Cecilia Torudd

Illustratören och serietecknaren Cecilia Torudd kommer alltid att vara förknippad med ”Ensamma mamman”. Serien om den rödhåriga och ilskna tonårsmorsan publicerades i ”Dagens Nyheter” 1985–1988. Under de följande åren bet den sig fast i de breda folklagren, blev seriealbum och teaterföreställning och fick även en publik utomlands.

Den humoristiska serien skildrar en sprucken och då ofta undanskymd del av folkhemsbygget: den ensamstående förälderns tillvaro. Själv är jag för ung för att ha läst ”Ensamma mamman” på den tiden. Däremot har det passat i tid att läsa ”Barnbarnsböckerna” från 2015 för mina egna barn. Sviten om lille Oskar, som tillsammans med sina mor- och farföräldrar hamnar i dråpliga situationer, är precis som Cecilia Torudds samlade verk rasande rolig, fylld av vardagsdramatik och har hög igenkänningsfaktor.

Hon har även ägnat sig åt politisk satir, och det är inte långsökt att beskriva henne som en föregångare till exempelvis serietecknaren Liv Strömquist. Cecilia Torudd skrattar, något hon gör ofta under vårt samtal, förläget åt jämförelsen.

– Jag brukar få hennes böcker i julklapp av min man. Hon är ett geni.

Cecilia Torudd befinner sig på södra Gotland när jag når henne på telefon. Det var tack vare inkomsterna från succén med ”Ensamma mamman” som hon i början av 1990-talet kunde bygga huset i Grötlingbo. Hon har precis återvänt efter att ha lämnat av barnbarnet Oskar vid båten i Visby.

– Jag gjorde ”Barnbarnsböckerna” åt honom. Han älskade dem när han var liten.

Vid snart 82 års ålder har hon nu varit verksam som illustratör och serietecknare i sex decennier. Förutom ”Ensamma mamman” har hon medverkat i ”Kamratposten” med populära serier som ”Familjeliv” och tidningens maskot ”Karl-Putte”, illustrerat barnböcker (som Annika Holms böcker om den unge Olles liv) och faktaböcker (som Lilian Edvalls ”Mensboken”).

Cecilia Torudds stiliserade tuschteckningar är enkla men expressiva. Dramatiska, distinkta och detaljrika. Hon föddes 1942 i Lund, pappan var akademiker och mamman pianist. Skolan avskydde hon. Hon blev mobbad och hade svårt för att lyssna på lärarna, eftersom hon inte kunde sluta observera deras kroppsspråk.

– De såg så roliga ut! Deras miner, hur de sprattlade med armarna och vankade fram och tillbaka. Jag blev så fascinerad att jag aldrig hörde vad de sa. Jag ville bara rita hur de såg ut.

Om det går att tala om en karaktäristik i dina bilder så är det väl just gesterna och minspelet?

– Ja, jag håller med. Om jag får skryta så har jag talang för att teckna kroppsspråk.

Ritade du mycket som barn?

– Hela tiden. För mina första egna pengar, som tolvåring, köpte jag ett målarskrin. Att rita var min räddning. Skolan var inte bra för mig. När alla andra kunde läsa och räkna så kunde jag egentligen bara rita. Jag hoppade av skolan i åttan, sökte till Konstfack och kom in. Det kunde man göra på den tiden, eftersom det var en yrkesutbildning då.

Du kom in på den fyraåriga grundutbildningen i dekorativ målning, ”Deken”. Vad betydde utbildningen för dig?

– På Konstfack var ju alla som jag. Plötsligt var det där udda som jag hade sysslat med, teckning, någonting viktigt. Samtidigt var jag bara 16 år, ett barn. Jag hade ingen egen bostad och snart träffade jag fel människor. Jag fick två barn, men skilde mig snart från slarvern som jag hade gift mig med. Efter Konstfack satsade jag på en utbildning som teckningslärare (på dåvarande Teckningslärarinstitutet) och försörjde mig som frilans.

Ditt första betalda uppdrag som illustratör förändrade ditt liv, har du sagt.

