Stora bilder för små barn

På senare år har småbarnsbilderboken seglat upp som en av de mest kreativt intressanta undergenrerna i den svenska, samtida barnlitteraturen. Allt fler illustratörer, bildskapare och författare söker sig dit. Formatet har genom åren förädlats såväl av Anna-Clara Tidholm, vars färgstarka klassiker ”Knacka på” från 1992 har toppat försäljningslistorna genom decennierna, som av Anna Bengtsson i den omtyckta bokserien ”Små resor”. Men också av Barbro Lindgren och Eva Eriksson, vars populära serie om pojken Max gavs ut i elva titlar mellan åren 1981 och 1994.

I dag har de ”gamla mästarna”, som Dagens Nyheters bilderbokskritiker Pia Huss kallar dem, fått sällskap av nya uppnosiga kreatörer som bland andra Emma Virke, Kenneth Andersson, Karin Ahlin, Karin Cyrén, Sara Gimbergsson, Ingela P Arrhenius, Pija Lindenbaum, Erik Svetoft, Emma Adbåge och Stina Wirsén.

– Deras böcker är så enkla, och samtidigt suveräna, säger hon.

I egenskap av kritiker lyfter Pia Huss ofta bokkonsten för de minsta läsarna i sina recensioner, men konstaterar samtidigt att det är en brokig litterär scen av varierande kvalitet. I genren trängs konstnärligt nydanande titlar med pekböcker om gosiga djur, leksaker förtäckta till slitstark litteratur och pedagogiska räkneböcker.

Det i sig ställer krav på urskiljning, menar Pia Huss.

– Anledningen till att jag dras till småbarnsböckerna är att jag intresseras av det svåra i det enkla. Det är ju det som de bästa böckerna handlar om. De gör det allra, allra enklaste till stor konst. Det finns många bildskapare, konstnärer och författare som kastar sig över formatet i tron att det skulle vara lätt att göra en bra pek- eller småbarnsbilderbok, men där tar de flesta fel. Det är tvärtom otroligt svårt att lyckas med det.

I dag står småbarnsböckerna, det vill säga litteraturen för de allra yngsta läsarna, för drygt en fjärdedel av den totala bilderboksutgivningen, enligt siffror från Svenska Barnboksinstitutet (Bokprovningen, 2023). De delas som regel in i två kategorier: pekbok och småbarnsbilderbok.

Där pekboken främst riktar sig till barn under ett år och innehåller bilder som ackompanjeras av enstaka benämnande ord, så har småbarnsbilderboken ett narrativ, en tydligt etablerad huvudkaraktär och en konflikt, förklarar Sofia Gydemo, bibliotekarie och kommunikatör på Svenska Barnboksinstitutet.

– Det är två ganska olika uttrycksformer, så därför väljer vi att skilja dem åt. Pekboken vänder sig vanligtvis till dem som är noll år och ännu inte riktigt har ett språk, medan småbarnsbilderboken är en sammanhållen berättelse för barn mellan ett och tre år, säger Gydemo.

Likt Pia Huss ser hon en stor bredd bland just småbarnsböckerna.

– Det finns allt från bruksböcker som man kan bada med eller hänga på barnvagnen, och pedagogiska böcker om att lära sig att borsta tänderna, till mer överraskande titlar som sticker ut. Vi kan se att det finns en utveckling bland småbarnsbilderböckerna. Och att det faktiskt har blivit allt vanligare med så kallade allåldersböcker för de minsta, alltså titlar som också tilltalar vuxna.

I dagstidningarnas barnlitterära bevakning blir småbarnsböckerna sällan lika uppmärksammade som bilderböckerna för de något äldre barnläsarna, men de lever trots allt ett lekfullt, bubblande liv. Försäljningsmässigt står de sig förhållandevis bra, konstaterar Pia Huss. Nyblivna föräldrar, liksom mor- och farföräldrar, tenderar att snabbt vilja introducera litteraturen till små barn.

Men även rent kreativt finns det mycket att glädjas åt. Hanna Albrektsons färgstarka flyttdrama ”Måsen”, Anna Höglunds fantastiskt fantasirika ”I mitt lilla hus” och Sara Gimbergssons förväntansfullt festliga minidrama ”Vem kommer på kalas?” är bara några av de böcker som har utmärkt sig under det senaste året.

I oktober i fjol anordnades dessutom för första gången Pekboksmässan i Skellefteå, en litteraturfestival helt tillägnad de minsta bokslukarna. Och när nomineringarna till 2022 års Augustpris kom innehöll barn- och ungdomskategorin för ovanlighetens skull en småbarnsbilderbok, nämligen det leriga minidramat ”Ingen fara” av Henrik Wallnäs och Erik Svetoft.

