnliga designers på frammarsch: ”Se upp, de kommer att ta din plats.” ”Som om vi inte alla skulle få plats”, skrattar hon.

Morag Myerscough har skapat sig en framgångsrik nisch där grafisk design, offentlig konst och arkitektur möts. Hennes karaktäristiska arbeten infogar det grafiska i en arkitektonisk kontext, med ambitionen att skapa offentliga platser där folk älskar att vara, känner gemenskap och blir glada. Och det är svårt att inte le när man till exempel ser det expressiva text- och färgexploderande kärlekstemplet ”Temple of Agape” som hon gjorde vid konsthallen Southbank Centre i London förra året.

Hennes visuella palett består av starka färger, grafiska mönster och tredimensionella typografiska lösningar. Kärleken till bokstäver och ord går som en knallröd tråd genom hela hennes produktion. Hon säger att det är designtänkandet och förståelsen för typografin och dess nyanser – inte huruvida man gör en affisch eller ett hus – som definierar yrkesrollen som grafisk designer.

Under skoltiden tyckte hon att just den rollen verkade trång – hon ville vara inblandad i hela designprocessen och inte bara vara den som gör en broschyr på slutet. Hon hade länge älskat den italienska Memphisgruppen för att de rörde sig så fritt mellan möbler, textil och … ja, vad som helst, och fick en aha-upplevelse av den brittiske konstnären David Hockneys teaterscenografier (”Det gick att arbeta grafiskt och rumsligt på samma gång!”). Examensprojektet på Royal College of Art i London 1988 blev därför typografiska scenografier till kompositören Benjamin Brittens gotiska spökopera ”En sällsam historia”.

Redan då skapade hon sin bild av hur hon ville arbeta, även om hon tog några års omväg via traditionellt byråarbete innan hon startade Studio Myerscough 1993.

– Jag har varit långsam i starten men det har varit värt det: de senaste tio åren har jag uppnått min drömsituation.

Numera arbetar hon med en eller två assistenter i sin studio, samt samarbetar i större projekt i olika konstellationer inom designkollektivet Supergroup, som startades 2010. Uppdragsgivare är Storbritanniens stora kulturinstitutioner – Design Council, Design Museum, Tate Gallery, Design for London, British Council – och uppdragen är identiteter för byggnader och platser, produkter, upplevelsedesign, utställningar, installationer och skyltsystem.

När vi hörs igen några veckor efter vårt möte i Malmö sitter Morag Myerscough i sin studio i östra London. Hon flyttade in i huset 2005, där hon arbetar på bottenvåningen och bor på övervåningen. Eftersom vi skajpar ser jag på skärmen hur den skotska terriern Lemmy ligger vid hennes fötter. På väggen bakom hänger mönsterskisser upptejpade med neongul tejp och en affisch med texten ”Eroding the boundaries between work and personal life”.

Morag har färgfläckar på händerna och på sin blå ulltröja. Hennes man, konstnären Luke Morgan, står på en stege i bakgrunden och målar en träpanel med en chockrosa roller för ett av deras många gemensamma projekt.

Vad är det som har ändrats sedan din utbildningstid som gör att du inte behöver ha den trånga yrkesroll du var rädd för då, och som gör att du som grafisk designer kan arbeta med platser?

– Det handlar om tajming. Världen är annorlunda nu. Förut fanns det inte plats för den typ av arbete som jag gör. I dag sätter man definitivt mer värde på offentliga platser.

Hur får man folk att känna att de hör hemma på en plats?

– Jag har kommit fram till att det finns några grundläggande mänskliga behov som inte förändras över tid: människor tycker om att prata med varandra, att äta tillsammans, vara i trevliga miljöer, och omgivna av saker de förstår och tycker om.

Hur researchar du?

– Jag lägger tid på att vara med de personer som ska använda platsen: försöker ta reda på vilka prioriteringar de har och på vilka sätt man kan skapa ett band mellan dem och platsen. Om jag gör ett matrum på sjukhus, dit föräldrar ska ta med sina sjuka barn varje dag i kanske ett år, då måste jag tänka på hur det skulle kännas, och hur jag ska få dem att tycka om att gå dit varje dag.

Gör du workshops?

– Ibland. På The Royal London Children’s Hospital arbetade jag tillsammans med poeten Lemn Sissay. Genom hans poesiworkshops med tonåringarna som var inlagda där fick vi underlag till stora typografiska väggmålningar i matsalarna. Patienterna var med och skapade innehållet på väggarna, blev en del av den platsen.

Dina arbeten för sjukhus, som just The Royal London Children’s Hospital eller Kentish Town Health Centre, tar mer plats än man är van vid. Sjukhuskonst är ofta så diskret.

