Benoît Guillaume

Bakom stadsbiblioteket Alcazar i Marseille, mellan stationen och gamla hamnen, ligger en liten bakgata där det går att irra runt bland många affärer som säljer färgglada resväskor. När jag till slut hittar rätt hus och ringer på får Benoît Guillaume springa ner och öppna porten för mig. Det är ett typiskt gammalt hus i stadens centrum, med sexkantigt lerkakel på golvet och inte särskilt moderniserat. Ateljén ligger några trappor upp i en lägenhet som han delar med tre andra illustratörer.

Benoît Guillaume har den senaste tiden blivit uppmärksammad för de snabba teckningar från nyhetshändelser och demonstrationer som han publicerar i sociala medier, ibland i realtid. Hans bilder från gatan visar människor som pratar, dansar, demonstrerar.

Teckningarna har en sådan avundsvärd lätthet över sig. För mig ser det ut som om hans process ligger ljusår från arbetet med att till exempel värka fram en kreativ, symbolisk och fyndig illustration till en redaktionell text. Den där lättheten får mig att vilja förstå mer om hans arbetsprocess och verksamhet.

Det är högt i tak i ateljén. Trots att vi är mitt i en storstad vid Medelhavet är det tyst och lugnt. Här står mängder av böcker i bokhyllor och i lådor. Benoît Guillaume har gett ut flera böcker med miljöteckningar från olika håll i världen – från hemstaden Marseille, från Algeriet, Indien, Japan och Burma.

En del av hans projekt med gatuteckningar har kommit ut på det lilla förlaget Mineolux, som han själv är med och driver, och där han även har bett andra illustratörer i Marseille att ge ut reportageteckningar. Andra projekt har varit kulturutbyten – boken Alger–Marseille från 2015 var ett samarbetsprojekt med den algeriska tecknaren Nawel Louerrad där de skapade bilder från varandras hemstäder, Alger respektive Marseille. Den gavs ut av Cambourakis i Paris, förlaget som även ger ut svenska barnboks- och serietecknare som Joanna Hellgren och Lisen och Emma Adbåge.

Benoît Guillaume väljer orden noga och ger inte alls intryck av att vara så extrovert som man skulle kunna förvänta sig av någon som verkar tycka om att befinna sig i händelsernas centrum.

Visst började du som animatör?

– Jag gick ut EPSAA i Paris 1999 och efter det gick jag ett år på Parsons School of Design i New York 1999. De första åren efter det var jag anställd som grafisk formgivare och webbdesigner. Det var kommersiellt och stressigt och jag visste att jag ville göra något annat. Jag hade inte ens speciellt bra betalt. Då började jag försöka försörja mig som illustratör, och att göra serier. Jag hade redan börjat göra små animationer på min fritid, med min egen teknik. Sedan träffade jag personer som var proffs, som lärde mig, och jag fick mitt första stora betalda animationsuppdrag. Men sedan slutade jag.

Blev animerandet mindre intressant när det var ett arvoderat uppdrag?

– Nej, det var min egen idé från början, det var en animation till en dikt. Men det var så mycket jobb och tog så lång tid: tre år! Och sedan började jag göra en tecknad serie, en grafisk roman som heter ”La Sorcière” (på svenska ”Häxan”), som kom ut 2018 på Actes Sud BD, och med den höll jag på i fyra år. Det är komplicerat att få ihop det ekonomiskt att lägga ner så mycket tid på ett seriealbum, jag var arbetslös och sedan hade jag ett stipendium.

Nu för tiden varvar han illustrationsuppdrag och serietecknande med egna projekt och böcker. Vi diskuterar en stund skillnaden mellan att arbeta med små respektive stora projekt, hur det kan vara som att växla mellan att springa ett lopp på 100 meter till att springa ett maratonlopp. Jag frågar om han inte tycker att ett kort och litet uppdrag kan vara stimulerande, men han invänder; det är något helt annat att jobba med ett bokprojekt, att man vet mer vad som händer med bilderna och formgivningen.

