Vårt behov av troll

Liknande mytiska väsen finns på andra håll men trollen har sin hemhörighet i Skandinavien. Konstnärer, författare och även vetenskapsmän har visat intresse för troll i epoker som varit öppna för metaforer och metamorfoser, fantasier och fantasterier – under medeltiden, barocken, romantiken och symbolismen. Så sent som i slutet av 1700-talet publicerade professor Jacob Fredrik Neikter i Uppsala en serie skrifter om en forntida ”trollnation” – som han placerade mellan Norge och Sverige.

Det är naturligtvis svårt att säga något bestämt om sådant som hålls levande i muntlig tradition. Gränserna mellan mytiska väsen är otydliga och beskrivningarna av troll motsägelsefulla. Den avgörande skillnaden är, som jag ser det, inte huruvida de beskrivs som stora eller små utan om de omfattas av sympati eller antipati.

I början av 1900-talet sveptes trollen med av jultidningsfloden och hamnade i barnkammaren, efter hand blev de allt mer barnsliga och komiska. En omvärdering inleddes med det moderna lajvandet, runt 1970, när unga vuxna började iscensätta J.R.R. Tolkiens böcker under organiserade former. Hos Tolkien är trollen fiender.

Ordet troll finns belagt i fornsvenska, medeltidstyska, forndanska och norrön (fornisländska/fornnorska) men betydelsen är svävande, kanske ”stor spöklik varelse”. Tolkningen av ”trolla” är från isländskan, ”att kröka/göra krokig” – även ”att kalla (någon) för tjuv”. Ordboken anger också att ordet trolla förekommer i den första svenska bibelöversättningen, 1541. På den tiden var det naturligt att tro på troll. Från ömse sidor i reformationsstriden anklagade man motståndarna för att vara i lag med trollen.

För närvarande är den generella inställningen till troll distanserad, för att inte säga avvisande. Tänk bara på trollen i tv-serien ”Jordskott” på SVT. Förra våren lanserade TV3 tv-programmet ”Trolljägarna” där Robert Aschberg ger sig ut i ”den vildmark som är internet för att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer”. ”Trolljägaren” är även titeln på en norsk film från 2010, med manus och regi av André Øvredal, rubricerad omväxlande fejkdokumentär, fantasy och horror, där den trötte trolljägaren har ett uppdrag från staten att se till så att trollen inte kommer i kontakt med människor. Filmen utgår från tanken att den norske illustratören Theodor Kittelsens bilder byggde på faktiska iakttagelser (vilket han själv hävdade).

Troll skiljer sig från andra mytiska väsen genom att de är sociala varelser. De är som människor – men ändå inte. De representerar avvikelse, någonting onormalt. Därmed blir varje utsaga om troll indirekt en redovisning av vad som är normalt.

Det är särskilt intressant i Sverige och Norge som förutom liknande klimat, landskap och växtförhållanden också delar självbilden att befolkningen är homogen. Beskrivningarna och bilderna av troll har något att säga om synen på svaga grupper i samhället – fattiga, handikappade, psykiskt sjuka och etniska minoriteter.

Troll, trolleri och trollkunnighet hänger ihop. I modernt språkbruk är den som trollar en illusionist men i det förmoderna samhället var trollkunnighet en förmåga av tveksamt värde. De trollkunniga var samtidigt fruktade och föraktade. I ”Folklig läkekonst” (1958) skriver folkloristen Carl-Herman Tillhagen att det ofta var personer med lyten som antogs vara trollkunniga: ”Allt vanligt och ordinärt har icke ansetts besitta någon kraft i magisk mening, men den ovanligt utrustade: den sexfingrade, den puckelryggige eller den svartögde i en blond och blåögd befolkning tillskrevs ovanliga egenskaper.” Han konstaterar att det ovanligas roll i folkfantasin också har gett samer, finnar, resandefolk och romer deras rykte för trollkunnighet.

