Krigshataren i Mumindalen

I Tove Janssons novellsamling ”Dockskåpet” från 1978 finns en novell som heter ”Serietecknaren”. Den handlar om en ung tecknare som får ta över arbetet efter en legendar, Allington, som har ritat serien ”Blubby” i 20 års tid. När Allington en dag försvinner spårlöst tas den unge tecknaren in för att ta vid där Allington slutade. Målsättningen är att fortsätta som förut, det ska inte märkas att Allington är borta. På tidningen går en kontrollör vid namn Fried runt och inspekterar att arbetet blir gjort som det ska:

”Ni måste komma ihåg, sa Fried, ni måste hela tiden hålla i minnet att spänningen ska stiga. Ni har en remsa på tre eller fyra bilder, i nödfall fem men inte gärna. Bra. På den första upplöser ni spänningen från föregående dag. Tablå, lättnad, spelet kan fortsätta. Ni bygger upp en ny spänning i bild två och ökar den i trean och så vidare. Det har jag sagt er. Ni är bra men ni tappar bort er i detaljer, kommentarer, broderier som stör den enkla tråden. Den ska vara rak, enkel och gå mot en höjdpunkt, en klimax, ni förstår.”

Och den unge tecknaren gör precis som Fried säger. Han blir snart lika effektiv som sin föregångare, och ingen läsare märker skillnaden. Men samtidigt blir han mer och mer nyfiken på denne mystiske Allington, i vars rum han dessutom har placerats.

Han vittjar fickorna på Allingtons kvarglömda arbetsrock, han drar ut lådor, betraktar hans tuschflaskor, minneslappar och pennor. Ingenting är undanstädat, Allington verkar ha lämnat sin plats tvärt och oplanerat. Vad har hänt med honom? Är han död? Blev han sjuk? Den unge Stein får inget klart besked. Nej, blir det undvikande svaret från kollegorna, han blev bara ”trött”.

När novellen gavs ut var Tove Jansson 64 år gammal. Serietecknandet hade hon sedan länge lämnat bakom sig, Muminserierna tecknades sedan lång tid av hennes bror Lars Jansson. Hon hade tagit farväl av hela Muminfamiljen i den sista Muminboken, ”Sent i november”, som kom 1970. I stället hade hon börjat odla sitt vuxenförfattarskap. Det är inte svårt att se novellen ”Serietecknaren” som en tillbakablick över ett livslångt kluvet förhållande till tecknandet i stort och serietecknandet i synnerhet.

Tove Jansson slets under hela sitt liv svårt mellan plikt och lust. Helst ville hon ägna sig åt måleriet, det var framför allt som målare hon identifierade sig. Men tecknandet blev hennes levebröd under många år, och Mumindalen gick från att vara en fiktiv idyll som en gång skapades som en snäll tillflyktsort under andra världskrigets eländen, till något som nästan bara innebar plikt och dåligt samvete. Tove Janssons plikttrogenhet gentemot sina fans är omvittnad. Hon svarade personligt på vartenda brev hon fick, och hennes känslor för beundrarskarorna var blandade.

I Allingtons rum går Stein igenom föregångarens kartonger med brev:

”Stackars karl, tänkte Stein, vad han måste ha hatat papper. Meddelanden förfrågningar fordringar uppmaningar böner anklagelser kärleksförklaringar … Där fanns en adressbok, ordentligt noterade namn, och inom parentes fruns namn eller mannens, barnens namn, hundens eller kattens … Kanske artigheten att minnas gjorde breven lite kortare för honom, han klarade sig lättare undan.”

Värst var det med barnen. Dem gick det inte att svika. I flera av Tove Janssons berättelser återfinns det tysta barn – små figurer som beundrar, sammanbitet och intensivt och krävande. Ibland är det hela flockar, som den där barnaskaran som Snusmumriken får på halsen i ”Farlig midsommar” och inte vet vad han ska ta sig till med.

Även i ”Serietecknaren” återfinns ett sådant barn. Det dyker upp på redaktionen med en present, en Blubbyfigur gjord av foliepapper. Pojken tror att Stein är den riktige Allington och frågar fientligt var han har hållit hus. Stein försöker blidka honom men finner situationen klaustrofobisk, han har ingen aning om hur han ska hantera pojken och hans tysta beundran.

”Barnet såg på honom och frågade slutligen. När kommer du. Jag har gjort ett altare för dig, med bilder. Det var trevligt, svarade Stein. Kanske lite senare, det är så mycket jobb just nu. Har du nånsin ritat med tusch?”

