Den obegränsade boken

Boken som objekt, budskapsbärare, eller som digital uttrycksform, är under förändring. När Johann Gutenberg tryckte den första boken sågs det som något radikalt. I vår tid är det digitala plattformar för läsning som ännu en gång får oss att ta till samma ord.

Men boken har på intet sätt varit oförändrad sedan den först fick tryckt form. Blickar vi tillbaka ser vi att den ständigt förändras – just för att den är en förmedlare av tankar och en plattform för experimentella idéer.

Den digitala boken har ett brett definitionsfält. En grundläggande beskrivning är att den är en publikation i digital form, med andra ord kan det vara en webbplats, en app eller i sin enklaste form en pdf-fil. Men det är endast utgångspunkten för vad en digital bok kan vara, en början på något snarare än en ram att sätta den inom.

Internet och digitala verktyg har skapat nya parametrar när det kommer till bokutgivning, bokskapande och självklart även läsupplevelsen. Vi läser i dag böcker på många olika sorters apparater med skärm, inte bara förhandsprogrammerade läsplattor.

Därmed ökar också möjligheterna till formgivning av litterära experiment. En läsplatta som Kindle, avsedd för böcker, innebär till exempel begränsade möjligheter för både läsare och formgivare, medan en webbplats eller en app är ett carte blanche när det kommer till form och innehåll.

För serietecknare, illustratörer, animatörer och grafiska formgivare är utforskandet av den digitala boken ett sätt att få djupare insikter i skaparverktyg och kommunikationsformer. Man kan exempelvis undersöka möjligheterna som ligger i digitala lösningar som scrollbaserade narrativ med flera nivåer av läsarinteraktion – en teknik som har använts av flera serieskapare. Dessutom erbjuder den digitala boken ännu fler möjligheter att både skapa eget innehåll och att själv inta rollen av utgivare utöver bokdesigner, illustratör eller bildberättare.

Det finns många exempel på intressanta och nyskapande bokutgåvor i digital form (även om det ibland kan verka som om det pratas och skrivs mer om den nya digitala läsupplevelsen än vad det faktiskt skapas nya digitala böcker). Digitaliseringen öppnar upp för experimentella utgivningar, som till exempel böckerna från det New Yorkbaserade förlaget Badlands Unlimited.

Själva upplyser Badlands Unlimited på sin webbplats om att de historiska distinktionerna mellan böcker, digitala filer och konstverk är stadda i snabb upplösning. De ger därför ut verk av konstnärer och skribenter som de menar uttrycker denna anda av upplösning.

Badlands Unlimited startades av konstnären Paul Chan vid decennieskiftet, och har gett ut böcker som ofta dyker upp i diskussioner om den formmässigt experimentella e-boken. År 2012 skapade förlaget det som påstås vara den första grupputställningen i form av en e-bok. ”How to download a boyfriend” består av verk av konstnärer som Cory Arcangel, AA Bronson, Tony Conrad, Margaret Lee och Sam Pulitzer.

De gav också ut den digitala 3D-boken (en bok som läses med 3D-glasögon) ”Mans in the mirrors” (2011), tydligen också den första i sitt slag. ”Mans in the mirrors” är gjord som en hyllning till ”Miserable miracle” (1955) av Henri Michaux. I denna bok från förra seklet skriver författaren om sin upplevelse av meskalin, och Paul Chan tog därför (enligt vad han själv hävdar) en meskalintripp för att skapa sin egen bok som främst består av psykedeliska bilder.

Badlands Unlimited beskriver sig som ett förlag som skapar böcker ”i det utvidgade fältet”, en direkt referens till den amerikanska konstkritikern Rosalind Krauss essä från 1979, ”Skulpturens utvidgade fält”. I denna essä försöker Krauss betrakta skulptur i övergången från modernism till postmodernism, och använder metaforer som landskap, icke-landskap, arkitektur och icke-arkitektur samt skulptur för att beskriva hur skulpturen i denna utveckling upplöser de traditionella former den tidigare har tillskrivits eller attribuerats med. Enligt Krauss kan en konstnär använda flera medier i sitt skapande i detta utvidgade fält.

Referensen till Krauss kan ses som en blinkning till själva föreställningen om ett fält som utvidgar sig, men kan också tolkas som att Badlands inte längre enbart befinner sig inom ett avgränsat område för publicering eller formgivning. Här finns till synes inget behov av att definiera, utan snarare en önskan om att använda sig av de dörrar som har öppnat sig på vid gavel angående vad en bok kan vara.

För denna typ av litterära experiment pratar vi dock om en smal läsekrets (för att inte tala om frågan om hur stor del av världens befolkning som verkligen har tillgång till den digitala boken). Ett förlag som enligt egen uppgift vill nå ut till de stora publikmassorna är brittiska Visual Editions.

