Penseldrag och blänk

Han har haft en del oro kring sina händer.

– Jag hade mycket eksem på händerna när jag var yngre. Det var flera yrken som jag trodde att jag aldrig skulle kunna jobba med.

Aron Landahl är illustratör och barnboksförfattare. Han arbetar främst med händerna, trots allt. Höger när han tecknar och målar, båda när han spelar musik.

– Jag har nött fram en sorts fingerfärdighet. Både i det konstnärliga och genom att musicera. Jag spelar piano, dragspel och gitarr och lägger ungefär lika mycket tid på det som på det konstnärliga.

Immanuel Kant menade att hjärnans enda synliga del, det är handen. Samma sorts hand som alltid ritat i sanden, täljt, klappat och knådat. Många bildskapare i dag arbetar främst med digitala, abstrakta verktyg. Små rörelser med ena handens pekfinger kan göra stora ändringar – arbetet effektiviseras och gör mindre anspråk på både rum och kropp. Men vilka är förtjänsterna för de som fortsätter analogt, med papper och pensel, eller penna? Är det fortsatt hållbart att låta bilden ta vägen via handen och pappret?

Ateljéföreningen Hospitalet ligger inrymt i den storslagna Uppsalabyggnad som en gång var Ulleråkers sjukhus. I Aron Landahls arbetsrum med välvt fönster finns ett litet ritbord och en blommig soffa. En uppstoppad mullvad med röd nos gömmer sig i en hylla.

Ett vägval i tonåren gjorde att han frigjorde massor med tid. Tid som ledde fram till nyss nämnda fingerfärdighet.

– Jag var länge väldigt digital under min uppväxt, spelade mycket tv-spel och designade egna spel i ett program som hette Klik & Play. Men på högstadiet kom en brytpunkt. Han ville inte spela mer, och inte se på tv heller.

– Jag fick en känsla av att livet existerade utanför de där medierna. Då skapade jag en sorts teknikfientlig princip …

Han skrattar.

Hur löd den principen?

– Att om man vill tränga djupare in i livet ska man inte döva sig med ytlig underhållning. Det var förstås lättare att tänka svartvitt på den tiden. Men jag känner fortfarande att vissa saker, som att kolla på klipp på Youtube, är att slösa bort livet.

Det är samma princip som har färgat av sig på Aron Landahls konstnärliga praktik. Men han understryker att han inte är renlärig. Sedan några år tillbaka har han en smartphone. Och han tycker mycket om sin elektriska riskokare.

Aron Landahl utbildade sig på Serietecknarskolan i Malmö på 00-talet.

– Där var det väldigt mycket tusch. Vi använde bara dator för att scanna.

Länge var tuschen hans främsta verktyg. I en mapp ligger teckningar ritade med stålpenna: tusentals små streck bildar en vindlande stjärnhimmel över Stora Karlsö. Men skrafferingens monotoni ledde till fysiska problem. Leder svullnade upp och gjorde ont. Numera tränar han handen med en äggformad greppboll ibland, och arbetar främst med akryl och pensel. Bilderna ofta i grova, ”väldigt små” skisser. Den senaste bilderboken Alla äter alla utkom i maj på Rabén & Sjögren.

– Jag gillar att bygga upp miljöer som känns scenografiska. Jag vill ha djup, men på ett 2D-artat sätt. Jag använder ganska mycket skuggor, så att det blir en tät stämning.

Syns det i dina bilder att du jobbar analogt?

– Det är svårt att säga, eftersom de digitala verktygen är så avancerade nu. Men akryltekniken ger artefakter – det blänker lite. Akrylen blir reliefartad, den står ut från pappret lite grann. Även i tryckt version kan det där blänket avslöja att jag arbetar analogt.

Förutom att justera färgnivåer så att de ska fungera i tryck använder han ibland Photoshop för att klippa in en karaktär i en bakgrund.

– Jag har problem med det definitiva och vill kunna hålla flera dörrar öppna. Men ju mer jag använder digitala verktyg, desto mer känns det som en fuskväg.

Att arbeta analogt tar tid, även om Aron Landahl understryker att det inte är just det analoga, utan den estetik som han vill åt, som är det tidskrävande.

