Nora Dåsnes

Väggen är mintgrön, eftermiddagsljuset lätt gråtonat och i en bokhylla strax bakom skrivbordet där Nora Dåsnes sitter syns en monografi om målaren Claude Monet. Det är här i lägenheten som hon delar med sin syster i hemstaden Oslo som den 27-åriga serietecknaren, författaren, designern och animatören, utbildad vid Kingston University i London, har arbetat fram merparten av sina verk, däribland dagboksromanen ”Vita lögner, röda hjärtan”.

Boken, som gavs ut i Norge 2020 och på svenska året därpå, blev både Nora Dåsnes debut och hennes stora genombrott. Serieromanen om tolvåriga Tuva, som slits mellan viljan att vara liten och att försöka bli stor, har översatts till 14 språk och belönades bland annat med det norska Ponduspriset.

–Jag förväntade mig inte att det skulle gå så bra. Innan ”Vita lögner, röda hjärtan” kom ut arbetade jag deltid som grafisk designer på ett förlag som gav ut läromedel, men eftersom boken sålde bra kunde jag sluta jobba extra och helt ägna mig åt att skriva och teckna böcker för unga. Det betydde jättemycket för mig. Om det inte hade varit för den boken hade jag aldrig kunnat göra tre böcker till, säger Nora Dåsnes, på videolänk från sitt hem.

Hon är lite tom i huvudet, medger hon. Dagen före har hon lämnat in det första manusutkastet till sin fjärde bok, som ska ges ut i Norge till våren. Det är tredje delen i bokserien om vännerna Tuva, Bao och Linnea, och visst anar man ett högt arbetstempo. Det är ju trots allt bara tre år sedan hennes första serieroman kom ut? Frågan får Nora Dåsnes att skratta till.

–Ja, både jag och folk i min närhet märker att jag har hållit ett lite för högt arbetstempo de senaste åren. Så nu har jag lovat mig själv att slå ner på takten. Samtidigt är det lite speciellt när man skriver för unga. De som var tolv år när ”Vita lögner, röda hjärtan” kom ut 2020 är ju 15 år nu. Det är ett problem med att skriva för målgruppen. För mig känns det som om de blir vuxna extremt fort.

Ändå beskriver Nora Dåsnes tiden runt just tolv–tretton som särskilt intressant att berätta om.

–Det är ju då övergången från att vara barn till att bli tonåring sker. Jag minns det själv som en tid när vänskap blir mer komplicerad, men där man också kommer närmare varandra på ett känslomässigt plan. Att prata blir viktigare än tidigare, innan kanske man mest har lekt och byggt sina relationer med jämnåriga på det sättet. Parallellt ska man även lista ut vem man själv är. Man ska hitta sin egen identitet och vilka sociala grupperingar man tillhör. Jag tror att man kan bli rätt sträng mot sig själv då. Kanske sätter man upp regler för vilka man kan umgås med och inte, eller för vad man kan göra och inte.

Hur speglas det här i Tuvas liv, huvudpersonen i ”Vita lögner, röda hjärtan”?

– Hon ska precis börja sexan och har en del förväntningar på hur läsåret ska bli, men ganska snart finner hon sig mitt i en konflikt som gör att hon ställs inför just de här frågorna. Efter sommarlovet har hennes två bästa vänner glidit isär. Bao vill leka i skogen på rasterna, men Linnea tycker plötsligt att det är barnsligt. Hon är mer intresserad av killar, utseende och kläder. Tuva hamnar mittemellan och undrar, intensivt: vem ska hon själv vara?

Visste du redan från början att det var en grafisk dagboksroman du ville göra?

– Ja, faktiskt. Jag hade jobbat mycket med handskrift innan, så på ett formmässigt plan kändes genren rolig att utforska. I tecknade serier är det ju oftast pratbubblorna som är centrala, det är främst i bubblorna som orden blir sagda. Jag ville arbeta med texten på fler sätt. Genom att använda dagboksformen fick jag också en direkt kanal till Tuvas tankar och inre liv. Dagboken blir en form av fristad där hon kan skriva ner sina hemligheter och sätta ord på allt hon inte kan säga till sina vänner eller till sin pappa.

I boken har du verkligen lyckats skapa känslan av att det är Tuva som tecknar. Hur gick du till väga för att göra dagboken så livfull?

– Jag tittade en del i andra dagboksromaner för unga, som norska Nina Elisabeth Gröntvedts ”Hej, det är jag!” och den populära bokserien ”Dagbok för alla mina fans” av Jeff Kinney. Men framför allt gick jag tillbaka till mina egna dagböcker, som jag tecknade och skrev i när jag själv var i Tuvas ålder.

Vad hittade du där?

– Jag började föra dagbok redan när jag lärde mig att skriva, och trots att mina gamla dagböcker inte har en dramaturgisk uppbyggnad, så som en roman har, så var det fint att studera formen och språket.

Hur mycket av Tuva finns i dig?

– En hel del. Likt Tuva älskade jag att teckna och att lyssna på musik. När jag var i hennes ålder brukade jag och min kompis köpa smågodis och serietidningar för egna pengar, och sedan låg vi i ett tält som vi hade slagit upp på tomten och läste. Efter ett tag byttes serierna mot tjejtidningar och visst var det lite spännande att läsa om förälskelser och kärleksproblem, även om jag inledningsvis kände mig lite skeptisk till hela grejen. Själv tydde jag mig mer till tecknade serier, Harry Potter och annan fantasy.