– Ja, många verkar förvänta sig bleka färger, något slags lugn. Men jag tror inte att man mår bättre i sitt vanliga liv av beige, så varför skulle man göra det när man ligger på sjukhus? Jag skulle aldrig insistera på att ställa ut en hög med dödskallar på ett sjukhus, men bara man har goda intentioner och en viss känslighet kan man tänja gränserna för vad som förväntas på en viss plats. Egentligen har jag inget emot att folk inte gillar mina arbeten på en gång. Jag föredrar att det växer fram över tid. Det händer att folk reagerar när mina arbeten är färdiga: ”Hjälp, vad mycket färg!” Jag brukar undra vad det handlar om, är du rädd för färg eller? Det handlar nog mest om att de är utanför sin bekvämlighetszon. Och då har de ju känt något!

Morag Myerscough ägnar mycket tid i ett projekt åt att ta fram just färgerna. Hon blandar direkt från färgburkar i studions verkstad och målar färgprover för hand. Det märks att hon är van  vid att folk har åsikter om hennes färganvändning, och jag får intrycket att hon inte vill bli ensidigt definierad som en som bara ”gör färgglada saker.”

Hur kommer det sig att du är så intresserad av vad som skapar en känsla av tillhörighet?

– Det har nog till viss del en personlig bakgrund. Jag är född 1963 i Holloway i norra London, ett område som var … fult. Mina kompisars föräldrar arbetade inom traditionella arbetaryrken, men min mamma var brodös, min farfar och pappa violinister, och min farmor modist. Generationen före arbetade i ett cirkussällskap. Skolan och vårt bohemiska hem kändes som väldigt olika miljöer att växla emellan. Jag ville ju vara en del av den där lilla gruppen i skolan också, så jag la mig till med en bred cockneydialekt som gjorde pappa galen. Jag tänkte mycket på tillhörighet. Och min farmor Cécile påverkade mitt sätt att tänka på rum.

Hur då?

–Hon bodde i huset bredvid oss. Hon var modist hos modedesignern Norman Hartnell som bland annat levererade hattar till kungafamiljen. Hon kom från en elegant bakgrund i Frankrike och trodde nog att London skulle vara finare än det var. Så när hon inte kunde leva det liv hon ville skapade hon en plats för det livet ändå. Inne i sitt fuktiga engelska radhus byggde hon en scenografi, en illusion av parisisk salong. Och det är väl en grund för vad jag tror på: du kan skapa en egen värld, den plats du behöver och vill ha, där du hör hemma. Du kanske till exempel vill skapa en grotta för att du innerst inne alltid har velat bo i en grotta – sådant tycker jag är roligt.

Hur omsätter du det i ditt arbete?

– Genom den grafiska gestaltningen kan man forma en plats, skapa ett platsens narrativ. Man berättar vilket förhållande de som använder platsen har till den, och styr vilken typ av förhållande de kan ha till den i framtiden. Man kan också berätta själva platsens historia: vad har hänt där, vilken historia finns i själva byggnaden?

Kan du ge ett exempel på hur du skapar en plats narrativ?

– Jag gjorde nyligen ett arbete för en religiös skola. Jag ville inte använda mig av religiösa symboler utan i stället skapa en känsla av historia inne i byggnaden, så jag gjorde ett golv med geometriska mönster inspirerade av kyrkor. Mönstren ger platsen karaktär och känns moderna, men de kommer någonstans ifrån och berättar om det. Det är ett exempel på ett diskret narrativ. I The Old Vinyl Factory däremot är berättandet väldigt uppenbart, det är lokalens och skivbolaget EMI:s historia. Vi beställde till exempel alla EMI-vinylskivor vi kunde hitta på Ebay och täckte en vägg från golv till tak.

Vad arbetar du med just nu?

– Jag får fler och fler uppdrag inom offentlig konst. Från att mest ha gjort tvådimensionella arbeten blir jag oftare tillfrågad att göra skulpturala objekt. Men jag försöker att inte tänka annorlunda bara för att det är konst.

Med all din erfarenhet av miljöer, skulle du vilja gå tillbaka till det du gjorde som examensprojekt och göra scenografi för teatern?

– Det skulle jag faktiskt! Och det skulle vara väldigt spännande att inkludera människorna i en miljö redan från början.

Då skulle du verkligen kunna matcha kläder och design.

– Ja! Det kanske är det jag måste göra i år.

Samira Bouabana är grafisk formgivare, grundare av designprojektet Hall of Femmes och lektor i grafisk design på Beckmans designhögskola. Christopher Hunt är fotograf baserad i Stockholm. Morag Myerscoughs arbete kan du följa på studiomyerscough.com.