Det är på något sätt en dubbel bestraffning att tillskriva en missgynnad grupp krafter som andra inte har. Tillhagens yngre kollega Ebbe Schön menar att illustratörerna i hög grad är ansvariga för trollens dåliga rykte. I ”Älvor, troll och talande träd” (2000) skriver han: ”Få folktroväsen har så grundligt omvandlats genom illustratörernas och leksaksmakarnas försorg som trollen. Vi har vant oss vid att de skall vara ytterst klumpiga och groteska. De skall ha näsor som antingen är långa och krokiga eller små och potatisliknande. Öronen är stora och spetsiga. De tecknade trollen går omkring nakna, och de fryser knappast, för kroppen är i regel täckt av en pälsliknande hårbeklädnad. Och inget tecknat troll saknar svans.”

Trollen fick internationell uppmärksamhet genom Henrik Ibsens drama ”Per Gynt” (1867), byggd på en folksaga upptecknad 25 år tidigare av Peter Christen Asbjørnsen. 1875 fullbordade Edward Grieg en musikalisk bearbetning av Ibsens drama, inklusive slagdängan ”I Bergakungens sal”. Vid samma tid mobiliserade målaren och läraren Hans Gude, nestor inom norsk nationalromantik – utbildad i Düsseldorf och verksam i Karlsruhe, sju mer eller mindre etablerade yngre norska konstnärer som befann sig i Tyskland för att illustrera Asbjørnsens sagor.

Det är viktigt att komma ihåg att vår bild av troll definierades i en nationalistisk era och samtidigt i en internationell kontext. Berättande måleri var högsta mode i Europa och sagoillustrerandet blomstrade. De stora språken hade sina stjärnor. Det var inte konstigt att tyskarna ledde, allt började trots allt med bröderna Grimm, de hade Ludwig Richter, Otto Speckter och Carl Offterdinger, engelsmännen hade George Cruikshank, Edward Burne-Jones och Walter Crane, fransmännen hade den ojämförlige Gustave Doré.

Den genomillustrerade utgåvan av Asbjørnsens sagor kom ut i Danmark 1879 och ett par år senare i Sverige. Troll förekommer inte särskilt frekvent i texterna. Ännu färre syns i bild, bara i två av 106 illustrationer ser man dem. Erik Werenskiold har porträtterat trollen i Hedalsskogen, cykloperna som delar på ett öga, och Otto Sinding har gestaltat broväktaren i sagan om bockarna Bruse.

När kollegan Jørgen Moe fick något att säga till om blev trollen fler. Under 1880-talet redigerade Asbjørnsen och Moe tre sagosamlingar som gavs ut i Köpenhamn. De var illustrerade av Otto Sinding, Erik Werenskiold och Theodor Kittelsen. Kittelsen var en vän till Werenskiold från München. Han var några år yngre, hade en fallenhet för karikatyr men siktade på att bli genremålare. Hans öde var att bli trollmålare.

Det var Werenskiold och Kittelsen som etablerade trollen som konstnärligt motiv (Sinding bidrog trots allt bara med en illustration). Kittelsen framställde dem som levande brottstycken av natur och samtidigt fruktansvärda människoätande jättar. De människoätande jättelika trollen är i folksagorna enväldiga härskare och spelar en helt annan roll än de vanliga trollen, som är undersåtar, för att inte säga livegna. Werenskiold framställde också trollen som jättar men inte fullt så stora och i närmare relation med människor.

Under första hälften av 1900-talet utvecklades motivet framför allt i Sverige. Jultidningarna gav upphov till en guldålder för svensk barnlitteratur. Det är faktiskt svårt att hitta någon inblandad författare eller illustratör som inte ägnade sig åt troll.

Samtidigt kan man ana en ambivalens, som yttrade sig bland annat i oviljan att låta trollen ingå i den nationella berättelsen. I ”Svenska folksagor”, den första titeln i ”Svensk Läraretidnings” bokserie ”Barnbiblioteket Saga”, som kom ut 1899 redigerad av Fridtjuv Berg, lyser trollen med sin frånvaro.

Bland svenskarna som förnyade bilden av troll fanns Elsa Beskow, Ivar Arosenius och John Bauer, alla tydligt inspirerade av Kittelsen. Mest omedelbart påverkad var Arosenius, kanske kan man rent av tala om ett andligt släktskap, medan Bauer verkar ha varit lika influerad av engelsmannen Arthur Rackham.

