Beatrice Alemagna

Hon har en viktig regel i sitt skapande: ”Upprepa dig aldrig.” Och kanske är det därför varje ny bok av den italienska illustratören och författaren Beatrice Alemagna är som en överraskning. Inte bara är hon en uppfinningsrik kolorist med en dragning till starka kontraster, hon varierar också sina material och sin teknik från färg till pastell, från kritor till collage. Allt med en unik känsla för rytm, form och design.

Baserad i Paris sedan 1996 har Beatrice Alemagna publicerat fler än 40 böcker och vunnit priser i flertalet länder, som italienska Premio Andersen, tyska Huckepack Prize och franska Grand Prix de l’Illustration. Till ALMA-priset har hon nominerats flera gånger och ett tiotal av hennes titlar finns översatta till svenska, däribland det poetiska bildverket Sånt som försvinner från 2019 och den underfundigt filosoferande Vad är ett barn? från 2014.

Men trots sitt digra cv är det en påfallande ödmjuk och jordnära 48-åring som dyker upp på datorskärmen när vi möts för intervjun. Sittandes i sin ateljé i Paris, den som ligger vägg i vägg med hemmet i kvarteren intill Canal Saint-Martin, berättar Alemagna om sin alldeles speciella relation till Sverige.

En relation som började med hennes stora kärlek till Astrid Lindgrens böcker när hon läste Alla vi barn i Bullerbyn och Pippi Långstrump som barn, och som de senaste åren har utvecklats till ett sprudlande, kreativt samarbete med förläggaren Jenny Franke på bokförlaget Mirando.– Ärligt talat drömmer jag om att ta familjen och flytta! Jag älskar Sverige, särskilt Stockholm, Gotland och Wanås skulpturpark där jag hade förmånen att bo och arbeta under några veckor häromåret. Att jag ställer ut mina målningar från Vi går till parken på Wanås i mars ser jag verkligen fram emot, säger Alemagna.

Hennes senaste bok på svenska är just Vi går till parken med text av författaren Sara Stridsberg. ”Ett monument över lekens och fantasins helighet”, kallade Dagens Nyheter det visuella praktverket som tryckts på ett tjockt, påkostat papper och formgivits av Jenny Franke. Konstboken består av en serie målningar som föddes ur en reell nödvändighet när pandemin kopplade sitt grepp om Paris under vårvintern 2020.

– När Frankrike gick in i sin allra första lockdown kände jag hur min hjärna slukades upp av någonting väldigt mörkt: Kanske kommer jorden att falla ner? Kommer alla att dö nu? Jag gick i depressiva tankar som bara malde på. För att undkomma dem letade jag i min fantasi och försökte hitta en plats där jag kunde drömma igen. Då började jag tänka på lekparken som ett symboliskt territorium där allt är möjligt. Och så började jag måla.

Hade du tankar på att det skulle bli en bok redan då?

– Nej. Jag behövde göra de här bilderna bara för att må bra. Målningarna har uppkommit med jämna mellanrum under snart två års tid och jag tror att det är därför de blev så olika både till temperament och tekniker. En del är barnsliga, andra vuxna. En del är poetiska och skira, andra mörka och intensiva. Vissa är gjorda med pastell och oljefärg, andra är rena collage.

Hur väljer du teknik?
– Som illustratör är jag autodidakt och inte särskilt intresserad av teknik. Jag väljer snarare den teknik som jag tycker bäst understryker känslan jag vill förmedla i den aktuella bilden.

Flera av lekparkerna i dina målningar är tomma. Varför?
– När jag började kunna gå ut igen efter nerstängingen möttes jag av övergivna lekparker överallt. Barnen var kvar hemma. Det var så sorgligt. Så lekparkerna i verken fick också bli öde. Halvvägs in i mitt arbete kom barnen tillbaka, också till bilderna.

Vad hände sedan?
– När jag hade en hel trave målningar postade jag några av dem i sociala medier. Min svenska förläggare Jenny Franke blev väldigt drabbad av bilderna och började ställa frågor om varför jag hade gjort dem. Jag hade inga svar, det var bara något jag kände att jag var tvungen att göra. Men Jenny tyckte att jag skulle göra en bok. Det var hon som frågade Sara Stridsberg om hon kunde tänka sig att skriva texten. Det är essensen i projektet som blev Vi går till parken.

Hur var det att få Sara Stridsbergs text till dina bilder?
– För mig är det en ny upplevelse att låta en annan person tolka mina bilder i text, men det blev väldigt bra. Ofta samexisterar text och bild parallellt i boken. Men stundtals tycker jag att man kan se hur de blandas och blir något tredje.

Den skiljer sig från dina andra böcker.
– Precis. Jag ville skapa någonting som representerade barn, men utan att göra det för barn, så där som jag tycker om att se filmer om barn som inte för den skull är barnfilmer. Därför är boken inte en renodlad bilderbok. Jag ser den snarare som en katalog av förnimmelser. Mest av allt ville jag hylla leken, den vidunderliga känslan av att allting är möjligt.

Hur ser din arbetsprocess ut när du skapar en bok?
– Oftast börjar jag med texten. Den är det första steget och den måste röra vid min själ, liksom beröra mig och mina smärtpunkter. Orden måste få mig att nästan … vibrera. Det är de vibrationerna som sätter i gång min fantasi och får mig att skapa bilder. Jag ser mig själv som illustratör snarare än tecknare. Om du säger ”rita en katt åt mig” så kommer ingenting att hända. Men om du säger ”katten på bordet växer och upptäcker något i fönstret” då sker plötsligt någonting och då kan jag sätta mig och illustrera direkt. Texten måste ta mig någonstans.

