Skapa sig en ny plats

Bilder rör sig över världen. Det gör ibland även människorna som har skapat dem. Av nyfikenhet och längtan eller i flykt. Eller av orsaker i det stora fältet däremellan. Men att försörja sig som kreatör i ett nytt land kräver kapital och kontakter, och viss branschkännedom. Någonting som påminner om stabilitet i en osäker sfär.

Vilka förutsättningar har bild- och formskapare som är nya i Sverige att fortsätta sin yrkesbana här? Hur påverkas ett konstnärligt uttryck när man lämnar ett land och bekantar sig med ett nytt?

I Gábor Palotais designstudio i Gamla stan i Stockholm råder fokuserat lugn. Två unga formgivare arbetar framför sina datorer medan mjuk jazz strömmar ur små högtalare. Gábor Palotai häller upp kaffe.

– Jag tog med mig ett centraleuropeiskt uttryckssätt från Ungern som jag sedan renodlade i Sverige. Ungersk film, musik, litteratur och hela staden Budapest finns i mitt formspråk.

Hans design har uppmärksammats för sin spännvidd – både vad gäller medium och uttryck.

– Jag brukar säga att det viktigaste i det här yrket är att ha en världsbild. Läs, se på film, res, se dig om. Även om du arbetar med att designa en snusdosa.

Det är just en dosa vitt snus som ligger framför honom på bordet. Några trappor upp i samma hus har han sin bostad. Men han föddes i 1950-talets Ungern, då en sovjetisk satellitstat. Det politiska klimatet begränsade också estetiska uttryck.

– Budapest var grått och nedslitet, kontrollerat. Men man fick ansöka om visum för att resa till Västeuropa vart tredje år. Jag längtade efter att se andra saker.

Ett besök i Paris och på Centre Pompidou gjorde att han fick korn på en annan sorts konst, design och arkitektur. I 20-årsåldern började han studera design i Budapest.

– Jag hamnade i många konflikter där. Jag producerade enorma mängder saker på mitt sätt, men inget var i lärarnas smak.

Efter att ha varit nära att bli utkastad tog han till sist sin masterexamen i grafisk form. En svensk gallerist som hade sett hans examensprojekt bjöd in honom att ställa ut i Stockholm.

– Jag visste att det inte skulle gå bra för mig i Ungern och förstod att det var ett passande tillfälle att lämna landet.

den tiden fick avhoppare från östblocket som kom till Sverige flyktingstatus av politiska skäl. Men hemlandet tillät inte att man återvände på fem år.

– Jag tror att jag var 23 år när jag åkte. I den åldern är man väldigt stark. Jag hade inte kunnat göra det i dag.

Det finns väldigt lite statistik kring professionella kulturutövare som kommer till Sverige, berättar Ola Öhlin – konstnär, scenograf och grundare till Konsten att delta. Därför är det svårt att veta hur de etablerar sig, och vart de tar vägen.

Konsten att delta är ett nationellt projekt som grundades 2007. Via mentorskap främjas interkulturella möten mellan kulturskapare. I essän ”De osynliga tecknarna” i Tecknaren nr 6 2015 beskrev Ola Öhlin projektet så här: ”När jag började mitt arbete benämnde jag det som ett integrationsprojekt. I dag undviker jag helst det uttrycket, för vem ska integrera vem och till vad i en global konstvärld?”

Projektet ägs i nuläget av Konstnärscentrum, och den nationella samordningen genomförs med stöd från Kulturrådet. Sedan starten har Konsten att delta lokaliserat mer än 500 utlandsfödda kulturskapare och under 2018 fick hälften av deltagarna någon form av sysselsättning inom kultursektorn.

I dag finns en större medvetenhet kring de här frågorna både regionalt och statligt, berättar Ola Öhlin. Samtidigt är det ekonomiska landskapet dystert, och det är svårare att finna samarbetspartners i regionerna. Öhlin är frustrerad över att förändringen i kultursfären går så pass långsamt.

– Man pratar mer om en global konstscen nu, och har fler internationella samarbeten. Men man är sämre på att lyfta fram de utrikesfödda kulturarbetare som redan finns här.