Påverkar tidsåtgången hur du tar betalt?

– Det påverkar hur jag vill ta betalt, men inte hur mycket jag verkligen får. Men jag brukar kunna få upp arvodet lite grann i alla fall.

Även när han arbetar med en illustration som ska tryckas är han noga med att det alltid ska finnas ett komplett original. Tillfredsställelsen finns där, i originalet.

– Konstnärliga prints har aldrig gett mig samma sak.

Vad handlar det om, tror du?

– Jag tror att det är så för många illustratörer och konstnärer, att man gärna vill kunna se hur till exempel en bild på en utställning är gjord. Man vill gå fram och dissekera den, tränga igenom den där magin som skapats. Jag gör så i alla fall. Jag vill suga i mig kunskapen bakom en bild. Hantverket.

Numera är originalet också en sorts livlina, när Aron Landahl tänker på artificiell intelligens.

– I den illustrationsmässiga, tryckta delen av mitt arbete är AI förstås en konkurrent. Men ett original, det kan inte AI skapa. Där känner jag mig helt lugn.

Lisa Engström är arvodesrådgivare hos Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund. Hon tycker att bildskapare som jobbar på ett visst sätt, till exempel analogt och för hand, bör vara tydliga i sin offert med vilka moment som arbetet faktiskt innefattar.

– Det ligger på kreatören att förklara arbetsprocessen på ett smart sätt. Men det är bra för beställare också, för då förstår de i vilken del av processen de själva kan vara med, och be om ändringar.

Att ta lite mer betalt för ett arbetssätt som tar mer tid är helt rimligt, menar Lisa Engström. Men vad beställare i dag förväntar sig är däremot en annan sak.

– Om det går fortare och fortare att skapa bilder med hjälp av vissa tekniker och metoder, och man tidigare har haft leverantörer som har jobbat enkelt och fort, förväntar man sig förmodligen att även nästa kreatör gör på samma sätt – även om den jobbar med ett helt annat manér eller teknik. För att beställare ska förstå arbetsprocessen krävs kunskap.

Är det då ekonomiskt hållbart att jobba analogt? Nja, en illustratör som endast jobbar med händerna kan inte få det att gå ihop, tror Lisa Engström. I synnerhet om hen inte är väletablerad.

– Det är inte lönsamt i närtid. Men på lång sikt finns det chans att arbetet tillför andra värden.

I vår tids snabba konsumerande av bilder finns det nämligen alltid en motrörelse, påminner Lisa Engström. Exempel: Den stora älgvandringen och annan så kallad ”slow tv”.

– På samma vis kan en person bakom en bild, som jobbar med ett analogt hantverk, ha en unik konkurrensfördel. Det kommer förstås inte att gälla många kreatörer, men viljan finns att satsa på en specifik person, en identifieringsmarkör. Och där har det långsamma, taktila, handdrivna arbetet ett väldigt starkt värde.

Och det är den här sortens konstnärligt arbete – att måla en väggmålning eller tälja en kniv – som man gärna gör bakomfilmer om i sociala medier.

– Hur någonting skapas, det finns något i det som öppnar fler sinnen. Att ta del av det ger kanske en mer taktil upplevelse? Det är sådant som inte bara brusar förbi.

En process som dessutom är långdragen kan ge massor av innehåll, ett mervärde.

– Men ofta grundas det på att personen även är intressant på andra sätt. Att hen är passande för varumärket genom sin klädstil, livsstil eller genom en specifik erfarenhet. En it-person, liksom. Som sagt – det finns inte utrymme för särskilt många sådana här kreatörer.

Bäst chanser har analoga tecknare som är öppna för anpassningar till ny teknik, tror Lisa Engström.

– Till exempel den som jobbar i akvarell men också gärna scannar in sina bilder och byter nyans på en färgsplash. Då kan man ha med sig båda delarna i sitt arbete – det digitala och det analoga – men fortsatt känna sig analog.

Utanför illustratören Jill Senfts fönster blommar Berlins gator. Vi ses på en skärm i hennes arbetsrum. Känner hon sig analog?

– Det gör jag absolut. Ibland frågar nya uppdragsgivare mig: ”Hur får du fram den där texturen i dina bilder? Det ser så analogt ut!”