Hur går du till väga när du gör dina reportage- eller gatuteckningar?

– De flesta tecknare har väl gjort det mer eller mindre ofta, varit ute med ett skissblock och tecknat av vad de ser. Jag har ägnat en stor del av mitt arbete åt att skissa på det här viset. Har jag en stund över så försöker jag göra det.

Han går bort till bokhyllan och tar fram en bunt ritpapper i A4-format med teckningar i blyerts.

– De bilder du ser här är gjorda på gatan. Ibland fyller jag i det som ska vara väldigt mörkt i efterhand.

Är inte det fusk?

– Det finns inga regler! Det är inte fusk. Men det är ofta en dålig idé att rita om bilden när jag inte längre är på plats, det ger inte samma energi. Ibland vill jag komplettera något i efterhand men då kan det hända att jag blir besviken på resultatet – ofta är det bättre att inte röra bilden igen. Men ibland när jag tecknar bland folk, och det är väldigt trångt i folkmassan och svårt att komma åt att göra något bra – då händer det att jag sedan gör bilden en andra gång.

Han tar fram en bok och visar:

– Den här boken är gjord från bussen, men då använde jag tuschpennor.

Teckningarna från bussfönstret resulterade i boken ”Bus 83”, utgiven på Les éditions Le Port a jauni 2019, som han gjorde tillsammans med skribenten och poeten Ramona Badescu, känd i Sverige för bilderböckerna om den lilla elefanten Pomelo. ”Bus 83” är en vacker avlång bok med teckningar av landskapet som omger busslinjen som går längs med kusten söder om Marseille.

– Det intressanta med att göra bilder på plats är att processen blir så annorlunda jämfört med andra arbeten. När det gäller till exempel en tecknad serie så är det först en författare som har skrivit ett manus, som ges till tecknaren, som arbetar kanske tre gånger så lång tid med det. Här har Ramona och jag arbetat parallellt, och då kan det vara hon som arbetar länge, och ändrar i texten ända fram till deadline.

Hur kom ni fram till hur samarbetet skulle se ut?

– Vi var ute och sökte efter intressanta miljöer. Vi letade egentligen efter den judiska kyrkogården, men vi hittade den aldrig. I stället hittade vi andra intressanta platser, speciella ställen som gömda badplatser bland klipporna men också vanliga förortskvarter. På slutet blir det alltid lite ändringar, förläggaren kanske vill att något ska justeras, eller så gör vi en bild till. Den här boken gjorde vi också sedan i form av en föreställning: Ramona läste och jag livetecknade.

Bilderna i boken är tecknade i vackra färger. Vad tänker du om färg, ger det inte en mer dokumentär känsla med svartvitt?

– Ja, alltså, jag väljer mitt verktyg efter vad det är jag ska göra. Om det är bråttom finns det knappast tid med färg, då ska det gå undan.

Han hämtar några teckningar som jag känner igen från hans sociala medier.

– Det här var en dramatisk händelse som inträffade på min gata förra året, när ett hus rasade klockan ett på natten.

Just husras är en ständigt aktuell fråga i Marseille, där underhållet av många byggnader är eftersatt. 2018 rasade ett hyreshus på Rue d’Aubagne, i den fattiga stadsdelen Noialles, ett stenkast från Benoît Guillaumes ateljé, och åtta personer dog. Husraset på hans egen gata berodde på en gasläcka, och även där dog åtta personer. Han visar blyertsskisser av rök, bilar, hus, en liten röd snurr gjord med färgpenna utgör brandbilens slang.

Han var också ute och tecknade på de manifestationer som hölls till minne av dem som omkommit i rasen. Det var demonstrationer som också var politiska, mot gentrifiering och för ökade rättigheter för hyresgäster.