Utrikesfödda kulturskapare och kreatörer som verkar i Sverige är inte en homogen grupp. Men det finns återkommande tendenser kopplade till kulturarbetares osäkra ekonomi. En norsk forskningsstudie från 2012, ”Et skritt tilbake?”: Valg av kunstnerkarriere blant unge med innvandrerbakgrunn og familiens aspirasjon om sosial mobilitet (Anders Vassenden och Nils Asle Bergsgard, publicerad i ”Nordisk kulturpolitisk tidskrift”), konstaterade att utlandsfödda som eftersträvar en konstnärlig karriär upplevde att deras föräldrageneration inte ställde sig positiva till detta. Föräldrarna var oroade över de vuxna barnens försörjning, och yrkets status. Forskarna tolkade detta som att föräldrarna önskade att deras barn skulle undkomma den låga sociala position som deras migration hade försatt dem i.

Ola Öhlin understryker att frånvaron av mångfald i den svenska kultursektorn har många anledningar.

– Arbetsförmedlingen har direktiv att jobba mot bristyrken, och man uppmanar kulturskapare att skriva in sig på andra områden än just kultur.

Därtill måste man kunna försörja sig själv för att få stanna i Sverige. Då söker du dig

hellre till andra branscher än kultursektorn, förklarar Ola Öhlin.

– Det finns många olika frågor som ryms i frågan om vart de här kulturarbetarna tar vägen.

Gábor Palotai anlände till Stockholm en dag i mars. Via Ingmar Bergmans filmer hade han vissa förkunskaper i svenska.

– Jag minns att det var kallt, luften var så ren att jag blev alldeles sömnig.

Den första månaden bodde han hemma hos sin gallerist.

– Men när jag fick ett svenskt personnummer och började på Kungliga Konsthögskolan fick jag en studentlägenhet i Rinkeby.

Under det andra året på skolan studerande han parallellt på Beckmans Designhögskola.

– Jag fick ett oerhört positivt mottagande. Den design som hade ansetts dålig i Ungern ansågs bra i Sverige.

På den svenska arbetsmarknaden blåste dock andra vindar.

– 1984 var det inte självklart att man ville anställa en utlänning. Men när en reklambyrå ringde Beckmans i jakt på en assistent till en art director rekommenderade de mig.

Året därpå mottog Gábor Palotai det då nyss instiftade Kycklingstipendiet. Uppmärksamheten ledde till nya, bättre jobb. Men skillnaden mellan att arbeta med grafisk form i Sverige och i Ungern var monumental.

– I Ungern låg värdet hela tiden i estetiken, och att lyfta folkets och gatans konst. Marknadsföring hade ju inget värde eftersom det inte fanns några konkurrerande företag.

Det svenska, kommersiella designklimatet upplevde han till en början som främmande.

– Plötsligt handlade mitt arbete om att få människor att vilja plocka ner något från en hylla.

Han tänker efter.

– Samtidigt innebar det kommersiella ett mervärde för design.

I dag har Gábor Palotai levt i Sverige i drygt fyra decennier.

– Fram till det att min mamma dog för ett par år sedan ringde jag henne klockan nio varje kväll.

Modern Éva Németh var textilkonstnär, och en sorts konsult i hans arbete.

– Det var dramatiskt för mamma att jag lämnade Ungern, och henne. Jag har behövt visa att all den där smärtan hade en anledning. Att det här var rätt val för mig.

För ett par år sedan utsågs han till hedersprofessor på Moholy-Nagyuniversitetet i Budapest – samma skola som närapå kastade ut honom. 2021 mottog han Riddarkorset av den Ungerska republikens förtjänstorden.

– De gillar mitt arbete, konstaterar han kort.

Om de högernationalistiska strömningarna i hemlandet säger han:

– Jag har andra idéer än den där skiten. Men jag är ungrare och allt jag gör kommer därifrån. Särskilt den ungerska poesin har påverkat mitt medvetande mycket.

Det är sen eftermiddag och Nika Bozorgmehr har just kommit hem från jobbet till lägenheten på Hisingen i Göteborg.

– Att jobba som konstnär är svårt i sig. Men att jobba som konstnär i ett nytt land är ännu svårare.

Hon är upphovsperson till illustrationerna i Kungliga Operans höstprogram 2024 och vårprogram 2025. Men när hon kom till Sverige för sex år sedan hade hon bestämt sig för att sluta teckna.

– I Teheran drev jag en butik med min man. Vi designade kläder och hade ett eget märke.