Sedan fem år tillbaka frilansar hon, med akrylfärg och pensel som sina främsta arbetsverktyg. Att jobba för hand har många fördelar – och nackdelar.

– Om man jobbar på uppdrag kan det bli väldigt stressigt. Det är såklart inte det mest effektiva sättet att tjäna pengar.

Den stora förtjänsten är en känsla. Precis som Aron Landahl använder Jill Senft ordet tillfredsställelse.

– Det är meditativt på något vis. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om att jobba så här.

I dag är en vanlig arbetsdag. Hon börjar före nio efter en kort promenad. Jobbar sedan hemifrån vid sitt stora ritbord. Datorn ligger oftast hopfälld i bokhyllan bakom henne.

– Jag försöker att bara fokusera på måleriet när jag jobbar. Jag kollar mejlen på telefonen, men bara vid bestämda tider.

Ofta kan hon propsa på ett högre arvode, just för att hennes metod tar längre tid.

– Ibland får jag förstås ett nej, för att beställaren har en viss budget. Men de som är intresserade av att jobba med mig är ofta ute efter just bilder som ser analoga ut. Skulle jag börja jobba digitalt skulle de inte vilja ha mig. Och det finns redan många andra som gör det bra.

De flesta av Jill Senfts uppdragsgivare är tidningar och månadsmagasin som Der Spiegel och Vogue.

– Med vissa techtidningar kan det bli svårt eftersom de ofta vill ha alla bilder i lager.

Det går förstås att göra även analogt, men det tar längre tid och blir därför dyrare. Just nu är nyhetstidningar särskilt intresserade av handgjort material, menar hon.

– Det är intressant, eftersom det är ett gammalt medium som ofta jobbar med väldigt korta deadlines. När jag jobbar för The New York Times ska bilderna bli klara på två och en halv dag. Men jag börjar bli bättre på att jobba snabbt.

På Instagram postar hon ofta videoklipp med sina skissprocesser: filmar ovanifrån hur händerna arbetar med penna och linjal. Fyller fält med gråsvart blyerts i snabbspolning.

– Jag började med det på kul, men jag har märkt att folk är oväntat intresserade. Jag antar att det syns att jag lägger mycket tid på det jag gör.

Ibland animerar hon sina akrylbilder. Låter det analoga komma till liv digitalt.

– Det öppnar för mer variation – både i mitt arbete och i min fantasi. Det gör att jag kan berätta på fler sätt.

Nyligen köpte hon en Ipad.

– Jag har provat att använda den till att teckna, också. Men det är inte alls samma känsla! Allt blir för polerat och perfekt. Och Ipaden har begränsningar. Det har inte jag, när jag jobbar för hand.

Retuschen gör hon digitalt – tar bort vissa synliga penseldrag, finputsar.

– Jag tycker inte om det, för det tar alldeles för mycket tid. Fick Jill Senft drömma skulle hon outsourca allt digitalt arbete inklusive sociala medier, och i stället lägga all sin tid bara på att teckna och måla. Ändå lyser hon upp när hon pratar om ny teknik.

– Jag tycker att AI är superspännande. Absolut, det är skrämmande också – tänk om ingen kommer att vilja anlita mig i framtiden? Men å andra sidan tror jag att AI kan uträtta massor.

Hon kan inte föreställa sig någon dystopi, utan tror att den sortens teknik kan bli ett bra komplement till hur bilder skapas nu.

– För vissa jobb funkar det med AI-genererade bilder, medan det finns andra som det alltid kommer att krävas en människa för att göra. Den som väljer att köpa en målning gör det inte bara för att målningen är vacker eller fin. Man köper den för att man är intresserad av personen som har gjort den, och hur den har skapats. Det är så mycket mer i en bild än bara bilden.

Ida Säll är frilansande journalist. Lisa Arfwidson är fotograf baserad i Stockholm. Rie Yamada är fotograf baserad i Berlin. Aron Landahl är illustratör och barnboksförfattare baserad i Uppsala, aronlandahl.com. Jill Senft är illustratör och konstnär baserad i Berlin, jillsenft.com. Lisa Engström är arvodesrådgivare hos Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund.