Johanna Burai

Många berömda grafiska formgivare och illustratörer har ett särpräglat uttryck. En distinkt stil. Tänk på ett känt namn och du får upp tydliga bilder i huvudet. Det här stämmer inte in på Johanna Burai, multidisciplinär designer och illustratör baserad i Stockholm och Paris, med uppdrag inom konst, musik och mode.

Hennes stil spretar och rör sig. Skulle hennes estetik kondenseras till ett scenrum skulle det vara ett tivoli, föreslår jag. Från halsbrytande berg- och dalbanor till diskreta lyckohjul.

– Ja, ja, verkligen! Jag har aktivt jobbat med att inte fastna i en genre eller en stil. Jag vill hela tiden utmana mig själv.

Johanna Burai har en sprakande, framåtlutad energi. Pratar ofta med utropstecken.

– Att jag skulle ha en viss stil, nej, så tänker jag inte. Jag ser det mer som en värld, där olika delar av min personlighet ryms. Det är också roligt med variation. Det är nog den främsta anledningen. Att jag inte vill bli uttråkad!

Ett studiebesök på ”Göteborgs-Posten” i sjunde klass blev ett uppvaknande. Hon fick träffa en illustratör där som arbetade på tidningens ungdomssida ”Graffiti” och kände: ”Wow, kan man jobba med att rita?” Efter högstadiet sökte hon till bild- och formprogrammet på Schillerska gymnasiet i Göteborg.

– Det var en räddning. Jag provade mig fram inom teckning, keramik, skulptur. Allt möjligt.

I Stockholm, dit hon flyttade sedan, kom hon in på Konstskolan, en grundutbildning som är en del av Folkuniversitetet. Där trivdes hon inte alls.

– Det fanns en konkurrens som passade mig dåligt. Allt var en tävling. Jag minns ett tillfälle då alla skulle rita en lax, och sedan skulle vi sätta upp teckningarna på väggen för att jämföra. Det var hemskt. Jag kände mig så begränsad i min kreativitet, och tappade lusten.

Efter det påbörjade hon en ”helvetesresa” med studier inom allt från kommunikation till religionsvetenskap. Vändningen kom under en KU-utbildning på Medieinstitutet. En av kurserna kretsade kring grafisk design och gjorde henne besatt av grafikprogrammet Illustrator. Det var som om Johanna Burai plötsligt hade kommit till det magiska landet Oz. Allt blev i färg.

Åren på Beckmans Designhögskola, där hon studerade sedan, beskriver hon som den roligaste perioden i sitt liv. Examensarbetet World white web – som utforskade rasism i sökmotorer – startade med att hon behövde en bild på en hand till en uppgift.

– Jag bildgooglade ordet ”hand”. Och noterade att det bara var bilder på vita händer som dök upp. Jag fick en chock. Det var ett så tydligt exempel på vithetsnormen. Jag började fundera: kan man ändra resultaten i sökmotorerna på internet? Så jag fotograferade några av mina svarta vänners händer och skapade en webbplats.

Projektet fick stort genomslag. Ledande designtidningar och internationella medier som BBC och Al Jazeera uppmärksammade idén. Och i takt med genomslaget fick bilderna ökad exponering i sökmotorerna. World white web ledde till ett stort antal jobberbjudanden.

Efter examen från Beckmans 2015 arbetade hon ett par år på reklambyråer. Hon suckar när hon sammanfattar perioden:

– Det var hög stressnivå, stora varumärken och ful design.

Det är fortfarande gryning när vi ses på hennes kontor. Ett mjölkigt vinterljus läcker in genom de smala takfönstren.

– Det var som om … ju fulare grafisk design jag gjorde, desto nöjdare blev kunderna. En dag efter jobbet gick jag hem och grät. ”Jag kan inte jobba med att designa så här hemska saker”, tänkte jag. ”Det är inte bra för min själ.”

Sedan dess har Johanna Burai varit verksam som frilans, och i hög utsträckning valt sina egna projekt. Om hon har en yvig stil när det gäller grafisk form och designuppdrag, så har hennes illustrationer en mer sammanhållen och personlig karaktär. Hon har alltid varit en ”fangirl”, berättar hon. Redan som barn gjorde hon hemsnickrade fanzine och kollage.

– Det har av någon anledning alltid varit viktigt för mig att ha idoler. Jag gillar koncept. Illustrationerna utgår alltid ifrån en tydlig idé. Även om det kanske inte alltid är så tydligt för betraktaren.

Hennes färgrika illustrationer har en naivistisk kvalitet och befinner sig i skärningspunkten mellan popkultur, ikonografi, kommersialism och satir.

– Jag söker en viss ton, en krock mellan humor och allvar. Och så vill jag att de ska vara samtidskommenterande. Stilen är realistisk, men ritad med en penna som är lite barnslig.

Ett belysande exempel är en illustration för ”The New York Times” från 2021. Reportaget handlade om hur snabbmatskedjor har börjat värva kändisar för att öka försäljningen och locka en yngre publik: ”The era of the celebrity meal”. Johanna Burais lösning? En bild där McDonalds rödnästa maskot Ronald McDonald dansar med artisten Mariah Carey.