Vid sidan av jobbet i butiken arbetade hon som konstnär och illustratör.

– Det är slitsamt att inte kunna försörja sig som konstnär. Man tar av tiden man har med familj, vänner, barn – och lägger den på konsten. Jag hade redan förlorat så mycket när jag lämnade Iran och jag ville inte offra mer.

När hon kom till Sverige var hon 28 år, och beslutade sig alltså för att sluta med konst. Helt.

– Jag tänkte: ”Nika, skärp dig! Du ska göra något vettigt.”

Först arbetade hon på restaurang, sedan som fritidspedagog. Efter en tid blev hon gravid. Och eftersom det var pandemi sjukskrevs hon från arbetet i skolan halvvägs in i graviditeten.

– Då började jag rita. Jag hade inga kontakter. Jag bara körde, för mig själv.

En dag såg hon ett inlägg på Instagram. Svenska Tecknare uppmanade kreatörer att skicka in sina bidrag till designutmärkelsen Kolla! 2023.

– Jag chansade och skickade in. Jag blev väldigt, väldigt förvånad när min bild blev nominerad.

Hennes bidrag ”Utkik” vann inte i sin kategori, men på den vägen fick Kungliga Operans kommunikationschef upp ögonen för Nika Bozorgmehrs illustrationer. Temat för det visuella konceptet i Operans program blev ”Den universella konsten som en helande kraft i en orolig tid”.

– Jag började tänka på mitt eget liv. När jag nyss hade kommit till Sverige kunde jag trots allt inte låta bli att skapa saker. Jag köpte penslar, fastän jag varken hade uppehållstillstånd eller ett eget hem. Det var en sorts tröst att teckna.

I flera av illustrationerna till operaprogrammet är en gudsliknande gestalt bildens mittpunkt. Hon är omgärdad av eld och taggtråd, kaos.

– Men hon står stabilt. Och hon lyckas omvandla allt det där omkring henne till någonting ljust.

Hon skakar på huvudet, fortsatt förvånad.

– Det är som om konsten hittar mig, var jag än befinner mig! Jag flydde från Iran, men jag kunde inte fly från konsten.

Sedan ett år tillbaka arbetar Nika Bozorgmehr som montör på Volvo där hon bygger hytter till lastbilar.

– Mina händer jobbar men mina tankar är någon annanstans. Idéerna till bilderna till Operan kom på Volvo.

Just nu tänker hon mest på ett barnboksprojekt tillsammans med författaren och poddaren Navid Modiri.

– Vi är i skisstadiet. Jag har också gjort omslagsbilder till en podd som han är med och driver, Folkets berättelser.

Vad skiljer Sverige från Iran i synen på konst och konstnärer?

– När jag kom till Göteborg lade jag märke till att inga konstnärer syntes på stan här. ”Var är de någonstans?” tänkte jag.

I Teheran besökte hon ofta Konstnärernas hus – ett slags kulturhus.

– Alla konstnärer samlades där. När jag läste på konstskola kunde jag gå dit och ta en kaffe med andra konstnärer.

I samma stad fanns på många platser öppen kroki under ledning av konstnärer med internationella karriärer.

– Killar hade kalsonger och tjejer typ t-shirt. Det fanns helt naken kroki också, men underground. Det var så enkelt, man kunde bara ringa innan och säga att man ville komma.

I Göteborg har hon bara funnit kroki på en plats.

– Det är fyra tillfällen på en höst och man måste anmäla sig långt innan. Men kroki är ju en rutin som konstnärer ska ha i sitt liv? Man måste träna varje dag, som en idrottare.

I Iran förhöll man sig till konst med ett annat allvar, menar hon.

– Att kunna rita var världens viktigaste grej, fastän landets ekonomi var i kris. Kanske var det idiotiskt? Här i Sverige verkar man i vilket fall inte se konsten som någonting seriöst.

Vad har du för drömmar i ditt arbetsliv?

– Att vakna på morgonen, gå till min studio och jobba i åtta timmar som tecknare, bara. Det är min dröm.

Ida Säll är frilansande journalist. Casper Hedberg är fotograf baserad i Stockholm. Marit Lissdaniels är fotograf baserad i Göteborg. Gábor Palotais design kan ses på gaborpalotai.com. Nika Bozorgmehrs illustrationer kan ses på instagram.com/nika_bozorgmehr.