Halldór Björn Halldórsson

Släpps man in i en grafisk formgivares hem bör man genast be om att få gå husesyn. För vad kan inte en sådan berätta om yrkespersonen och människan där bakom? Det första jag lägger märke till i Halldór Björn Halldórssons funkislägenhet i Stuvsta söder om Stockholm är en mörkgul vägskylt där det i svarta sanseriffer står ”Hamingja ? km”. På isländska betyder ”hamingja” lycka.

På arbetsbordet ett knippe A4 med handtuschade bokstäver. I vardagsrummet en gigantisk skulptur i genomskinligt plexiglas i form av ett ”c”. Lägg till notstället med partituret till en klassisk konsert. En mässingsblänkande trombon. Samt den vägghängda nummerplåten med tecknen ”A 8866”. Allt detta, ska det visa sig, har sin särskilda betydelse i Halldór Björn Halldórssons liv och profession.

– Nummerplåten är från min första bil. En ljusgrön Volkswagen Derby. Och A:et i nummerplåten står för står för Akureyri, staden på norra Island där jag växte upp.

Men hur kommer det sig att han har gjort en akademisk pionjärinsats, inom grafisk form, i Sverige? I början av sommaren 2022 lade han fram sin doktorsavhandling vid Luleå tekniska universitet. Den heter ”Tacit: En forskningsresa in i metodiken, processerna och kunskapen hos grafiska formgivare”.

Det engelska ordet ”tacit” betyder tyst på svenska, och det sammanfattar på ett sätt det hela. Kunskapen hos den grafiska formens proffs är enorm men ofta ”tyst”. Halldórsson vill få den att tala högt.

– Allt började med bokstäver. Redan som tonåring ritade jag av typografin i tidningar, men gjorde aldrig kopplingen att det kunde vara ett yrke att skapa sådant. Jag är skolad bastrombonist och min första plan var att bli musiker, men på Island är marknaden för mitt instrument begränsad så jag bytte spår och pluggade franska, sedan grafisk design på konsthögskolan i Reykjavík.

Det han syftar på är den globala finanskris som inleddes när den amerikanska banken Lehman Brothers kraschade hösten 2008. Och tog med sig stora delar av Islands ekonomi i fallet, efter att tre av landets storbanker som sysslat med hejdlösa låneaffärer hade gått i konkurs med katastrofala följder.

– En av bankerna var kund hos byrån där jag jobbade. Vi hade dessutom jobbat på en ny stor kampanj åt dem, med nyckelordet ”tillit” … Jag gjorde grafiska illustrationer och vi presenterade upplägget den 1 oktober 2008 – jag har originalfilerna där datumet står. Och den 6 oktober gick banken i konkurs. Först var känslan bara: ”Vilken tur att kampanjen inte hann gå ut!” Vi visste förstås inget om oegentligheterna men det var ändå den där känslan att vi hade kunnat bidra till att ge sken av att den här institutionen var en pålitlig bank, när sanningen var motsatsen. Detta brukar jag ta upp med mina studenter, när vi pratar om yrkets etik.

Men andra av dina uppdrag från den tiden blev genomförda.

– Ja, det finns också saker som blev av, som jag ritade och som fortfarande lever kvar på Island. Till exempel logotypen för bensinkedjan Orkan. En rund handritad cirkel som bara nästan är sluten. På isländska betyder ”orkan” kraften, detsamma som att orka.

Efter ytterligare en tid på Island, åter till Stockholm och byråjobb. Som nyskild 2015 och efter en tid som utbildare på Applebutiken i Täby, ser han så en annons om en doktorandtjänst i grafisk design.

– Det är extremt ovanligt, min avhandling är bland de första i Sverige med fokus på grafisk form.

Visste du vad du ville göra när du fick doktorandjobbet i Luleå?

– Det var väl de här egna funderingarna som jag hade haft. För mig blev musiken ofta en ventil: att kunna känna kraften man får när man spelar på en konsert, kraften som bekräftar att det man gör är på riktigt. I de första intervjuerna jag gjorde inför avhandlingen uttryckte många grafiska formgivare något liknande. På fritiden höll de på med något fysiskt skapande, för att kunna känna att de verkligen hade gjort någonting. Det var som att det digitala arbetet inte kunde ge samma känsla. En annan utgångspunkt för intervjuerna var: vad anser du vara kunskap inom grafisk design? Vilket ledde till avhandlingstemat: vikten av kunskapsexternalisering.

Nödvändigheten i att uttrycka och förmedla sin yrkeskunskap?

– Just så. Efter de första intervjuerna förstod jag av materialet att vi som är grafiska formgivare, även om vi kanske inte är vana vid att prata om allt det som ligger bakom våra arbeten, ändå har förmågan att göra det. För att utforska detta vidare följde jag mig själv genom ett designprojekt, och försökte visa att det går att uttrycka sig om processen.

Du ritade en hel typsnittsuppsättning, som del av avhandlingen. Varför just den uppgiften?

