Vem kan delta i samtalet?

I de normkritiska tankegångarna inom grafisk formgivning väcks frågeställningar om deltagande. Normkritiken ber oss betraktare att omvärdera hur vi betraktar världen – på så sätt är vi deltagare i det visuella budskapet.

Kanske är detta något av det nyaste och mest samtida hos normkritiken, att den ser form som kommunikation frikopplat från innehållet i det budskap som formges. Som att vi i ett modernistiskt rutnät kan läsa in patriarkatet, att vi i ett typsnitt kan se normativitet, och att i en uppluckring av de traditionella läsmönstren utmanas våra föreställningar om samhället. Normkritiken och dess tillhörande tankesätt vill lära oss att se på nytt, att omvärdera det visuella. Men hur kan vi göra det om inte fler är med och hittar de nya sätten att se?

I ett försök att hitta svar på några av mina frågor har jag pratat med Sheila Levrant de Bretteville, konstnär, formgivare och programansvarig för grafisk design vid Yale i USA. Detta bland annat eftersom hon är en tydlig inspirationskälla för normkritiken och i sitt eget arbete har utforskat värderingar som är viktiga om man ska arbeta med frågeställningar som kretsar kring mångfald.

Jag har också samtalat med professor Teal Triggs som nu är biträdande dekan för Visual Communication vid Royal College of Art i London samt skribent, grafisk formgivare och historiker. Hon har arbetat med liknande teman i Storbritannien de senaste 30 åren och är dessutom min tidigare professor.

I Tecknaren nummer 2 2016 träffade Anna Håkansson och Carola Björk tre grafiska formgivare som arbetar med normkritik eller variationer av normkritik i sin yrkesutövning. I den artikeln fick vi höra utövare berätta om sina metoder och tankar kring sin yrkesutövning. Här försöker jag betrakta normkritiken från en annan utgångspunkt, där jag önskar kontextualisera den historiskt, men också förstå den i förhållande till några av de omkringliggande tematikerna så som deltagande och dialogskapande.

Det här är bara en av ingångarna till ett tema som är viktigt att förstå och utveckla. Inte minst är det ett tema som det är viktigt att inte göra till en låst institution, utan låta förbli öppet för tolkning och möjlighet till deltagande.

Själva föreställningen om normkritik, eller maktkritik, bygger mycket på det sena 1900-talets genusstudier och feminism. Intersektionalitet, nämner Brita Lindvall Leitmann från Bastion – Agency Studio Lab i samtalet med Håkansson. Den bakomliggande principen där är att inte bara element som kön är orsaken till diskriminering, utan att diskriminering ofta finns i en intersektion (korsning eller skärningspunkt) av många olika faktorer, såsom etnicitet, sexualitet, ålder, bakgrund och religion – att de flesta element som kan användas för att klassificera någon också har potentialen att bli en del av en förtryckande maktstruktur.

När man betraktar detta med utgångspunkt i grafisk formgivning, och med en historisk blick, väcks associationer till den andra vågens feminism som uppstod i början av 1970-talet. Med teman som medvetandehöjning (”conciousness-raising”, förkortat C-R) och tankar om att det personliga också är politiskt handlade denna våg om att väcka det personliga och överge hierarkier samt om att bryta ned patriarkatet.

Det är dock värt att omnämna en avsevärd brist som många har kritiserat den andra vågens feminism för, nämligen att den inte inkluderade andra än vita, heterosexuella, kvinnor från medelklassen.

Principerna bakom C-R, så som tankegången först uppstod, var att utbyta personliga erfarenheter som ett sätt att förstå den större bilden. Att i en unik, individuell läsning låg också en större sanning om de mekanismer som används för förtryck.

Sheila Levrant de Bretteville använde begreppet C-R bland annat i sitt arbete med ett nummer av ”Everywoman Newspaper” 1971. Där lät hon varje kvinna få ta lika mycket plats och skapade därmed en platt struktur som en tänkt motsats till patriarkatets hierarki.

När hon använde sig av den metoden var det ett slags bekräftelse eller erkännande av det tryckta formatets styrka och hur läsningen av ett visuellt budskap också kan vara en del av att underminera det vi anser vara ett traditionellt sätt att läsa något på.

Flera gånger under vårt samtal nämner Sheila Levrant de Bretteville det unika, som finns i var och en av oss, som en metod för att skapa. Hon säger bland annat:

– Jag tror att människor förändras av att behandlas som om de är unika personer och som om de har något unikt att bidra med.

En paradox för den normkritiska rörelsen, och andra rörelser som jobbar med att bryta det normativa, är att för att kritisera normen behöver den peka på och använda normens definitioner. Den blir på ett sätt också beroende av dessa definitioner.

Som att till exempel definiera ett typsnitt genom att titta på vem som har skapat det eller att definiera en viss form som normbrytning. Denna kategorisering kan kännas reducerande och som ett sätt att stänga in snarare än att öppna upp.

Man strävar efter att utvidga normen, men i själva benämningen ligger just det som man strävar efter att undvika. Normen, det normativa, det heteronormativa, benämningar, beteckningar och kategoriseringar som tillsammans blir reducerande och motarbetande. Redan i startgroparna springer man in i problemen eller sig själv.

Kanske är en av frågorna som man bör ställa sig i mötet med det normkritiska snarare vad ett normkritiskt arbete vill göra, vad det eftersträvar. Innebär det ett avbrott (av något som pågår) eller en inbjudan (till något nytt)?

Med andra ord, är användningen av ett annat teckensnitt än vad läsaren är van vid i den aktuella kontexten något mer än ett avbrott i ett läsmönster? Hur blir det performativt? Hur kan det bjuda in till deltagande, till en handling – till en brytning och inte bara ett avbrott?

– Om man, i stället för att göra antaganden om vilken kategori någon passar in i, tittar på det unika hos varje person tror jag att kön blir allt mindre intressant, säger Sheila Levrant de Bretteville.

– Det arbete jag utför, och den typ av undervisning jag försöker bedriva, baserar sig alltid på hur jag på olika sätt kan understödja den uniciteten.

Genom att definiera utifrån det unika, i stället för utifrån kategoriseringen, har vi också gjort ett försök att inte förhålla oss till det normativa. Vi förhåller oss till ”mig-et” och ”jag-et”, det individuella som ännu inte har kategoriserats.

Hur kan man bjuda in betraktaren av grafisk form att se sig själv som sig själv, i stället för som en förlängning av ett verk skapat av en formgivare? Hur kan man som normkritisk formgivare låta dem som deltar i läsningen av arbetet få veta vilka premisserna, förutsättningarna, är för den som har skapat formen?

– Jag är en del av en hierarki, och inte bara här på Yale, säger Levrant de Bretteville. Det är inte bara den här institutionen, det är världen vi lever i. När du får en sådan titel faller du in i ett modus som hör ihop med titeln. Ord och text bär upp hierarkin. Jag är ”director” för det här programmet. Och det är sant: det är jag som formar det. Men studenterna hjälper mig genom att berätta vad som fungerar och inte. Den utjämningen av makt är både en faktisk utjämning och en illusion. Den är ett ideal som vi försöker praktisera i realtid. Men jag tror att det är något som vi måste fortsätta att göra, eftersom vi lever i ett hierarkiskt samhälle.

Hur kan vi, också i ett samhälle som är hierarkiskt uppbyggt, skapa deltagande i frågeställningarna som vi vill diskutera? En hierarki utvecklas när någon tar till orda och kräver att andra ska lyssna utan att ha möjlighet att svara. En mångfald bör inkludera möjligheten för alla att ställa frågor samt utmana normen och de på förhand bestämda alternativen.

För grafiska formgivare som vill bädda för positiv förändring eller skapa nya tankemönster, måste det också finnas utrymme för dialog med dem man vill förändra något för, eller med dem man vill ska bidra till förändringen. Så hur ska vi uppmuntra till den?

Teal Triggs har i sin verksamhet som skribent, grafisk formgivare och lärare aktiverat frågeställningar om kön och mångfald. Hennes arbete med gruppen Women Design Research Unit (WD-RU) har blivit internationellt känt, också utanför fältet grafisk formgivning.

När WD-RU lanserade typsnittet Pussy Galore i början av 1990-talet skedde det vid en tidpunkt då fältet grafisk formgivning började ställa kritiska frågor till sin egen historieskrivning och till sättet som kanon och olika motkanon var uppbyggda.

WD-RU ville först använda sina kunskaper och nätverk för att få grogrund och bättre förståelse för några av idéerna de hade, för att sedan kunna inleda samtal och nå ut till andra inom fältet för att ha de här diskussionerna.

– Det finns alltid en risk när du går ut för stort med en idé. Antingen förstår du inte vad som sker i din egen kontext eller så missar du vilka det är du försöker nå, säger Teal Triggs.

– Att ha en kärna av något, och sedan låta den kärnan skapa krusningar på ytan, ringar på vattnet, så att andra människor tar upp diskursen, var för oss förmodligen ett mer effektivt sätt att få ut budskapet.

I vilken utsträckning bör vi bjuda in till kritik när vi skapar arbeten som tar upp feminism(er), kön och mångfald? Hur kan vi öppna upp för kritik inom ramen för en serie av kritik?

– Jag tror att det är väldigt viktigt, oavsett vad vi gör, att vi lämnar utrymme för kritik. Om man föreskriver för sin publik vad de ska tycka, genom en form som är dogmatisk, så tillåter man inte kommunikation som går fram och tillbaka. Vi måste försöka skapa tillgängliga former som skapar engagemang.

Det är i dialogen mellan formgivningen och betraktaren som man kan skapa engagemang, menar Triggs. Ett verk bör med andra ord öppna dörrar till nya tankar, inte låsa dem med ett orubbligt budskap.

– Jag tror att det är viktigt som grafisk formgivare, särskilt när man studerar och arbetar med mycket laddade politiska teman, att inte vakta och bygga murar runt arbetet. Det är vår uppgift att skapa plats och rum där kritiken kan växa fram. I sin bästa form gör kritiken det möjligt för oss att röra oss framåt och den ger folk möjlighet att säga vad de som individer känner, i stället för att vi dikterar vad de ska fundera på, tänka kring.

Flera utövare inom konstfältet använder dialog som metod för att skapa ett verk. Ett sätt att göra det är att ta fram ett ramverk och bjuda in deltagare till det. Tanken är att man då skapar något tillsammans, men kritiken menar ibland att man då endast använder deltagarna till att iscensätta en redan förhandsbestämd idé eller objekt.

En av de som har omdebatterat deltagande som metod är konsthistorikern och konstkritikern Claire Bishop. Hon har flera gånger skrivit utförligt om konceptet, och en del av kritiken går ut på att man även som deltagare införlivas i en diskurs som man inte nödvändigtvis har kunskap om. På samma sätt som man gärna vill veta vem som modererar ett samtal, bör man som deltagare i ett konstverk också informeras om vem som har lagt grunden till det man ombeds ta del av.

Deltagande sker ofta baserat på en uppsättning regler som har slagits fast högt upp i en hierarki, där deltagarna saknar möjlighet att vara med i produktionen av regelverket. På så sätt berövas de möjligheten att kritisera eller reflektera över regelverket.

Bishop påpekar dock att om man lyckas få till en meningsfull dialog ökar möjligheterna till ett konstruktivt deltagande. Att inkludera andra i en process eller skapandet av en produkt kan i bästa bemärkelse vara ett sätt att öppna upp för flera historieberättelser och skapa rum för dem som kanske inte på egen hand hade krävt det rummet.

– Jag söker efter att göra mina projekt deltagande, säger Sheila Levrant de Bretteville. Mitt arbete handlar bland annat om berättelser som är okända. Delar av mitt tidigare arbete handlade mer om att synliggöra det som var osynligt eller okänt i den offentliga sfären vid tidpunkten då jag skapade det. Sedan började jag intressera mig för tecken, såsom ellipser och frågetecken. Ellipserna skapar utrymme för andras tankar.

I ett historiskt perspektiv är det svårt att bortse från den postmodernistiska diskursen när man nämner normkritik. Både för att det finns formmässiga likhetstecken, och för de sätt som själva formen ska reflektera en specifik diskurs. Samtidigt handlar det återigen om aspekten av deltagande, där postmodernismen uppmuntrade till gemensam läsning av formen och budskapet i den. Postmodernismen handlade bland annat om att bereda plats för pluralitet och mångfald, men samtidigt grävde den också fallgropar åt sig själv.

– Postmodernism handlar inte bara om pluralism, utan också om fragmentering, som är ett resultat av just den pluralismen, berättar Teal Triggs.

– Den postmodernistiska designen var på många sätt mindre tillgänglig för en vidare publik och riskerade att bli endast en dekorativ form i stället för något med en djupare intention bakom formen. Formen blev delvis ”förvackrad”. En ”beautifiering”, nästan som en gentrifiering. Den fragmenteringen, och frånkopplingen mellan idéer och form, urvattnade något av budskapet, fortsätter hon.

En liknande invändning mot frånkoppling mellan form och budskap som den Triggs pekar på kan också riktas mot normkritiken. Kan det vara så att det uppstår en närmast intern dialog där formen inte förmår kommunicera sitt budskap? På så sätt kan det också sägas existera en auktoritativ hållning i skapandet, för utan skaparen/designern eller ett klargörande av skaparens/designerns budskap, saknas en del av verket.

Även om ett internt samtal kan vara en god grund för att skapa just de önskade krusningarna som Teal Triggs nämnde tidigare, är det dock fortfarande inte det bästa sättet att kommunicera till flera.

Triggs fortsätter dock:

– När det gäller mångfald gav postmodernismen röst åt dem som inte hade haft någon röst tidigare, till dem som inte hade möjlighet eller tillräckligt med självförtroende för att göra sina röster hörda, eller till dem som inte var böjda att använda sin röst. Postmodernismen tillät något annat och några andra att träda fram, att prata, att ha ett sätt att kommunicera på som den dogmatiska modernistiska formen inte nödvändigtvis gjorde.

Pluralitet ger oss möjlighet att berätta på många olika sätt. Det inbegriper också rum för att inkludera flera röster. Men om vi pratar på för många sätt, eller på ett sätt som inte är tillgängligt, kan resultatet bli att vi bara pratar med och för oss själva. Genom att vi tillåts läsa på våra egna sätt, välinformerade om kontexten inom vilken vi gör detta, kan vi kanske också tillsammans förstå större saker. Så frågan lyder således: Hur bjuder normkritiken framöver in fler deltagare?

Kristina Ketola Bore är designkritiker, skribent och partner på Particular Facts, samt undervisar i designhistoria och designteori på Kunsthøgskolen i Oslo. Öyvind Vågen är översättare baserad i Stockholm. Helena Davidsson Neppelberg är illustratör och bilderboksskapare baserad i Stockholm.