– En annan bild jag gjorde var på Jay-Z med uppsträckta händer i förgrunden. Personerna bakom honom har polisuniformer och Ku Klux Klan-masker.

Verket heter ”Can I live?”, efter titeln på en av Jay-Z:s låtar.

– Den gjorde jag i samband med att det hade varit flera uppmärksammade skjutningar av svarta män i USA. Bilderna kan ibland vara övertydliga på det sättet. Nästan som memes.

Johanna Burais illustrationer har fått stor spridning och publicerats i tidningar som ”New York Times Magazine”, ”GQ”, ”Bloomberg Businessweek” och ”Vice”. Men personligen ser hon samarbetet med ”Göteborgs-Posten” i somras som höjdpunkten. Teckningarna, som var en hyllning till Göteborgsikoner som Håkan Hellström, Poseidon och Broder Daniel, trycktes på löpsedlar och tygpåsar och delades ut under musikfestivalen Way out west.

– Det var något jag hade drömt om ända sedan det där studiebesöket i grundskolan. Att ”Göteborgs-Posten” hörde av sig vägde nästan tyngre än när ”The New York Times” gjorde det. Cirkeln slöts.

Hur skiljer sig dina arbetsprocesser åt mellan illustration och grafisk form?

– Min process för grafisk design är mycket mer intuitiv än när jag illustrerar. Mina illustrationer har ett tydligt uttryck och bygger på samma arbetsmetod, jag ritar dem på samma sätt. Det är bara idén till motiven som varierar.

Hur är skillnaderna mellan dem vad gäller kreativt utrymme?

– När jag jobbar med designuppdrag så har kunden i regel inte en lika tydlig bild av vad de vill ha. De kanske har en känsla – men det är upp till mig att skapa det de söker. Det gör att jag har större frihet i designuppdrag än i illustrationsuppdrag. Mina illustrationer har en specifik stil och kunderna hör av sig för att de efterfrågar just den.

Berätta om hantverket bakom illustrationerna.

– Jag jobbar nästan alltid med en digital ritplatta och en skräddarsydd digital penna. Att rita för hand är inte ett alternativ. Det tar för lång tid.

Många konstnärer och illustratörer som jag har intervjuat vurmar tvärtom för det analoga.

– Jag hör ofta samma sak, men har svårt att förstå det. Det finns något finkulturellt i den hållningen som jag kan irritera mig på. Varför ska något som har ritats på papper värderas högre än om det har gjorts på en dator? För mig är inte verktygslådan det intressanta. Utan resultatet.

Hur stor är skillnaden för dig mellan att arbeta för en kommersiell kund och att arbeta för självständiga artister och modeskapare?

– Om jag gör ett samarbete med en artist är budgeten oftast mindre. Men den konstnärliga friheten är större. Och det värderar jag högt.

Om du skulle lyfta fram ett av de arbeten som du är mest stolt över?

– Jag tänker nog inte så. Jag känner alltid att mitt nästa projekt kommer att bli mitt bästa. Ibland när jag ser tillbaka tänker jag: ”Det där hade jag kunnat göra bättre.” Som World white web. Jag föreläser om det projektet i dag – för som idé är det ju bra. Men rent formmässigt, nej, usch.

Du undervisar också. Vad ger du för råd till unga personer?

– Att skapa egna projekt som drivs av lust – och bygga en portfolio utifrån det. Det syns om man har haft kul. Passion är viktigt. Arbetar du bara i projekt där du rättar dig efter vad kunden vill ha så kommer du aldrig att hitta en egen ton. Och satsar du på att bli frilans: lägg undan pengar från mer välbetalda jobb för att kunna göra egna och kanske mer lustfyllda projekt vid sidan av.

Var tankar du nytt kreativt bränsle?

– Jag älskar att sitta framför datorn och konsumera design. Grace Jones är en favoritartist, hela hennes visuella identitet. Även när jag inte jobbar tittar jag mycket, tar in allt visuellt, om du förstår. Men när det blir overload måste jag stänga av datorn och gå ut i världen.

Vad gör du när du går ut i världen?

– Paris är ett underbart ställe att göra det på, jag bor både där och i Stockholm. Där finns allt som jag älskar. Mängden museer och konstgallerier tar aldrig slut. Och så älskar jag patisserier! Bakelser är så gott, både för munnen och ögat.

Jag läste en gammal intervju där du nämnde att du är obekväm med epitetet konstnär?

– Kanske bottnar det i brist på kulturellt kapital. Det är … för fint på något sätt. Designer känns mer som en person som har fötterna på jorden!

Vad drömmer du om?

– Att ha ett hus med en ateljé på bakgården, gärna i Frankrike, gärna vid havet. Där jag kan arbeta med design, lera och måleri. Jag drömmer också om att arbeta i större konstnärliga projekt tillsammans med andra.

Nu låter du ganska mycket som en konstnär, ändå?

– Någon dag hoppas jag ha självförtroende nog att ta det steget.

Johan Kellman Larsson är journalist och författare. Per Kristiansen är fotograf. Johanna Burais arbeten syns på johannaburai.com.