”Serietecknaren” är en novell om leda. Om plikt som tar död på all arbetslust och kreativitet. Dess lätt Kafkaartade inramning och de opersonliga amerikanskklingande namnen förstärker känslan av anonymitet och utbytbarhet.

Men Tove Janssons tecknaridentitet hade många fler dimensioner och tecknandet innebar också mycket lust för henne. Hon må ha sett sig som målare, men tecknandet var med henne under hela hennes liv, både yrkesmässigt och privat. Och den konstvetenskapliga uppfattningen är att hon var betydligt starkare som tecknare än som målare.

Tove Jansson föddes bokstavligen till konstnär, och kanske allra främst till tecknare. Det sägs att hon ritade redan innan hon kunde gå. Så var hon också dotter till en framstående tecknare, svenska Signe Hammarsten, alltid kallad Ham. Det finns en teckning av Ham som föreställer Tove som ett och ett halvt-åring, djupt koncentrerad med pennan i arbete. Vid Toves födsel har hennes pappa, skulptören Viktor Hammarsten, skrivit i ett brev till sin nyförlösta hustru: ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor!”

Signe Hammarsten arbetade en stor del av sitt yrkesliv för Finlands Banks sedeltryckeri. Hon var en av Finlands främsta frimärksgravörer, och formgav sammanlagt 173 finländska frimärken. Men hon var också en anlitad illustratör, framför allt inom satir och karikatyr. Hams arbetsbörda var hög, det var hennes illustrationer som drog in pengarna till familjen – Viktor Janssons skulpturer var inte lika inkomstbringande, och hans häftiga temperament och humörsvängningar gjorde honom mer oberäknelig som konstnär.

Tove började i tidig ålder hjälpa sin mamma med illustratörsuppdragen. 1928, 14 år gammal, debuterade Tove Jansson med egna illustrationer i flera tidningar, och som 15-åring skapade hon sin första serieberättelse i barntidningen ”Lunkentus”. Därefter följde uppdragen på varandra.

Hennes lust att uttrycka sig tycks obegränsad; hon tecknar, målar, skriver noveller och bygger till och med ett eget hus i Pellinge skärgård där familjen tillbringade många somrar. Dagboksanteckningar och brev är fyllda med illustrationer – redan från början såg Tove Jansson det självklara samspelet mellan text och bild som skulle komma att prägla hela hennes konstnärliga gärning.

Sedan starten 1923 hade Signe Hammarsten tecknat för den politiska satirtidskriften ”Garm”. Till sin politiska färg var ”Garm” demokratiskt konservativ: den var orädd och litterär (här medverkade förutom Ham även författare som Henrik Tikkanen och Tito Colliander) och den kritiserade skoningslöst både kommunism och nazism. Ham värvade 1929 sin dotter till tidskriften, och det blev början på Tove Janssons karriär som djärv politisk skämttecknare.

Tove Jansson var från tidig ålder övertygad pacifist och hennes krigshat var intensivt. Hon såg sin pappa brytas ner av först det finska inbördeskriget och sedan andra världskriget och politiken skapade svåra söndringar i familjen – framför allt mellan Tove och hennes far.

”När pappa kom tillbaka från sitt krig var han en annan människa, kallare och hårdare”, skriver hon i ett brev angående inbördeskriget. Hon hade svårt att tolerera pappans rysshat som en period övergick i rena nazistsympatier och antisemitism, och de hade våldsamma sammandrabbningar. Att den ena brodern, Per Olov Jansson, dessutom drevs ut i krig gjorde henne sjuk av oro.

Utlopp för sitt krigshat fick hon i de skämtteckningar hon gjorde i ”Garm”. Hon tecknade sylvassa nidporträtt av diktatorerna Adolf Hitler och Josef Stalin. Hitler är på en av de mest kända bilderna framställd som ett odrägligt bortskämt barn, som girigt roffar åt sig av allt han kommer åt.

I en minnestext långt senare skriver hon att ”allra mest tyckte jag om att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin”, men bilderna från ”Garm” innehåller också andra krigskommentarer, som till exempel det unga förälskade paret som måste täcka över månen under mörkläggningen.

Som så ofta med satir är många av dessa skämtteckningar inte alldeles lätta att förstå så här många år efteråt. Men Tove Janssons metod är tydlig: hennes attack är genom humor och ironi snarare än aggression. Hennes Hitler är lite löjlig och ömklig snarare än grotesk och otäck, och det var en hållning som Tove Jansson behöll genom hela sitt konstnärskap. Inte ens Muminvärldens inkarnerade ”ondska”, Mårran, är egentligen något annat än en väldigt ensam och rätt ömkansvärd figur.

