Pallavi Agarwala

”The red dot” är en drygt 100 sekunder lång animation där teckningar gjorda med överstrykningspennor har fogats samman med videomaterial. I början och slutet av filmen brusar en stor stad. Däremellan ryms en kort berättelse om en mamma och hennes barn.

I ett kök fräser en gryta. Mamman blossar passionerat på sin överdimensionerade cigarett, som bara anas i bild, och aldrig nämns. Barnet lär sig att nära den röda glöden, där finns tryggheten. Särskilt när hela huset plötsligt blir becksvart:

”My mother / She loves … (sprakande cigarettljud) / She calls them cancer sticks / Growing up in India we had many power cuts / In the dark / I would find her / by following the red dot / Twenty years later / I still look for that red dot.”

Pallavi Agarwala är utbildad på Srishti School of Art, Design and Technology i Bangalore och på Royal College of Art i London. Det var också i London som hon, efter att ha ägnat många år åt grafisk formgivning, gjorde sin första animerade film, ”The red dot”.

– Det var en turbulent tid. Jag hade ett tvåårigt stipendium och efter mitt första år tyckte jag att jag gjorde väldigt dåligt ifrån mig. Det gjorde mig skräckslagen. Jag bestämde mig för att prova att animera. Jag ville göra en film om att känna sig trygg på en otrygg plats.

I huset där hon växte upp var det ofta långa strömavbrott under kvällar och nätter.

– Då lade jag mig intill min mamma i mörkret. Det är lustigt hur minnet fungerar, att många år senare är det mitt starkaste minne av en trygg plats.

Minnet, staden, historien och humor är teman i Pallavi Agarwalas berättelser. För ett par månader sedan pausade hon många års frilansliv i New Delhi för ett fast jobb på ett museum 200 mil därifrån. Vi ska återkomma till varför.

Nu sitter hon vid ett stort skrivbord i Bangalore. Den möblerade andrahandslägenheten delar hon med två andra designers och en katt. Hon uppskattar det lite mildare klimatet här. I trädgården växer mango och kokosnötter. Hon fäster blicken där, utanför fönstret.

– Det är något med min barndom. Den var bra, men den var också väldigt svår att ta sig vidare från.

Pallavi Agarwala föddes 1984. På den tiden var Indien en välfärdsstat och på tv visades främst program från öststater. Tjeckiske Jan Švankmajers stop motion-film ”Dimensions of dialogue” såg hon som sjuåring och memorerade varje bildruta. Skolan saknade undervisning i bild, men hemma ritade hon och satte upp teaterföreställningar. Hon har en äldre syster och två trillingsystrar.

– Min mamma var alltid noga med att vi var olika människor, allihop. Jag och mina trillingsystrar hade aldrig likadana kläder, till exempel. Men för utomstående är man alltid en grupp. Jag har ingen aning om hur det är att inte vara en del i ett wolfpack.

Designyrket var aldrig ett självklart val. Snarare en längtan efter något ovisst.

– Jag ansökte till både juridik-, ekonomi- och designutbildningar när jag var 17 år. Ett liv som jurist eller ekonom var lätt att föreställa sig. Men hur mitt liv skulle bli om jag jobbade med design, det hade jag ingen aning om.

Var utbildningen som du hade tänkt dig?

– Jag har alltid tyckt att det är svårt att gå i skolan. Det har varit en kamp. Men att kämpa kändes annorlunda när det handlade om design. Det var svårt, men det var också som en lek.

Hur då?

– Designskolan var mindre konservativ än den skola jag var van vid. Vi hade en underbar lärare, Poonam Bir Kasturi, som höll en ”unlearning course”. Allt vi tidigare hade lärt oss skulle vi lära oss av med under tre veckor. Hade vi hållit i penseln på ett visst sätt tidigare skulle vi prova ett annat sätt nu. Hon påminde oss också om att göra så många misstag vi bara kunde.

Hur påverkade det dig?

– På något sätt fick mina designstudier mig att acceptera skillnader som gör oss alla olika, och därigenom acceptera mig själv. Efter ett år bestämde jag mig för att det var det här jag verkligen ville göra. Dessutom framstod alla designers som både coola, välformulerade, krävande och opretentiösa. Jag tänkte: ”Det där verkar som något för mig …”

Fanns det någon i din familj som jobbade med bild eller form?

– Nej, ingen. Mina systrar blev akademiker, pappa arbetade som ingenjör och mamma jobbade med administration. Men de hade stöttat mig oavsett om jag hade velat bli läkare eller konstnär.

Hur var din barndom?

– Jag hade nog en ganska perfekt barndom. Min mamma är en väldigt rolig person. Hon brukade berätta en halv saga och sedan fick vi barn komma på fortsättningen. Jag skulle gärna återuppleva det, och särskilt den där påhittade världen. Båda mina föräldrar var noga med att skydda oss från allt mörker i världen, och vi uppfostrades att alltid vara ärliga, rättvisa och snälla. Men just det där har drabbat mig rätt hårt, senare i livet.

Är det svårare att vara allt det där i den större världen?

– Ja, precis. Särskilt som frilansare.

Hur då?

– I Indien finns inga fackföreningar för formgivare och illustratörer, och jag har alltid varit en usel förhandlare. Att be en uppdragsgivare om mer betalt har jag alltid tyckt varit svårt, nästan omöjligt.