Visste du redan då vad du ville bli?

– Jag minns att jag läste serietidningen Nemi som ofta hade utvalda gästtecknare och att jag då förstod att det kunde bli ett yrke också för mig. Men för egen del har jag alltid vetat att jag även tycker om att skriva och låta orden ta plats. Det var först när jag gick på universitet som jag upptäckte, och fastnade för, den grafiska romanen som uttrycksform. Jag hade dock stor respekt för den sortens berättande och trodde att det var någonting jag kunde försöka mig på först när jag hade blivit mer etablerad. Jag hade aldrig vågat drömma om att det skulle bli så jag debuterade, men så blev det ju.

I uppföljaren ”Låt skogen leva!” är det i stället Tuvas kompis Bao som är huvudperson. Hur var det att berätta utifrån hennes perspektiv?

– Bao är rätt aktiv och bestämd. Å ena sidan är hon moralisk och handlingskraftig, å andra sidan har hon bråttom och kan bli ganska arg, vilket gör att hon ibland sätter krokben för sig själv och det hon vill uppnå. I boken måste Bao lista ut hur hon kan få med sig klasskamraterna i sin kamp för att rädda skogen, som hon tycker så mycket om, från avverkning när de vuxna vill bygga fler parkeringsplatser åt sina bilar intill skolan.

Vad är det svåraste med att skildra klimatfrågan för unga läsare i dag?

– Att inte bli för negativ. Det är ju mycket i klimatpolitiken som går åt helt fel håll och jag tror att många unga kan känna en sorts hopplöshet. Jag ville skapa en berättelse som var hoppfull men som vilar stadigt på insikten att det här med global uppvärmning och koldioxidutsläpp inte är något som du som 13-åring kan fixa ensam, via ett elevråd. Därför blev det viktigt att hitta en konflikt i närmiljön som var både konkret och kändes realistisk, men som samtidigt inte bara kretsade kring att plocka skräp i naturen.

Hur jobbar du med färg i dina böcker?

– Jag arbetar ganska intuitivt och låter paletten växa fram över tid. Jag tecknar främst på Ipad, vilket ger mig möjlighet att leka med färger och texturer sent i processen. I ”Låt skogen leva!” ville jag att Bao skulle vara lätt att hitta på sidorna – och i skogen – och då blev det naturligt att ge henne en röd jacka.

Vad säger den röda färgen?

– Det är en kraftfärg som signalerar positiv styrka, men som även ger associationer till våld, ilska och blod, vilket gjorde den användbar på flera plan.

Och i ”Vita lögner, röda hjärtan”?

– Det är mer av en feel good-berättelse, därför valde jag färger som kändes härliga och inbjudande, såsom rosa, gult och lila. Där inspirerades jag en del av estetiken i ”Mina vänner”-böcker från 1990-talet.

Musik och spellistor är ett återkommande inslag i dina romaner. Vad har musiken för roll i ditt bildberättande?

– Jag använder ofta låtar för att ge karaktärerna ytterligare ett sätt att kommunicera på. Att dela musik kan vara ett sätt att nå varandra när det inte är så lätt att prata om vissa, mer känsliga, saker. Men musik kan också vara ett sätt att få energi, när man umgås eller samlas för att protestera.

Lyssnar du själv på musik när du arbetar?

– Absolut. Just nu är jag jätteglad över att Olivia Rodrigos nya album ”Guts” har kommit ut. Det är perfekt för att komma in i hur det är att vara 13 år. Skivan skickar mig direkt in i huvudet på en karaktär. Nu är det Linneas berättelse jag arbetar med. Planen är att den ska komma ut i Norge till våren.

Snart ges din grafiska roman ”Missat samtal” ut på svenska, om tiden efter terrordåden 2011 mot regeringskvarteren i Oslo och norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger på Utøya. Hur skiljer den sig från dina övriga böcker?

– Jag har stor respekt för temat och det tog lång tid innan jag hittade rätt ton och stämning. Inledningsvis var tanken att jag skulle göra en faktabok för ungdomar om terrordåden den 22 juli, men jag insåg ganska tidigt att det var en stor och svår uppgift. Jag kämpade länge med hur historien skulle berättas.

Hur löste du det?

– I stället för en renodlad faktabok blev ”Missat samtal” en grafisk roman om 15-åriga Rebekka som börjar gymnasiet drygt en månad efter dåden. Som läsare får man uppleva hur minnena från den dagen bryter in och påverkar henne i hennes vardag.

Boken belönades med Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2022, och läses bland annat i skolor i Norge. Vad har du fått för reaktioner?

– Det är ett känsligt ämne, särskilt här i Norge. Men jag har märkt att boken har gjort det lättare för människor att prata om sina egna känslor, minnen, tankar och upplevelser. De flesta har mycket tydliga minnen från den dagen. När jag besöker skolor blir det ofta naturligt för folk att berätta var de befann sig, vad de känner eller tycker i dag. Boken blir som en grogrund för vidare samtal och det tycker jag är jättefint.

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, poet och författare. Julie Hrnčířová är fotograf baserad i Oslo. Se mer av Nora Dåsnes på noradasnes.com.