– Jag älskar att teckna på demonstrationer, och att kunna skriva ner det som folk säger. Bara ta med det jag hör, i teckningen. Ibland vill folk titta när jag tecknar, men det stör mig inte, jag tycker att det hör till. Tecknandet är ju inte något som jag gör bara för mig själv, och om jag blir avbruten så blir det en del av upplevelsen.

Hur då?

– Jag tecknade till exempel en gång utanför en domstol i Nice – det var en rättegång mot två män som hade hjälpt flyktingar. Det var en folksamling utanför, och det var så intressant att bara lyssna och skriva ner vad jag hörde. ”C’est la vie”, det är livet att många olika röster får höras i bilden, helt naturligt.

Är dina tecknade ögonblicksbilder endast egna projekt, eller får du bilderna publicerade i exempelvis dagstidningar?

– Nej. Jag försöker inte heller direkt. Jag har dock publicerat sådana bilder i tidskrifter för tecknad bild och där har jag också gjort tecknade reportage, som det här om husockupationer i ”La Revue Dessinée”. Här har jag ritat ett hus ur en komplicerad vinkel, men jag försöker fortfarande behålla min snabba stil, så att det ser ut som om jag har kastat ner en skiss på pappret. Men det var svårt, för det var ett krångligt hus.

Tycker du att du är en politisk tecknare?

– Jag vet inte om det är skillnad mellan tecknare och journalister, men om man är journalist så tar man ju oftast inte ställning i sitt arbete. Men på senaste tiden har jag gjort en hel del illustrationsarbeten som har en politisk undertext, eftersom jag har gjort uppdrag för Mucem, Le Musée des civilisations de l’Europe et de la Méditerranée, som gör utställningar om antropologi, historia, arkeologi, konsthistoria och samtida konst med utgångspunkt från länderna runt Medelhavet. Deras föreläsningar har ämnen som rör miljöfrågor, jämställdhet, rasism, social rättvisa på olika sätt. Jag tycker att det är intressant.

Vi diskuterar begreppet autenticitet en stund: hur ett fotografi tidigare har ansetts vara ett bevis på sanning, men hur synen på det har ändrats i och med utvecklingen inom digital bildmanipulation och generativ artificiell intelligens. Skulle det kunna vara så att det subjektiva berättandet kan komma att kännas mer trovärdigt än det objektiva?

Men Benoît Guillaume invänder:

– Ett antal teckningar från gatan kan lätt sättas ihop till en serieberättelse, och i en sådan går det ju att lägga till en historia eller överdriva något. Det finns utrymme för att hitta på hur mycket som helst, även om man bara tecknar av precis det man ser.

Din verksamhet är en blandning av egeninitierade projekt och uppdrag. Hur gör du när du söker uppdrag?

– Jag letar aldrig efter uppdrag, de bara kommer. Jag kanske har gjort ett tecknat reportage och så ser någon annan uppdragsgivare det och får en idé. I Marseille känner alla varandra, här får man kontakter lätt! Jag skulle vilja säga nej till uppdrag oftare egentligen för att kunna arbeta i ett lugnare tempo. Många serietecknare har ju någon annan som gör färgläggningen, men det funkar inte för mig, jag använder färgen för att teckna med.

Vad har du för eget projekt på gång?

– Jag tror att min nästa tecknade serie ska bli lite mer så här, alltså tecknad i färg. Det blir nog en tecknad serie som är som ett reportage tror jag. Som den här som jag fortfarande säljer mycket av.

Han pekar på sin bok ”Les villes sont toutes les mêmes” (på svenska ”Alla städer är likadana”) utgiven 2015 på Mineolux 2015 och återutgiven 2023, med olika bilder från städer runt om i världen, målade med pensel och gouachefärg.

Har du några drömprojekt?

– Jag drömmer om att gå ut! Jag drömmer alltid om att bara gå ut, och teckna det jag ser.

Helena Bergendahl är illustratör baserad i Göteborg. Yohanne Lamoulère är fotograf baserad i Marseille. Benoît Guillaumes arbeten syns på benoîtguillaume.org och instagram.com/benoit.guillaume.