Vad är nästa steg efter det?
– När jag gör egna böcker startar jag vanligtvis med en anteckningsbok. I den samlar jag allt: skisser, research, strofer, karaktärsteckningar. Jag söker mig fram till karaktär och atmosfär och ritar också några sidor i anteckningsboken. Efter det börjar jag med de riktiga bilderna – och resten av tillvägagångssättet ser olika ut bok för bok.

Du har en regel: ”Upprepa dig aldrig.” Hur kommer det sig?
– Jag hatar att upprepa mig själv eller imitera min egen stil. Det finns alltid en risk att det händer när man har utvecklat en stil och blivit erkänd för den. För mig är det intressant att bryta mitt eget formspråk och utmana mina egna formmässiga stereotyper. Det är när jag går bortom det jag känner till som jag utmanar mig själv. Och det är då det blir bra på riktigt. Överlag tror jag att när du känner dig som en bluff, eftersom du testar något nytt och lämnar din bekvämlighetszon, då är du på rätt väg. Det får mig in på min andra regel. Jag har faktiskt en till!

Vilken är det?
– Du måste vibrera när du tecknar. Om jag blir uttråkad av mitt eget arbete kommer det att kännas i teckningarna. Att teckna måste drivas av känslor. Som illustratör behöver man växla in mycket energi, generositet och kärlek i arbetet. Du kan inte göra en bok utan att investera dina känslor eller dig själv i den. Om du inte ger av dig själv och ditt känsloliv kommer ingen att bli berörd av boken i slutändan. På det viset tror jag att skapandet är cirkulärt. Det drivs i högsta grad av energi, på ett medvetet eller undermedvetet plan.

Vad inspirerar dig?
– Att lyssna på världen och höra hur den svarar. Det är olika från dag till dag, men det kan vara ett vackert träd, två främlingar som pratar på trottoaren. Bara man fäller ut sina antenner finns det gott om inspiration för den som söker den. Jag ser på det som en form av dialog med existensen.

Har pandemin gjort den dialogen svårare att upprätthålla?
– Absolut. I början var jag så deprimerad att jag varken ville rita eller skriva. Men efter en tid kom lusten, energin och inspirationen tillbaka.

När visste du att det var illustratör och författare som du ville bli?
– Det var min barndomsdröm. Så snart jag förstod att det var ett yrke att göra böcker ville jag ha det yrket. Min pappa var arkitekt och min mamma var psykolog så jag växte upp i ett hem i Bologna med mycket bilder och många reflektioner av känslor. Mina föräldrar var väldigt öppna och positiva till mitt tecknande, men innan jag fick gå på konstskola ville de att jag skulle lära mig andra saker som de tyckte var viktiga, som latin och grekiska. I 20-årsåldern skulle jag äntligen få gå en konstutbildning, men eftersom det här var före internet gjorde jag ett misstag i researchen när jag väl ansökte. Utbildningen jag valde, ISIA Urbino, Istituto Superiore per le Industrie Artistiche, kretsade kring grafisk form och fotografi. Inte konst. Men jag gick klart ändå. Samtidigt lärde jag mig själv illustration vid sidan av.

På vilket sätt var det ett bildrikt hem?
– I lägenheten där vi bodde fanns det till exempel 1800-talsmålningar i taket, vilket är vanligt i äldre hus i Bologna. Det gjorde att jag hade väldigt många bilder i ögonen redan som liten. När jag skulle sova låg jag och tittade i taket. Jag inspirerades hela tiden, och kom också att fylla mitt huvud med illustrationer. Barnboksmässan i Bologna var årets höjdpunkt. Mina föräldrar tyckte om att ta med mig dit och under mässan brukade författare som medverkade komma hem till oss på besök. Det hände att de lämnade kvar böcker som var för tunga att flyga hem med igen. Ofta var det bilderböcker på språk som jag inte behärskade. Då började jag läsa bilder på allvar. Samtidigt växte drömmen om att vara en del av den här världen sig starkare och starkare för varje år.

Kort efter utbildningen flyttade du till Paris. Hur kom det sig?
– Jag anmälde mig till den franska tävlingen Salon du livre et de la presse jeunesse i Montreuil och vann. Jag var bara 23 år och bestämde mig för att resa till Frankrike. Jag ville upptäcka den franska bokvärlden, som jag fann väldigt mycket mer konstnärligt intressant än den italienska. Året efter fick jag ge ut min debut på mitt drömförlag, Gallimard Jeunesse. Eftersom jag blev väldigt väl mottagen i Frankrike bestämde jag mig för att stanna längre, och sedan lite längre. Nu har jag varit här i över 20 år. Och jag känner mig nästan fransk!

Du har din ateljé och ditt hem på samma våningsplan. Hur funkar det för dig?
– Det är en riktig lyx. Jag kan lämna mina två barn hemma och gå hit och arbeta. Det är avskilt men samtidigt nära hem. Under pandemin kunde jag gå hit varje dag trots att det var karantän. Vår familj bor egentligen lite för trångt och skulle behöva större. Men jag lider av tanken på att lämna detta ställe, för jag skulle ha svårt att ha råd med någonting liknande i Paris. Men då kanske det får bli Sverige?

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, musik- och bilderbokskritiker. Andrea Mantovani är fotograf baserad i Paris. Beatrice Alemagnas senaste bok på svenska är Vi går till parken, text av Sara Stridsberg, formgivning av Jenny Franke, Mirando, 2021. Den 5 mars–1 maj ställer Alemagna ut på Wanås Konst i Skåne.