Bob Mankoff

Bob Mankoff, 71, har varit redaktör för skämtteckningarna på ”The New Yorker” sedan 1997. Det är hans jobb att varje vecka sortera bland hundratals inkomna förslag, och publicera ett fåtal.

Bob Mankoff började, efter en doktorsexamen i psykologi, satsa helhjärtat på att rita skämtteckningar i början av 1970-talet. Han skickade in över 500 teckningar till ”The New Yorker” innan han till slut blev publicerad första gången, 1977. Över 1 000 av hans alster har synts i tidningen sedan dess.

”The New Yorker” är en gigant i tidskriftsvärlden. Veckomagasinet som fyllde 90 år i fjol har drygt 1 miljon pappersprenumeranter och har genom åren publicerat tongivande skämttecknare som Peter Arno, George Price, Charles Addams, Alex Gregory, Bruce Eric Kaplan och Roz Chast.

Bob Mankoff själv står bakom den mest spridda skämtteckningen i tidningens historia. Bilden visar en man i kostym som pratar i telefon. Bildtexten lyder: ”No, Thursday’s out. How about never – is never good for you?” Frasen blev titeln på hans självbiografi som kom ut 2014. I december hade HBO-dokumentären ”Very semi serious” premiär, ett porträtt på Bob Mankoff och hans stab av tecknare på ”The New Yorker”.

Mina frågor om skämtteckningar angriper han precis som i filmen med obruten entusiasm, som vore han en eldfängd arkeolog som försöker förklara antikens sju underverk.

En spridd föreställning om skämtteckningarna i ”The New Yorker” är att de är svåra att förstå. Klichén cementerades i ett avsnitt av tv-komedin ”Seinfeld” 1998. I avsnittet ”The cartoon” ställer rollfiguren Elaine ”The New Yorkers” chefredaktör mot väggen. Hon pekar på en teckning, ser stint på honom och säger: ”Hur kommer det sig att djuren gillar att läsa mejlen?” Tidningsredaktören erkänner till slut att han själv inte förstår. ”Så varför publicerade du den?” framhärdar Elaine. ”Jag gillade katten”, svarar han. När jag ringer upp Bob Mankoff kommer vi snart in på den där scenen.

I en intervju med ”The New York Times” nyligen sa du att skämtteckningarna i ”The New Yorker” ”aldrig ska kännas som en gåta för läsaren”. Men är det inte en vanlig åsikt att era teckningar gör just det?

– Förr, särskilt under 1970- och 1980-talen, var teckningarna hos oss i större utsträckning en sorts internskämt, riktade till en särskild typ av människor. Helt ärligt så tycker jag att vi har kommit ifrån det där. Men klichéer har en förmåga att överleva, oavsett hur förlegade de är.

Jag tänker på den där scenen i ”Seinfeld”.

– Javisst, skrattar han. Men något som många inte vet är att det var Bruce Eric Kaplan – som själv är skämttecknare på ”The New Yorker” – som skrev det avsnittet. Så där finns en stor självironi. För min del är det helt okej om någon inte förstår en av våra skämtteckningar, däremot är det inte okej om associationskedjan är för krånglig, så att den tar för lång tid att förstå.

Varför tror du att skämtteckningar blev din karriär?

– Det började när jag var åtta år. Jag minns att jag satt och ritade av Kalle Anka och Snurre Sprätt, och fick en otrolig kick av det. Att rita serier gör att du förblir ett barn. Så länge du tecknar är du sammankopplad, för alltid, med din barndom. Om människor skulle sluta ta sig själva på så stort allvar – då skulle världen vara en bättre plats. Det där är en egenskap som skiljer vuxna från barn: barn skrattar mycket. Men åtminstone i mitt arbete, i mitt huvud, så skrattar jag hela tiden. Det är det som gör det här till världens bästa jobb.

Du har sagt att ”The New Yorkers” skämtteckningar alltid bör berätta någonting. Vad mer definierar dem?

– Ofta handlar det om att göra någon sorts poäng om våra liv. Att finna det absurda i det normala och det normala i det absurda. Att relatera till det vardagliga livet. Men de måste inte göra det, ibland går de bara ut på att dra ett skämt. Som Michael Crawfords teckning från 2001, som föreställer en ”fransk armékniv” – som bara har korkskruvar. Det skämtet syftar förstås på föreställningen om att fransmän dricker vin jämt, och teckningen försöker inte säga något mer. Den kräver ingen djupare förförståelse. Men däremot min skämtteckning ”How about never – is never good for you?”, den är en blinkning till världen vi lever i, med dessa ständiga möten. Den publicerades första gången 1993 men känns fortfarande relevant.

Just nu är det måndag förmiddag. Kan du berätta om resten av den här veckan, hur är arbetet på redaktionen upplagt?

– På tisdagar har vi alltid något som vi kallar för ”open call”. Vem som helst som bokar ett möte kan då träffa mig och visa upp sina skämtteckningar. Då träffar jag även våra fasta frilanstecknare. Sedan börjar jag gå igenom de hundratals skämtteckningar som jag får skickade till mig digitalt. Därefter väljer jag ut 50–60 stycken. På onsdag morgon tar jag med mig urvalet och träffar chefredaktören David Remnick och två andra redaktörer. Under mötet visar jag upp de teckningar som jag har valt ut och ger min input.

Brukar du och chefredaktören tycka likadant?