– Det händer otroligt mycket spännande i genren. Och det är särskilt kul att även Augustprisjuryn uppmärksammar en småbarnsbilderbok som spänner bågen, säger Erik Titusson, förlagschef på Lilla Piratförlaget, som ger ut barn- och ungdomsböcker.

Sedan han startade förlaget 2011 har han haft en uttalad ambition om att nå de allra yngsta. För trots att småbarnsbilderboken har en lång historia så upplevde Titusson att det vid 2010-talets början saknades moderna, spännande och konstnärliga böcker för barn under tre år. De flesta som sökte litteratur för målgruppen fick i stället leta sig bakåt till böcker som redan hade blivit klassiker.

– Den utveckling som jag då såg hade skett inom bilderboken generellt hade ännu inte riktigt sipprat ner till småbarnsbilderboken, minns han.

– Det gjorde att jag ganska snabbt började jobba med böcker för den här åldersgruppen. Med åren har småbarnsboken blivit en viktig del av vår utgivning. Den är någonting som vi har hållit fast vid och fortsätter att utveckla på olika vis och med olika upphovspersoner. Personligen är jag väldigt road av att arbeta med den här sortens böcker. De har sina egna möjligheter och utmaningar.

En riktigt bra småbarnsbilderbok, menar han, innehåller alla element som en bra bok ska ha, oavsett målgrupp. Det bör finnas en inledning och en etablering av en huvudkaraktär som vill eller ska göra någonting som möter motstånd, vilket gör att det uppstår en konflikt och därmed dramatik. En konflikt som så småningom löser sig, men helst på ett oväntat, roligt eller överraskande sätt.

– Utmaningen är att lyckas med allt detta på ett begränsat utrymme om mellan tio till tolv uppslag. Det ställer krav på bildberättandet, säger Erik Titusson.

Som upphovsperson eller förläggare av småbarnsbilderböcker är man dessutom med och lägger grunden för ett livslångt läsande.

– Då måste man lägga ribban högst och skapa någonting av allra bästa kvalitet. Småbarnsbilderboken är ofta barnets första möte med konsten. Med den insikten följer ett jättestort ansvar: hur skapar man en fantastisk läsupplevelse för ett barn som ännu inte har mött så många läsupplevelser i sitt liv? Jag gillar den tanken, och utmaningen. Det är en kul ambitionsnivå att ha, säger Erik Titusson.

Bilderboksskaparen och illustratören Hanna Albrektson går i liknande tankar.

– Det är extremt lyxigt att få vara en av de första som följer ett barn in i bokens värld, säger hon.

– Sedan tycker jag om att bilden är överordnad texten. Formatet känns helt enkelt väldigt naturligt för mig.

Sedan debuten 2012 har hon skapat ett tiotal småbarnsbilderböcker. Paletten är ofta charmigt färgstark och kontrastrik. Temana vardagsnära, men med en filosofisk klangbotten. ”Måsen” handlar exempelvis om en mås som bestämmer sig för att flyga söderut med ett gäng världsvana svalor. Den kan läsas som en skildring av en flytt, men också som en hyllning till förändring.

– Den kretsar kring att våga, även när saker känns läskiga. Liksom kring att man kanske inte måste vara bland dem som är exakt som en själv för att passa in. Kanske kan man hitta nya vänner på nya platser, eller, som måsen, rentav en ny familj.

Genom åren har Hanna Albrektson varit trogen sin målgrupp.

– Jag upplever att de flesta som gör småbarnsböcker vill vidare. Många frestas nog att följa med sin läsare när läsaren åldras, men själv har jag medvetet valt att stanna kvar hos de yngsta barnen, säger hon.

En annan kreatör som de senaste åren har börjat intressera sig allt mer för den fåordiga berättarformen är bildskaparen och författaren Lena Sjöberg. I sin bibliografi har hon vid det här laget ett 30-tal böcker, varav fem är skapade för de allra yngsta. För ett par år sedan debuterade hon i pekboksformatet med syskonböckerna ”Att så ett frö” och ”Att vara en höna”.

– Jag gillar att man i böcker för riktigt små barn kan fokusera ännu mer på rytmen i text- och bildberättandet, eftersom sidantalet är litet och själva bläddrandet blir en så central del av läsandet, säger hon.

Illustratören och bilderboksskaparen Emma Virke, som har skapat en lång rad interaktiva småbarnsböcker, håller med.