Som namnet antyder står det visuella i fokus, och ”visual writing” har varit förlagets huvudsakliga sysselsättning, det vill säga litteratur som använder sig av visuella element. ”Composition no. 1” (2011) av Marc Saporta är deras nyutgåva av en bok som ursprungligen kom ut 1960. Det var då den första boken utgiven i en box. I händerna på Visual Editions gavs den ut på nytt i fysisk form, men också som en app för Ipad.

Boksidorna i boxen kan läsas i slumpmässig ordningsföljd och skapar så olika narrativ. I appen slipper läsaren själv bestämma ordningsföljden, där staplas sidorna upp framför läsaren. I det här fallet framstår appen inte som direkt nödvändig. Snarare är den ett fall av ”för att vi kan” än ett grepp som tillför boken något mer utöver de intressanta aspekterna av en slumpmässig och individuell läsupplevelse.

Visual Editions skriver i sin egen beskrivning av ”Composition no. 1” att dess originalversion var en bok utgiven före sin tid, eftersom den väcker frågor om ickelinjär och användarcentrerad läsning. Men tänker vi oss tillbaka till det ursprungliga utgivningsdatumet för ”Composition no. 1” infinner sig frågan om den verkligen var så radikal som Visual Editions vill ge sken av.

Även om det var den första boken i en box, förblev den inte ensam i sitt slag så länge. Snart anslöt sig flera poeter och skribenter till den ”staplade” bokformen. Denna sorts litteratur, där läsaren är delaktig i att fastställa narrativet och upplevelsen av boken, så kallad interaktiv litteratur, är inte ett fält som uppstod med internet.

Ta till exempel Robert Greniers ”Sentences” från 1978, där maskinskrivna pappersark med små dikter eller lyriska framställningar av slumpmässiga ord kan läsas i olika ordningsföljder. Grenier utvecklade konceptet med verket ”Cambridge M’ass”, en nyligen återutgiven (mycket stor) poesiaffisch. Här försöker Grenier bryta upp läsningens ordningsföljd och ge mer utrymme för det enskilda, som en mening, ett ord, en dikt. Med poesiaffischen och ”Sentences” försöker han enligt egen utsago förlösa tingens integritet.

Även den serbiska poeten och författaren Milorad Pavić bröt upp det traditionella narrativet. Hans första bok, ”Dictionary of the khazars: A lexicon novel in 100,000 words” (1984), berättade i form av ett lexikon historien om ett utdött turkiskt folkslag. Här uppmuntras läsaren att slå upp och läsa slumpmässiga avsnitt för att försöka skapa sig en överblick över khazarfolkets öde. Boken utkom även i två versioner, ”female” och ”male”, där bara ett avsnitt skiljer sig åt mellan de två utgåvorna. Pavić uttalade sig om att man inte bör köpa både en kvinnlig och en manlig utgåva av boken. Det skulle bli som incest, ansåg författaren. I stället skulle man leta upp en annan person som hade det andra könet av utgåvan.

I Pavićs följande bok, ”Landscape painted with tea” (1990), organiseras berättelsen en bit in i boken i form av ett korsord, där läsaren får välja om hen vill läsa nedåt eller uppåt för att ta reda på vad som händer med bokens huvudperson. För den som letar efter den enklaste vägen ut ur boken, är uppåt rätt val att göra, medan de som vill ha en utmaning, bör välja nedåt.

En annan bok värd att nämna är ”The unfortunates” av B. S. Johnson. Här är första och sista kapitlet noga angivna, medan de övriga 25 kapitlen kan läsas i slumpmässig ordning (enligt en artikel i ”The Guardian” kan boken läsas på 15 511 210 043 330 985 984 000 000 olika sätt). Johnson skrev också flera böcker där han uppmuntrar läsaren att omvärdera hur man läser en bok, till exempel ”Albert Angelo” (1964) där han klippte ett hål rätt igenom boken till berättelsens upplösning, ett hål som alltså fungerar som spoiler.

Det är självklart inte bara i den experimentella litteraturen eller finlitteraturen som böcker med alternativa berättelsestrukturer förekommer. Vi finner dem bland annat även i ungdomsromaner från 1980- och 1990-talen, där läsaren kan välja mellan parallella narrativ med hjälp av sidhänvisningar i slutet av varje kapitel.

Med andra ord kan interaktiva böcker inte ses som något som kom med den digitala eran, även om det digitala på många sätt skapar utrymme för en enklare process vad gäller interaktivitet. Det de här publikationerna har gemensamt är att de kräver en extra insats av läsaren, och att de alla har bidragit till att utvidga förståelsen av vaden bok är.

Det är viktigt att nämna att det här tillbakablickandet inte är ett försök att förminska den digitala tidens nytänkande, eller att inte erkänna de nya bokexperimentens komplexitet. Snarare är påminnandet om den historiska kontexten tänkt att visa att alla nya innovationer på detta område är en del av bokens ständigt föränderliga natur.