– ”En by i Sydamerika” hette barnboken, som var den första kommersiella produkten som jag gjorde, med text av Stig Unge, utgiven 1970 på Rabén & Sjögren. Den väckte mycket uppmärksamhet – kunde man berätta om förtryck och krig för barn? I dag tycker jag att den är så ful och fånig! Men framgången blev ett uppvaknande: ”Kanske kan jag kan försörja mig på det här.”

Att du i ung ålder blev ensamstående förälder till två pojkar, hur påverkade det ditt skapande?

– När barnen var små handlade det om att klara livhanken och fixa utbildningen. Vi bodde i en rivningsetta utan badrum. Det var en dimma. Men sedan när de blev större hade jag stor nytta av de erfarenheterna. Genom att vara ensamstående mamma fick jag kläm på verkligheten, vilket nog var lika viktigt för mig som konstutbildningarna. Det här var dessutom i slutet av 1960-talet, 68-rörelsen och allt det där, vilket gjorde att jag blev politiskt medveten. Något som jag också började använda mig av.

Sedan började du arbeta för ”Kamratposten”.

– Ja, och där fanns chefredaktören Margareta Toss, som direkt gillade vad jag gjorde. Vilken tur alltså. Så jag fick göra precis vad jag ville. Det blev politisk satir för barn kanske man kan säga. Kritiska, roliga och tokiga grejer om skolan till exempel. Läsarna verkade älska det. Jag fick hur mycket beundrarpost som helst, de skrattade ihjäl sig!

Tillsammans med bland andra Joakim Pirinen och Gunna Grähs var du med och formade den nya seriekulturen i Sverige i mitten av 1980-talet. ”Ensamma mamman” blev ditt stora genombrott. Hur föddes den idén?

– ”Dagens Nyheter” ringde och frågade om jag hade någon idé och då sa jag att jag hade ett utkast till en text, en ”skurhinksrapport” om att vara ensamstående mamma. Med allt det ansvar och helvete som det innebar. Men plötsligt slog det mig: ”Tänk om jag skulle göra en serie av det här i stället?” Då kunde jag berätta om allt slit, och få läsarna att skratta åt det i stället.

I vilken utsträckning är ”Ensamma mamman” en självbiografisk skildring?

– Nja, jag har två söner och i serien är det en son och en dotter. Sedan har jag ingen sådan där rolig morfar. Men det är klart att jag stal saker från mitt eget liv.

I en känd stripp exploderar mamman i ett vredesutbrott över alla smulor på golvet: ”Jag blir galen!!” skriker hon och slänger sig på golvet när någon kommer in och undrar: ”Vad håller du på med?” Mamman svarar: ”Mödragymnastik.” Var arbetet självterapeutiskt?

– Haha, ja, det tycker jag. Men till slut blev det en börda faktiskt. Serien tog över mitt liv.

Du har berättat att du blev ”fixerad” vid ”Ensamma mamman”. Vad hände?

– Det var som om verkligheten försvann. Till slut tänkte jag bara på nästa seriestripp, och nästa. Jag blev en iakttagare mer än en medmänniska. Det var därför jag slutade.

Jag tänker på Martin Kellermans serie ”Rocky”, eller på Karl Ove Knausgård som i slutet av romansviten ”Min kamp” förklarar att han måste sluta skriva så att han kan börja leva.

– Det är helt rätt, konsten kan vara en fallgrop i den meningen. Jag minns tydligt när jag bestämde mig för att sluta med ”Ensamma mamman”. Det var en artikel om en fotograf som hade promenerat längs Djurgårdsbrunnsviken när han såg en människa som höll på att drunkna. Vet du vad han gjorde? Han tog upp kameran och började plåta, som en dåre. Det tog hårt på mig. ”Sådan håller jag på att bli”, tänkte jag.

Det fanns inte så många kvinnliga serietecknare när du slog igenom, märkte du av det på något särskilt sätt?