Varför då?

– När jag var liten var vi inte förmögna, men vi hade det bra ändå. Mina föräldrar uppfostrade oss att man aldrig ska tänka på pengar när man möter en annan människa. Oavsett vad jag får för arvode kommer jag ju att göra mitt bästa! Jag gör jobbet ändå. Det är … ett idealistiskt sätt att se på en realistisk situation.

I perioder jobbade Pallavi Agarwala 18 timmar per dygn med bokomslag, illustration och animation. Ändå var hon rädd att frilanslivet skulle sätta henne i skuld för all framtid. Tills hon för ett par månader sedan lämnade New Delhi för sin gamla studiestad Bangalore. Här har hon nu en fast anställning som designansvarig på nyöppnade Museum of Art and Photography.

Berätta om ditt jobb på museet!

– Jag arbetar med alla de olika avdelningarna: utställningar, samlingen, utbildning, program, inkludering, medlemskap och kommunikation. Varje avdelning är som ett separat uppdrag med specifika behov. Det är första gången som de har haft en designansvarig och det är första gången som jag arbetar på ett museum, så det är en inlärningskurva för båda parter. Jag har ett team på två och en halv designer, en av dem delar jag med inkluderingsteamet.

Kan du ge exempel på hur du och ditt team jobbar?

– Med utställningsavdelningen arbetar vi med utställningsdesign – titlar och texter på väggar, allt tryckt material, att förverkliga utställningens look och känsla, samt design för sociala medier. För samlingarna arbetar jag med skyltsystem. På avdelningen för utbildning handlar det om att ta fram pedagogiskt material för unga. Med programavdelningen tar vi fram marknadsföringsmaterial för olika event. För inkluderingsteamet arbetar vi med sociala medier och andra designmaterial de behöver. Och för kommunikation och medlemskap handlar det också om att designa deras specifika material.

Vad är roligast med att jobba på museum?

– Jag tycker om att jag jobbar med väldigt specifika designutmaningar nu, och inte de vanliga som jag är van vid. Museum of Art and Photography jobbar mycket med inkludering. Tillgänglighetsfrågor är fortfarande något väldigt nytt i Indien och institutioner här jobbar oftast inte med sådant. Just nu lär jag mig teckenspråk, eftersom en person i designteamet är döv. Teckenspråk skiljer sig ju från land till land, och den indiska varianten har många specifikt indiska tecken.

Vad ger dig idéer i ditt yrkesliv?

Pallavi Agarwala plockar upp en än så länge outgiven bok med ett silvrigt omslag som går att spegla sig i. ”Dangerous drawings volume 1” är en ordlös, pastellig bildberättelse med tonåringar som målgrupp. Den utspelar sig i samma statliga hyreslängor i New Delhi som Pallavi Agarwala själv växte upp i. En bild föreställer två par fötter som möts. I en annan, som ligger över ett helt uppslag, försvinner två unga mäns kyss in i bunten.

– Bokens koncept är att den genom sin form på egen hand censurerar saker som inte får synas. När man arbetar med bild och form beskär man ju ofta, och tar den bästa delen i en bild. Jag började intressera mig för vad som utelämnas i bilder och berättelser, och hur man visualiserar saker som inte syns. I den här boken råkar det vara unga personer av samma kön. Sådana bilder visas inte i Indien. Hur visar man att något inte syns? Det intresserar mig. Jag är fascinerad av hur hjärnan fyller i, och själv gör färdigt bilder.

Har du arbetat med det i fler sammanhang?

– I min film ”The red dot” ser man aldrig riktigt själva cigaretten. Min mamma är en stolt rökare – hon kommer att röka tills hon dör – men i Indien anses kvinnor som röker offentligt som något väldigt fult. Cigarettens röda prick är nästan osynlig i filmen, men titeln anspelar också på stadens röda trafikljus, och på den röda prick som gifta kvinnor inom hinduismen har i pannan. Min mamma är inte troende, men jag ville leka med föreställningar om vad en kvinna förväntas vara.

Din film ”Once again with feeling” är en actionkomedi om statyer.

– Det är en actionfilm för att jag var arg när jag gjorde den. Och en komedi för att jag gillar att vara rolig? Varje dag på väg till min skola i London passerade jag en rad statyer. En dag lade jag märke till att krigsmonumenten alltid är mycket högre än de andra. Du tvingas att titta upp på dem! Jag började researcha de avbildade personerna och alla hade varit inblandade i händelser på platser långt bort i andra länder, och sedan återvänt till Storbritannien som hjältar.

Du använde dig av en animationsteknik som utgår från vykort strimlade till remsor, hur kom det sig?

– Jag tror inte på cancelkultur eller historierevisionism. Men jag tror på att placera historien i en kontext. Ett logiskt sätt för mig att sammanföra krigsmonumentens personer med de historiska platserna var att använda mig av gamla vykort. Att skära i trycksaker kändes också bekvämt eftersom jag har jobbat mycket med trycksaker inom grafisk form. När jag gjorde den filmen pågick kriget i Syrien, och all ammunition som användes där kom från USA och Storbritannien. Jag var förvånad över att det där landet som jag då hade det så bra i samtidigt verkade så oberört av allting som hände. Filmen har visats på flera animationsfestivaler världen över.