Att börja teckna – och att fortsätta

Omkring slutet av det första levnadsåret kan ett barn greppa en penna eller krita. Vad kommer sedan? Kanske ett streck, på en vit vägg, ett bord eller ett papper. För vissa – till exempel målgruppen för den här tidningen – fortsatte ritandet in i vuxen ålder, medan andra lämnade det där, i barnrummet. Vad är det som formar barns ritande? Hur kan ritande forma barn? Och hur avgörande är vuxnas inflytande på unga tecknare?

– Alla människor är kreativa, men kreativiteten är alltid inskriven i en kultur.

Det säger Karin Aronsson, professor emeritus vid institutionen för barn- och ungdomsvetenskap på Stockholms universitet. Hon har forskat om barns bilder, och vad de kan berätta om barns tankar och känslor.

– Vi måste prova att säga något, för att kunna få ett svar.

Med det menar Aronsson att en självklar del i att börja rita är strävan att efterlikna andras stil.

– Man härmar det man ännu inte behärskar, det gör alla. Det är så vi lär oss både bilder och språk.

Det är tisdag morgon i Botkyrka konsthall i Fittja. En flock fyraåringar från en förskola i närområdet byter om till små vita målarrockar i entrén. Så tågar de in i konsthallens största sal och ser sig storögt omkring. Här visas ”Aura” – ett växande interaktivt konstverk som skapas kollektivt av besökande barn. Utgångspunkten är Barnkonventionens 31:a artikel som berör barns rätt till vila och fritid och att ta del av det konstnärliga livet.

– Botkyrka konsthall har alltid satsat på barnverksamhet och pedagogik, men den här gången får barnen ta all plats, berättar Mikael Nyström, projektledare för urban konst.

Utställningssalens golv har täckts med kartongrutor, som har målats med akrylfärg och Poscapennor. En pelare har klätts i wellpapp, fått grenar och blivit ett träd. De lågt hängande molnen av silkespapperstussar har insidor täckta med nedskrivna drömmar och önskningar.

Barngruppen samlas på pizzamattan med skära kuddar. Efter en kort stunds turbulens enas man om att alla ska sitta på pizzakanten. De ska få berätta om något som får dem att må bra. Ett av barnen berättar att hon tycker om att dansa. Så slår de sig ner vid borden för att börja rita med svarta märkpennor.

– Vi har olika stationer så att man kan varva mellan att rita, måla, klippa, klistra och bygga, förklarar Mikael Nyström. Rummet fylls allt eftersom.

Frances Jagerfelt har ritat hela sitt liv. Nu är hon 16 år, och har just börjat bildlinjen på gymnasiet. För henne har ritande inneburit en sorts självständighet.

– Jag har alltid kunnat sysselsätta mig själv, så de vuxna har inte behövt underhålla mig. Bara be mig att städa efteråt, när det var kaos.

Vi ses på Crum Heaven i Stockholm som kombinerar kafé och bar med ett minimalt galleri.

– Ofta ritade jag i köket medan mamma lagade mat. Det var jättemysigt. Jag brukade be henne att säga vad jag skulle rita, och så sa hon till exempel: ”Gör en blandning av ett äpple och en valross.”

I grundskolan gick hon i montessoriklass, där eleverna ofta tillverkade sina egna läroböcker med tillhörande illustrationer. Via besök på Moderna museet fastnade hon tidigt för Marie-Louise Ekmans bilder.

– Jag tyckte om att det var mycket färg och liknade serier. Hon jobbar med mycket linjer och få skuggor och så gillar jag också att rita. Jag har nog alltid haft henne i bakhuvudet.

Forskaren Karin Aronsson talar om skillnaden mellan att uppmuntra och berömma barn som tecknar.

– Barn som får för mycket beröm kan i värsta fall bli suckers för beröm. Även om det är lätt att förstå varför vuxna vill ge beröm. Särskilt om man har fått en teckning som gåva. Men ritande barn som ständigt överöses med lovord slutar förlita sig till det egna omdömet, berättar hon.

– De blir beroende av beröm och börjar rita stereotypt.

Att rita stereotypt, är det att härma sig själv?

– Ja, det är precis som för vissa konstnärer som når framgång med ett visst uttryck – när man har märkt vad som säljer klarar man inte alltid av att utvidga sin repertoar.

Vill man uppmuntra barn att fortsätta rita ska man i stället intressera sig och titta noga.

– För vuxna som själva är konstnärer kommer det där ofta naturligt. De kanske säger: ”Vad fint du har fått till det där – jag tycker också alltid att det är svårt att rita knän!”

Det låter som om tricket är att behandla barn som konstnärer?

– Ja, det kan man säga. Och att uppsöka konstsammanhang tillsammans. Till exempel gå på visningar av utställningar. Där kan även vuxna lära sig att hitta fler sätt att prata om bilder på. Men det som verkligen får barn att gå i gång är att rita tillsammans, barn och vuxna. Kanske på olika papper, men ihop.

Grunden till utställningen i Botkyrka konsthall har byggts av en grupp ungdomar födda 2006 och 2007 under ett tre veckors intensivt ”junior residence” – en betald sommarpraktik för unga konstintresserade i Botkyrka kommun.

– Att jobba med konst och design är en klassfråga. I socioekonomiskt utsatta områden är det ingen självklarhet. Museets ambition är att arbeta just med den här sortens demokratisering – att alla ska ha samma chans att utveckla sitt skapande till en professionell verksamhet, säger projektledaren Mikael Nyström.

Konsthallen arbetar enligt modellen av en trappa, där verksamheter för förskolebarn är första steget. Efter att ha haft sommarpraktik finns möjlighet för deltagarna att gå med i konsthallens mentorprogram.

– Ungefär en av tio från vårt mentorprogram fortsätter vidare till Konstfack. Men tanken är att oavsett vad man pluggar eller jobbar med sedan så ska man kunna fortsätta komma till oss.

Många av killarna som besöker verksamheten slutar rita omkring tioårsåldern, berättar han. Färgsättarna, en grupp unga konstnärer som arbetar med urbana uttrycksformer, består till 90 procent av tjejer.

– Många av dem ritar annars mest hemma, och visar bara teckningarna för sin bästa vän eller mamma. De pratar inte om sitt skapande med någon, förutom möjligen bildläraren i skolan.

Därför jobbar konstmuseet uppsökande – i tätt samarbete med skolpersonal.

– Vi får tips om elever som ritar mycket, från bildlärare eller fritidsledare. Sedan skickar vi en inbjudan via sociala medier.