– Det var mycket raljerande, gammalt hederligt kvinnoförtryck. Framför allt fanns det en utbredd uppfattning om att kvinnor inte kunde vara roliga. Jag hade varit en pajas i hela min barndom, men de kvinnliga förebilderna var få. Den första jag såg och som gjorde stort intryck var Lucille Ball, i ”The Lucy show” på tv. ”Wow”, tänkte jag, ”kvinnor får också vara roliga.” Den franska serieskaparen Claire Bretécher fick jag också korn på.

I dag är det tvärtom kvinnorna som dominerar i ditt skrå: Ellen Ekman, Joanna Rubin Dranger, Nina Hemmingsson, Sara Granér, Liv Strömquist och så vidare.

– Det är fantastiskt.

Politiken, vardagen och humorn har varit grundpelare i ditt arbete. Vad mer har varit viktigt?

– Jag tänker på hantverket. Jag blir så orolig att unga tecknare i dag bara sitter med datorerna. Jag hoppas att den moderna tekniken kan utvecklas och bli lika intressant, men jag är skeptisk. När jag ser en bra, handtecknad bild blir jag glad. Handen och hjärnan hör ihop.

I din kåserisamling ”I huvudet på en gammal hagga” från 2005 får man inblick i arbetsvardagen. Du verkar lätt distraherad, inte någon som ritar maniskt, utan snarare drivs av inspiration?

– Det är många timmar då man inte förstår vad man håller på med. Inspirationen kommer tyvärr bara en minut i månaden. Men när den kommer, som en oväntad gäst, så är det trevligt. Men man kan inte sitta och hoppas, arbetet måste piskas fram!

Berätta något om hur du har arbetat, teknik och verktyg.

– Det är så enkelt, gammaldags … Mjuka blyertspennor. Och blekt papper. Vilket ur miljösynpunkt är dumt, men man måste ha ett bra papper, jag har fått så många bilder förstörda eftersom pappret har gulnat och spruckit. Och så gör jag en inre bild av det jag ska rita.

Hur har du använt tecknandet, om du förstår hur jag menar?

– Jag har aldrig ägnat mig åt bilder som är tänkta att bara vara vackra, utan som ett språk, för att berätta historier. Ägnar man sig åt bild slipper man så många ord, och kan berätta på flera plan samtidigt. I detaljer, i bakgrunden och genom små bifigurer som kan komma in och ändra berättelsens riktning.

Finns det någon karaktär som du känner dig särskilt nära?

– Jag tycker om morfadern i ”Ensamma mamman”, som är en sorts minnesfigur av min egen morfar. Han var en fin gubbe.

Vilka råd vill du ge till en ung illustratör?

– Våga ta risker. Och var öppen för alla möjligheter. Man ska inte vara för fin för att göra skitjobb.

Hur har åldrandet påverkat tecknandet?

– Mycket. Jag brottas med artros och andra skavanker. Det går inte lika geschwint längre. Och så måste man öva konstant för att upprätthålla en viss nivå.

Hur mycket arbetar du i dag?

– Inte så mycket, jag har gjort en del mindre uppdrag, men jag säger oftast nej. Pablo Picasso blev bara bättre och bättre med åldern, men det blir inte jag. När det gäller bild känner jag att jag har peakat. Visst kan jag fortfarande göra roliga bilder, men det sker ingen utveckling längre.

Du berättade i något sammanhang att du alltid har tecknat så fort du har kommit åt, på krognotor, fönsterkuvert, vad som helst. Har det också upphört?

– Nej, det gör jag fortfarande. Jag har fastnat för sudoku nu, och har en sådan bok. För tillfället har jag katter på hjärnan, så jag har tecknat hundratals katter i boken, runt om rutmönstren.

Planerar du att publicera något igen framåt?

– Jag vet inte. Jag tror inte det.

Cecilia Torudds ljusa skratt vecklar ut sig i telefonen igen.

– Men de här katterna som jag ritar i sudokuboken … de är lite oroväckande.

Johan Kellman Larsson är journalist och författare. Joel Nilsson är fotograf baserad på Gotland.