– Rim och rytm är en viktig del av pekböckerna. Det måste inte rimma, men om rimmen sitter kommer barnet snart att lära sig boken utantill. En rolig sak med att läsa för riktigt små barn är att man kan stanna till vid varje uppslag, prata om bilderna och verkligen ta med barnets reaktioner in i läsningen, säger Emma Virke.

I vår kommer hennes nya småbarnsbok ”Ett ängsligt äpple”. Det är den femte boken om fruktgänget som såg dagens ljus i ”En sur citron” från 2018. Den har, liksom flera av hennes populära småbarnsböcker om barnet Toto, hål i sig. Hål som gör läsaren till medskapare –varje sig det handlar om att ge bananen armar så att den kan pigga upp citronen genom att slå på en trumma, klä kiwin i coola kläder eller hjälpa Toto att gräva en grop.

– Det är väldigt kul att se barnens miner och hur fascinerade de blir när karaktärerna blir levande med hjälp av läsarens fingrar.

I fruktböckerna har Emma Virke valt att arbeta med vit bakgrund. Det gör det lättare att få till de interaktiva överraskningarna, säger hon.

– Jag tycker att det funkar i en småbarnsbok. I en bilderbok skulle vit bakgrund nog bli tråkigt. Jag använder heller inte lika många olika perspektiv eller bildvinklar som i böcker för äldre barn.

Parallellt med småbarnsböckerna gör hon också bilderböcker, ensam eller i samarbete med andra som Åsa Lind, Joanna Hellgren eller Emelie Östergren. Emma Virke tycker att de kreativa processerna bakom hennes böckerna liknar varandra, men att sättet som de läses på skiljer sig åt.

– När barnen blir äldre och orkar med en hel bilderbok blir läsningen ännu mer som en teaterpjäs där varje uppslag är en scen. Då vill man inte hålla på och avbryta utan väntar snarare till efteråt med att prata om bilderna eller texten. Annars kan man förstöra spänningen. I bilderboken får man mera av dramat. Men i båda formaten vill jag göra en berättelse med situationer som barn kan känna igen sig i. Det får också gärna finnas humor, men tyngre teman som sorg och mer komplexa känslor sparar jag till bilderböcker för lite äldre barn.

Lena Sjöberg menar att hon sporras av att renodla berättandet.

– När man snabbt tar sig mellan uppslagen gäller det att berättandet flyter på, nästan som i en animerad film. En riktigt ordkarg text ställer krav på att varje ord behöver vara hundraprocentigt rätt. De böcker som för mig har tagit mest tid att göra, i förhållande till sina omfång, är nog pekböckerna.

Med pekböckerna vill hon skildra kretsloppen som oavbrutet pågår överallt runt omkring oss så att de blir begripliga, även för riktigt små barn.

– Jag försöker hitta ett tydligt sätt att visa på naturens förvandlingsförmåga och på hur allting så perfekt hänger samman. Tittar man närmare på kretsloppen blir det ju extra uppenbart hur beroende vi människor är av de cirkulära förloppen. Allt återskapas, men inte i sin gamla form utan som någonting nytt. Det är fint och svindlande, säger hon, som själv kommer ihåg läroböckernas rätt torra illustrationer från uppväxten.

– De visade vattnets eller kolets kretslopp med pilar hit och dit. Och lustigt nog har det som jag ganska sömnigt och halvhjärtat tog till mig i skolan kommit att bli en av de saker som fascinerar mig mest. Jag vill försöka inspirera barn och vuxna till att värna om djur och natur, men med pekböcker i stället för pekpinnar, säger hon.

Att det händer mycket spännande i litteraturen och bildkonsten för de yngsta råder det ingen tvekan om. Men om Hanna Albrektson fick önska sig något skulle det vara att fler utanför barnbokssfären såg småbarnsbokens konstnärliga dimensioner och tyngd.

– Ju yngre ens målgrupp är, desto lägre status har det man skapar. Jag tycker att det har märkts i kultursammanhang sedan länge. Men nu verkar det som om det håller på att vända. Dagens allt snävare kulturpolitik tycks ge bränsle åt den alternativa konstscenen i alla former och dit tänker jag att bok- och bildkonst för de yngsta absolut kan räknas in.

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, poet och författare. Pia Huss är teater- och barn- och ungdomsbokskritiker på Dagens Nyheter. Sofia Gydemo är bibliotekarie på Svenska Barnboksinstitutet. Erik Titusson är förlagschef på Lilla Piratförlaget. Hanna Albrektsons bilder syns på instagram.com/hannaalbrektson, Lena Sjöbergs på lenasjoberg.com, och Emma Virkes på virke.net.