John Bauer var också mer intresserad av natur och friluftsliv än de övriga. Han växte upp i Småland och gjorde studieresor till Italien och Lappland efter utbildningen på Konstakademien. När han utformade trollens kläder använde han instuderingar av samiska dräkter. Som illustratör för årsboken ”Bland tomtar och troll” (1907–1915) bildade Bauer skola, bokstavligt och bildligt. I slutet av sitt liv var han av allt att döma ganska trött på trollmotivet.

Elsa Beskow utvecklade sitt berättande, som i tidens anda givetvis också innehöll troll, parallellt, men laborerade med motivet på ett mer raffinerat sätt. Hennes övergripande tema handlar om familjer och familjerelationer. Det underliggande budskapet är att alla behöver en familjegemenskap, i det avseendet är det ingen skillnad mellan människor, djur och sagoväsen. Trollen står utanför den mänskliga gemenskapen, men kan likväl ha sin egen.

Beskow visste att det var känsligt att kalla någon för troll men gränserna mellan sagoväsen var, som sagt, flytande. Tomtar var mer populära än troll. Familjen i hennes ”Tomtebobarnen” (1910) skulle lika gärna kunna kallas troll. Samtidigt som det faktiskt förekommer ett troll i berättelsen.

Under mellankrigstiden uppdaterades Asbjørnsens verk i Norge med flera konstnärligt illustrerade böcker riktade till en vuxen publik. 1934 kom ”Norske Huldre-eventyr og folkesagn” med tuschteckningar av Ridley Borchgrevink, skolad i Frankrike. Hans huldror är sexiga.

Den mest inflytelserika uttolkaren av troll i Sverige vid samma tid var Robert Högfeldt, född i Eindhoven, uppvuxen i Düsseldorf och med examen från Konstakademien i Stockholm – en folklig konstnär som tog avstånd från de rådande ismerna och i opposition mot smakdomarna kallade sig genremålare. Högfeldts genre var småborgerligheten. Han blev omåttligt populär, i Sverige liksom Tyskland, med sina lättsinniga scener befolkade av trinda små figurer, fjärran från tidens konflikter och oro. Han hade ingen särskild relation till den nordiska naturen, men skildrade trollen med en frejdighet som var ny. Högfeldt dömer ingen men är ohejdat fördomsfull. Hans troll är som folk är mest – liksom hans kannibaler.

Det finns förmodligen ingen som har tecknat fler troll än Einar Norelius, för barn och vuxna. Mellan 1927 och 1980 illustrerade han ”Bland tomtar och troll”, men det stannade inte där. Han gjorde egna böcker och merchandise på temat.

I mitten av 1930-talet överförde han Högfeldts manér till barnlitteraturen. Frejdigheten och fördomsfullheten går igen i bilderböckerna om de tre knepiga, trallande, tropiska trollen Blå, Gul och Röd. De är lika små som tomtebobarnen, men här finns inga föräldrar. Trollen är som småpojkar som leker vid tomtgränsen, utan vuxen tillsyn.

Under kriget fick Norelius i uppdrag av Kungliga Gustav Adolfs Akademien att illustrera en praktutgåva av de svenska sagosamlarna Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens sagor, som kom ut i fem band 1943–1945, 60 år efter Werenskiolds och Kittelsens pionjärverk. Borchgrevinks inflytande är påtagligt.

Relationen till troll var ganska odramatisk vid den här tiden. Kanske kom trollen rent av att symbolisera trygghet under krigsåren. Ett bekant hot är trots allt att föredra framför ett okänt. Man kan jämföra text och innehåll i Felix Körlings visa ”Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång” från 1918 med ”Trollmors vaggsång” av Margit Holmberg från 1943. Storleken spelar naturligtvis roll. Små troll är ofarliga.

Freden utlöste en ny guldålder för den svenskspråkiga barnlitteraturen. 1945 kom Astrid Lindgrens andra bok, ”Pippi Långstrump”, och Tove Jansson och Lennart Hellsing debuterade. Den trollintresserade noterar att ”Eskimåtrollet Figge” av Viktor Mall (pseudonym för Bo Beskow, Elsas son) kom ut samma år. Rasismen var aningslös – hos Beskow liksom hos Lindgren.