– Vi jobbar ju ofta med bokstäver, även om vi inte alltid ritar dem så är de ju en form. För att få fler perspektiv kontaktade jag andra formgivare, som fick uppgiften att designa fyra bokstäver i versaler och gemener. De skulle också dela upp arbetet, göra halva för hand, halva digitalt, och dokumentera sin process. Alla tio lämnade in sin design, men jag fick bara dokumentationer från åtta. Det såg jag som en indikation på att det är jobbigare att dokumentera det man gör än att designa. Och av de åtta som dokumenterade var det bara en som beskrev det som skett i text. Alla andra skickade bilder, en video, och visst, det visar ju också mycket.

Men det räckte inte?

– Nej, för man fick inte resonemanget bakom. Varför valde du just penseln, här? Var det för att du råkade ha den framme då? Är det verktyget något som du alltid använder, eller har velat göra länge? Så jag skickade ut en självintervju, med specifika frågor om processen. Då föll ytterligare två formgivare bort, när det skulle bli uttryckt i text.

Varför är det så viktigt att uttrycka sin arbetsprocess i ord?

– Det kommer från mina kundmöten genom åren. De kunde fråga: ”Varför blev det blått och inte grönt här?” Jag svarade och efteråt tänkte jag: ”Vad var det för bullshit jag hävde ur mig?” Men med tiden insåg jag: det här är inte bullshit, detta är kunskapen som ligger bakom resultatet. Det är att man har testat och vetat att i det här sammanhanget, då funkar det med den formen, den färgen, det typsnittet. Och jag tror att det är viktigt att få den här kunskapen upp till ytan och kommunicera den. Kunden kan undra: ”Varför tog det tre veckor att ta fram vår logotyp?” Då kan man beskriva processen och ge dem förståelse för tidsåtgången.

Kan det också vara ett sätt att boosta sig själv, att inse hur mycket jobb man lägger ner?

– Ja. För att kunna förstå värdet av det själv. Jag har så ofta nedvärderat mitt eget arbete, särskilt i början av mitt yrkesliv. Det jag försöker få mina studenter att inse är att de flesta av oss har börjat skissa redan när vi var små, därefter fortsatt att utveckla kunskapen och sedan genomgått studier på hög nivå. Det vi tar betalt för är ju denna under så många år förvärvade expertis.

Är det ett attitydskifte du hoppas bidra till?

– Vår yrkesstatus kunde vara mycket starkare. Detta hoppas jag bidra till i min forskning. Personlig och professionell stolthet. Och allt detta är viktigt inte minst nu när vi står inför utmaningarna med AI. Att vi kan argumentera för det som är det unika med det mänskliga skapandet.

Det här borde ju utbildningarna kunna lära ut?

– Absolut. Men studenterna tycker ofta att det är läskigt att visa process och skisser, de tycker att de är fula. Man vill visa upp det fina, färdiga. Om jag säger ”ta med 40 skisser i morgon” så lämnar de in fyra.

Men du vill ha 40?

– Ja, helst! För när de lägger ut dem allihop så kan de se en progression, och ofta möjligheter i någonting som de har ratat. Lär man sig förstå värdet av skissmaterialet och alla ratade idéer, så inser man att de inte är misstag utan det som ledde till att det blev rätt till slut, säger Halldór Björn Halldórsson.

Utanför hans lägenhet råder det denna dag fullt oväder. Vi skrattar åt budskapet på butiksskylten som med sina halvtaskigt spärrade versaler skymtar genom spöregnet på andra sidan gatan: ”ALLT I SOLSKYDD”. Om några veckor ska han packa ner sin bastrombon och med orkestern som han är del av framföra fransmannen Hector Berlioz ”Requiem” i Katarina kyrka. Kvar återstår nu frågan om det gigantiska genomskinliga ”c”, som tronar här i vardagsrummet.

– Jag kom på att jag kunde göra en utställning, och dokumentera den, som en avslutande del i min avhandling. För att fysiskt uttrycka det jag hade kommit fram till, och nå en bredare publik med resultatet. Så jag tog bokstäverna i avhandlingens titel, ”Tacit”, och gjorde stora fysiska versioner av dem i olika material som uttrycker olika aspekter av grafisk formgivning.

När utställningen i Möbeldesignmuseums dåvarande lokaler i Stockholm var öppen fanns han själv till hands som guide.

– Många besökare sa att det är sällan man upplever en bokstav på det här sättet. Så här stora bokstäver ser man bara på taket av en byggnad, men nu kom de nära. De flesta visste inte heller att det finns forskning om formgivning.

Vad tänkte du om det?

– Trots att grafisk design finns överallt tänker vi sällan på den. När en text har formgivits ”rätt” så är designen paradoxalt nog liksom osynlig. Detta var syftet med det genomskinliga c:et.

Numera undervisar och forskar Halldórsson vid Mälardalens universitet i Eskilstuna dit han pendlar vissa dagar. De fyra andra stora bokstäverna vilar i hans lägenhetsförråd. Alla verkar uttrycka känslor inför yrkets praktik och den kanske mest känsloladdade av dem alla är det ena gemena t:et.

– Det gjorde jag i metall och som en ihålig pepparkaksform, så att man kan sticka handen igenom det. För mig kommunicerar detta känslan som jag hade när jag jobbade som mest, att det flyktiga digitala gjorde att jag liksom hade ett hål i hjärtat.

Pontus Dahlman är kulturjournalist och Tecknarens nyhetsredaktör. Lisa Arfwidson är fotograf. Halldór Björn Halldórsson arbetar på Mälardalens universitet, mdu.se.