– Well, nej, det blir ofta diskussioner. Men det är bra samtal, och vi skrattar mycket. Ibland när han väljer bort en skämtteckning som jag gillar brukar jag citera Humphrey Bogarts klassiska rad från filmen ”Casablanca”: ”Du kanske inte kommer att ångra det här i dag, eller i morgon – men du kommer att ångra det för resten av ditt liv.”

Hur resonerar ni när ni väljer?

– Vi vill ha en bra mix, det är viktigt. Och så passar vi oss noga för att reproducera stereotypa könsroller. Av alla de förslag som har kommit in väljer vi ut 16–17 teckningar. På torsdag och fredag kontrollerar jag och min assistent teckningarna mot vårt arkiv, det vill säga de drygt 80 000 skämtteckningar som har publicerats i ”The New Yorker” sedan 1925. Vi är väldigt noggranna med att inte upprepa oss, varken visuellt eller textmässigt.

Hur värderar ni tekniska egenskaper – en skicklig teckning kontra välskrivna skämt?

– Det finns de som tecknar för bra faktiskt. En skämtteckning är inte samma sak som en illustration. Du får nästan hellre teckna dåligt bara bilden gör skämtet en tjänst. Ta Roz Chast, som är skämttecknare hos oss, hon är ingen Michelangelo så att säga – men hennes konstnärliga kvaliteteter fungerar perfekt för det hon gör. En ledig, behaglig bild är faktiskt bäst för en skämtteckning, eftersom den behöver vara snabb och överskådlig.

Det är tydligt att ni är öppna för olika stilar.

– Absolut. Och varje stil är lika viktig. Vi lever i en tid när all humor ska vara så perfekt. Slår du på en sitcom på tv, vilken som helst, så kan du vara helt säker på att uppåt 50 manusförfattare står bakom varje skämt. Men om du ritar skämtteckningar åt oss – you’re the whole show!

Skämtteckningens status, hur har den förändrats över tid?

– Vi avslöjar inte vad vi arvoderar våra tecknare men visst har det generellt sett blivit svårare att leva på, att ha det som karriär. Men redan före starten av min karriär, i mitten av 1970-talet, var det tufft ekonomiskt. Skämtteckningarnas guldålder i USA var på 1940- och 1950-talen. Samtidigt har tecknarna blivit fler och mer spridda tack vare internet. I dag finns ett mer personligt tilltal. Att ha en egen stil som skämttecknare är avgörande i dag, så såg det inte ut förr. Det har också kommit in många fler kvinnor i branschen.

Ni får ibland kritik för att inte vara mer inkluderande. Det är få svarta och få kvinnor som publiceras. En undersökning från 2014 visade dessutom att 94 procent av karaktärerna i teckningarna under det året var vita.

– Den kritiken är helt relevant. Men det är svårt att hitta bra skämttecknare, helt enkelt eftersom det finns så få riktigt duktiga! Egentligen vill jag inte ge dig en massa ursäkter, utan i stället säga: vi gör det absolut bästa vi kan, men vi ska bli bättre.

Skämtteckningar handlar i första hand om humor men de kan också spela en annan roll. Kan du berätta något om hur ni resonerade efter terrorattackerna den 11 september och vad som ledde fram till George Booths teckning med tanten som vanligtvis spelar frenetiskt på sin fiol, men som den här gången lät instrumentet vila på golvet?

– Vi publicerade inga skämtteckningar i tidningen den veckan. Förutom den teckningen som du nämner – med Booths återkommande figur, Miss Rittenhouse – som satte fingret på vad vi alla kände: vi är fulla av sorg, och vi behöver utrymme innan vi kan skratta igen.

Teckningen som ni publicerade några veckor senare var briljant: ”Slowly I’m getting back to hating everyone.”

– Jag trodde aldrig att jag skulle skratta igen, förrän jag såg den teckningen. Den är så talande på så många nivåer, närmast subversiv. Många tänkte nog att New Yorks invånare skulle komma samman efter den 11 september, men så fungerar det förstås inte. När vi är rädda blir vi snarast mer polariserade. Det är precis det som händer just nu med Donald Trump.

I dina memoarer skriver du att läsare ibland blir kränkta av era teckningar. Hur många arga mejl får du per vecka?

– En del. Och det handlar i regel om saker som folk inte borde bli arga över. Vi borde kränka varandra mer tycker jag. Men folk blir arga över vad som helst i dag. När vi körde en skämtteckning som skojade om glutenfria dieter fick jag en massa arga mejl.

Vilket är ditt bästa tips till den som vill satsa på en karriär som skämttecknare eller, för den delen, bli publicerad i ”The New Yorker”?

– Först och främst: ha talang. Utan talang går det inte. Skaffa dig också kunskap om skämtteckningar och dess roll på vår tidning. Boken ”The complete cartoons of The New Yorker” gavs ut 2006 och innehåller över 70 000 skämtteckningar som har publicerats hos oss. Kopiera inte historien, men se till att kunna den. Sedan: börja rita, och rita mycket. En av våra mest publicerade skämttecknare, Jack Ziegler, har sagt att han började få kläm på det efter 3 000 teckningar. Det är en bra måttstock.

Johan Kellman Larsson är kulturjournalist baserad i Stockholm. Bob Martus är fotograf baserad i New York. Se mer av Bob Mankoff på bobmankoff.com.