När det gäller bokens form finns det en essä som tycks ropa från bokhyllan. Jorge Luis Borges huvudbry till essä, ”Biblioteket i Babel” (1941). (I dag finns den också på webbplatsen libraryofbabel.info, konstruerad utifrån Borges text. Här kan man göra en virtuell rundvandring genom en digital rekonstruktion av delar av det hexagonala biblioteket.) I essän föreställer sig Borges universum som ett bibliotek, med egna boksekter och myter om en bokgud.

Essän kan liknas vid tankeexperiment om ett rum fullt av apor med skrivmaskiner, som om de får skriva i all evighet till slut kommer att ha skrivit William Shakespeares samlade verk. I Borges universum finns alla kombinationer av allt som kan uttryckas på alla möjliga språk. Biblioteket, som han beskriver som totalt, innehåller därför böcker som ärkeänglars självbiografier, katalogen över själva biblioteket, tusentals falska kataloger, bevis för att de falska katalogerna är falska, bevis för att den äkta katalogen är falsk, den sanna historien om döden, och så vidare.

I essän tydliggör Borges att även om många av böckerna i hans tänkta universum kan innehålla nonsens så innehåller ingen av dem totalt nonsens. Han skriver om biblioteksuniversumets oändliga möjligheter, och säger att för att en bok ska existera räcker det att den är möjlig att tänka sig, bara det omöjliga är uteslutet, fortsätter han.

”Till exempel ingen bok är samtidigt en trappa, trots att det utan tvekan finns böcker som diskuterar och förnekar och bevisar denna möjlighet, och andra vars struktur motsvarar trappans.”

Borges menar alltså att eftersom biblioteket innehåller alla böcker man kan tänka sig, existerar de alla som böcker. Citatet kan också läsas som att Borges menar att boken inte har en begränsad form, eftersom tanken är bokens enda begränsning.

Låt oss raskt återgå till Visual Editions. Denna vinter lanserar man ett nytt projekt: Editions at Play – ”en nätbutik för böcker som inte kan tryckas” – som på många sätt är lätt att se som en parallell till Borges: ”… vi föreställer oss digital litteratur som saknar början eller slut, eller landskap som kan sträcka sig i vilken riktning som helst eller ha hur många bokstäver, intriger, sidointriger och innovationer som helst. Vi gillar tanken på böcker som muterar och försvinner, som ändras beroende på läsarens omständigheter och plats i rummet, eller böcker som låter dig avtäcka material genom olika former av utmaningar.”

Man kallar dem Unprintables. Det är böcker som endast existerar på nätet, eftersom möjligheterna och läsupplevelserna de erbjuder enligt Visual Edition inte skulle kunna åstadkommas i fysisk bokform. Det här är böcker som ska kunna göra saker på samma sätt ”som din telefon också uppför sig som en kamera”, skriver de kryptiskt.

Man kan tänka sig att det handlar om böcker som inte kan existera utan uppkoppling mot internet, som inte kan läsas innan du har tagit en selfie, som formas av din omgivning genom att du får en satellitbild av platsen du befinner dig på skickat till dig som en del av narrativet, böcker som översätts till ett annat språk om du färdas i en högre hastighet än 70 kilometer i timmen, eller som blir osynliga när väderleksrapporten visar på molnigt.

Trots att böckerna i Edition at Plays butik eller bibliotek har otaliga möjligheter – att de till och med, som de säger, kan försvinna – begränsas böckerna endast av en sak. Sin digitala form. Om vi återvänder till boken i det utvidgade fältet, såsom Badlands Unlimited beskrev den, kan vi fråga oss om det i dag verkligen är relevant att kategorisera utifrån form, såsom Krauss gjorde med icke-arkitektur och landskap, eller i vårt fall: fysisk och digital.

Trots att Krauss i sin omdiskuterade essä skriver om hur den postmodernistiska skulpturen inte definieras av (ett) medium, lyckas hon inte frigöra sig från föreställningen om form, såsom foto, bok, streck på en vägg. Krauss skriver om skulpturen som åtskild från sockeln den en gång stod på, men förmår inte själv att se skulpturen frigjord från föreställningen om rum.

Om vi definierar boken utifrån dess form kan boken aldrig bli oberoende av plattformen den vilar på. Att beskriva boken med dess form som utgångspunkt blir att hänvisa den till detta, i stället för att låta intentionen, tanken, kontexten, det ovissa, oklara och experimentella – alla de olika element som är bokens drivkraft – vara det viktigaste. Att se boken, som jag skrev i början på denna text, som en förmedlare av tankar, en plattform för experimentella idéer.

Blir vi för upptagna av formen, och dess påstådda radikalitet, försvinner möjligheterna som Borges målar upp: att en bok kan existera så snart vi tänker oss att den kan finnas. Med andra ord ligger det i bokens natur att, snarare än att utvidga fältet, spränga begränsningarna satta av en viss form. Såsom den har gjort sedan den första gången blev påtänkt.

Kristina Ketola Bore är designkritiker, skribent och partner på Particular Facts, samt undervisar i designhistoria och designteori på Kunsthøgskolen i Oslo. Öyvind Vågen är översättare.