Samtidigt hade hon en humor som kunde vara både drastisk och skarp. Hennes teckningar från den här tiden uttrycker en mängd olika känslolägen, och hon är alltid mycket närvarande själv i kommentarerna. Hon är påfallande orädd: att i krigets Finland karikera både Hitler och Stalin på det sätt som hon gjorde kan inte ha varit helt riskfritt. Kanske var hon bara dumdristig – men det ligger närmare till hands att tänka att det faktiskt handlade om rent civilkurage.

Det var i ”Garm” som det första mumintrollet dök upp: ett litet djur med ganska långsmal nos. Han var då en snork och Tove Jansson använde honom bland annat som signatur till sina teckningar. Att denna varelse sedan skulle bli en serie och ett antal böcker var långt ifrån klart då.

Det var Atos Wirtanen, hennes fästman under en period, som fick henne att utveckla karaktären till en serie. Han var redaktör för kulturtidskriften ”Ny Tid”, och det var där den allra första Muminserien, ”Mumintrollet och jordens undergång”, publicerades 1947.

Det är en tidig version av det som sedan skulle bli romanen ”Kometen kommer”, och förhandsreklamen visar Mumintrollet som högtidligt deklarerar med pekfingret profetiskt höjt mot skyn: ”Jorden går under! Den ohyggligt spännande fortsättningen börjar på fredagen! Förbjuden för mycket små barn! OBS!”

Tove Jansson var sedan tidigare inte främmande för serieteckning. Hennes första seriealster var ”Prickinas och Fabians äventyr” som trycktes i barntidningen ”Lunkentus”. Hon tecknade också en serie vid namn ”Pelle och Göran går till sjöss” för tidningen ”Allas Krönika” år 1933. Men Mumin var den första serie hon tecknade på tio år.

Det var en textrik serie, alldeles påtagligt ritad för vuxna, och med texterna lagda underst i serierutan i stället för i pratbubblor à la ”Tom Puss”. Som så ofta hos Tove Jansson börjar serien med en annalkande katastrof:  ”I dag på morgonen fick Mumintrollets mamma en bestämd känsla av att det höll på att bli storm.”

Muminserien blev inte en omedelbar succé. Ny Tids läsare störde sig på en rad saker, bland annat att Muminpappan i en tidig ruta sitter och läser Monarkistbladet. Muminfamiljen blev av tidningens socialdemokratiska läsekrets också beskylld för att vara kapitalister.

Serien avslutades tidigare än vad som var planerat från början, men den blev samtidigt starten på en internationell seriekarriär för Tove Jansson. Under 1950-talet gick Mumin som serie i brittiska ”The Evening News”. Samtidigt hade Muminböckerna blivit en stor succé i stora delar av världen.

Mumin åt upp mer och mer av sin skapares tid, och i en intervju från den här tiden säger Tove Jansson att hon nästan hade börjat hata sitt troll och allt vad han hade ställt till med. För att hinna med involverade hon sin bror Lars i serietecknandet, och de senare Muminserierna är helt tecknade av honom.

Jag har ofta undrat hur det måste ha känts för Lars Jansson att ägna större delen av sin yrkesverksamhet åt att återskapa sin systers verk. Kanske var det med honom i huvudet som Tove Jansson många år senare skrev om den unge Samuel Stein i novellen ”Serietecknaren” – den som tar över och fullföljer men aldrig är egen upphovsperson.

Så småningom tog Lars Jansson över serien helt. För Tove Jansson var trött – trött på Mumin och alla Muminfans, trött på att aldrig få ägna sig åt måleriet och vuxenskrivandet.

”Säg mig en sak, sa han, är du en av de där som är hindrade att göra Stor Konst därför att de ritar serier? Nej, svarade Stein. Inte alls. Bra för dig, sa Carter. De är odrägliga. De är varken det ena eller det andra och de ska alltid tjata om det.”

Tove Jansson var en av de där odrägliga. Det måleri hon så hett älskade fick hon aldrig ägna sig åt fullt ut. Tecknandet tycktes mer vara som en kroppsdel; det förekom som en självklarhet hela tiden i allt hon gjorde, i hennes privata brev och anteckningar, och förstås i böckerna om Mumin.

Ju senare Muminteckningar, desto skarpare blir linjerna, hårdare och mer abstrakta än de tidigare böckernas snirkligare utseende. Men alltid mycket mänskligt. Tove Jansson må ha sett sig i första hand som målare, men det var rollen som tecknare som visade hennes fulla komplexitet

Annina Rabe är kulturjournalist och litteraturkritiker. Ett kalendarium över 2014 års firande av 100-årsjubileet sedan Tove Janssons födelse finns på tove100.se.