Tove Jansson var den stora förnyaren av trolltemat efter kriget. Hon plockade upp det från Elsa Beskow och gjorde det till sitt. Med ”Småtrollen och den stora översvämningen” (1945), ”Kometjakten” (1946) och ”Trollkarlens hatt” (1948) etablerade hon ett mikrokosmos med troll i centrum och en familjekonstellation som kretsar kring en mamma. Ramberättelsen liknar ”Tomtebobarnen”, men Jansson gick längre. Hon gjorde utanförskapet till norm. Alla i Mumindalen skulle kunna vara släkt. Till och med Mårran, som är en direkt illustration av ordbokens ”stor spöklik varelse”, beskrivs med ömhet.

En invändning kan vara att konceptet är så starkt att det finns risk att läsaren glömmer att berättelsen handlar om skrymt och oknytt, inte mer än svansen tyder på att mumintrollen är just troll.

Urbaniseringen pågick för fullt, under kriget inträffade det för första gången att fler svenskar bodde i städer än på landsbygden, och Astrid Lindgren lät dem som lever parallellt med människorna följa med. I hennes berättelser är de i allmänhet vänligt inställda, särskilt till människobarn, och har något att erbjuda de svaga och utstötta. Hon är också noga med att ge de osynliga namn. Huvudpersonerna heter Bertil, Göran och Svante men det är Nils Karlsson Pyssling, herr Liljonkvast och Karlsson på taket som driver berättelserna framåt.

”Nils Karlsson Pyssling och herr Liljonkvast illustrerades första gången av Eva Billow för en novellsamling som kom ut 1949 och Karlsson på taket 1955 av Ilon Wikland (som också gestaltade de båda övriga i en nyutgåva 1956).

Trollens hotfullhet avtog i takt med att välfärdssamhället stabiliserades och de övergick till att bli symboler för den landsbygd som människorna övergav när de flyttade till städerna. Deras makt urholkades ytterligare när de rekryterades som pedagoger.

År 1957 skapade friluftsivraren Gösta Frohm Skogsmulle. Inga Borgs lappmarkstroll Plupp, som såg dagens ljus 1955, skapades också med ambitionen att lära barn något om naturen. I Norges bidrag till utvecklingen av temat under efterkrigstiden, Torbjørn Egners ”Karius och Baktus” från 1949, första gången i svensk översättning 1961, fyller trollen också en pedagogisk funktion.

Trollen hade definitivt blivit något för barn. Via leksaksaffärerna uppvaktades barnen av lyckotroll i plast, Danmarks bidrag till utvecklingen av temat, ursprungligen skapade av träsnidaren Thomas Dam 1959. I början av 1970-talet var inte ens de jättestora trollen farliga längre. I filmen ”Dunderklumpen” (1974) presenterade Per Åhlin Jätten Jorm som en snäll kusin till Kittelsens monster. Referensen är högst medveten, filmen utspelar sig i det tidigare norska landskapet Jämtland.

Längs Indalsälven, som rinner upp i samma landskap, placerar också Rolf Lidberg – den sista stora uttolkaren av temat under 1900-talet – sina troll. Lidbergs troll, lika populära i Sverige som Norge, framlever sina liv enligt gröna vågens ideal, i total harmoni sinsemellan och med sin omgivning, utan att skada någon eller något. På behörigt avstånd från den moderna tiden.

För mig står trollen genom tiderna för bilden av ”de andra”. I historisk tid präglades motivet av förfrämligande, men under 1900-talets lopp blev trollen människornas vänner. Nu demoniseras de igen. I dag är det många som förpassas till parallella världar: islamister, EU-migranter, rättshaverister, nazister, knarkhandlare och papperslösa flyktingar. Jag tror att det som pågår är riskabelt. Det är farligt att kalla någon troll, orimligt att exkludera någon från den mänskliga gemenskapen.

Andreas Berg är illustratör, författare och professor i illustration på Kunsthøgskolen i Oslo. Clara Terne är art director och illustratör baserad i Stockholm.