Clara Dackenberg

Grodor som sörplar milkshake. Spöken som längtar efter havet. Lamm med vantar och kaniner med klackskor. En lek som river klassgränserna. Monster så väldiga att de spränger boksidorna. I den 38-åriga konstnären och illustratören Clara Dackenbergs bildvärldar får det mesta plats. Men när hon själv får bestämma tecknar – och täljer – hon helst djur.

– Jag är förtjust i den klassiska fabeltraditionen med förmänskligade djur. Jag tycker att det är ganska knivigt att teckna människor. När jag avbildar ett barn tvingas jag att vara specifik. Jag gör ett antal val som vart och ett speglar olika aspekter av vem just det här barnet är. Djurfigurer går att hålla mer generella och blir därför mer öppna för tolkning. Det gör att jag känner mig lite friare, tror jag.

Det är en kvav dag, mitt i sommaren. Utanför Clara Dackenbergs lägenhetsfönster i Malmö pågår en omfattande fasadrenovering, ackompanjerad av energisk techno. Ändå är hon glad när hon dyker upp på datorskärmen. Nästa vecka ska nämligen bygget ta semester.

Själv förbereder den Umeåbördiga konstnären och bildskaparen en utställning på galleriet Stuk i Visby i slutet av augusti. Ytterligare en är planerad längre fram i år. I december öppnar Clara Dackenberg dörrarna till sin egensinniga värld av trä på galleriet Candyland i Stockholm.

Verken täljer hon fram. Oftast ur björk. Färgglada fiskar, eldfängda kattdjur och magiska kakelugnar är bara några exempel på de träfigurer och motiv som hon har skapat genom åren. Över alltsammans vilar ett sagolikt, förtätat skimmer. Stundtals ter det sig oskyldigt, stundtals mörkare och mer suggestivt – som i ”Hur låter djuren?”, hennes senaste bilderbok.

Hur förhåller sig täljandet och tecknandet till varandra för dig?

– För mig är täljandet en bra motvikt till mitt arbete som illustratör. Och jag har faktiskt lärt mig mycket om illustration genom att tälja. Att arbeta med bild på papper handlar jättemycket om att addera lager på lager, strukturer och tekniker.

Berätta mer om betydelsen av skillnaderna mellan materialen.

– Ibland kan jag känna att jag håller på med något slags återupplivningsförsök när jag arbetar på ett papper. Delvis eftersom papper är ett tämjt och domesticerat material, men också för att den tvådimensionella bilden jag har framför mig helt enkelt inte vill leva. Man måste verkligen arbeta för att pappersbilden ska få liv.

Färskt trä, som virket av björk som hon för närvarande har i den nyköpta frysboxen i hallen där hemma, är i stället ett levande, organiskt material. Ett där varje träds unika växtsätt och fibertäthet blir synligt medan hon arbetar.

– Jag gillar att täljandet är en reducerande teknik i stället för en adderande, som illustration. Man frilägger en form genom att ta bort material, vilket känns befriande. Samtidigt finns ett fysiskt motstånd i materialet. Slumpen är hela tiden med i leken och det blir en aktiv dialog mellan mig och materialet jag arbetar med. Till skillnad från papper som reagerar förutsägbart.

Clara Dackenberg började med sitt täljande när hon pluggade design på HDK-Valand i Göteborg för drygt tio år sedan. Viljan att arbeta med trä – särskilt med ett hårt träslag som björk – kom ur känslan av att utbildningen hon läste var teoretiskt fluffig och abstrakt. Hon behövde motstånd, ville tänka även med händerna och inte bara använda huvudet.

– Under utbildningen upplevde jag att det fanns en tendens att premiera det som var trendigt, gick snabbt och skapades digitalt. Med tiden började jag längta efter någonting som var mer fiberrikt och greppbart. Det var därför jag började tälja.

Hur tog du dig an täljandet som hantverk?

– Eftersom det var en motståndshandling ville jag förbli obstinat i hur jag närmade mig hantverket. I stället för att gå en kurs bestämde jag mig för att lära mig från grunden på egen hand. Jag gjorde jättemånga misstag, så klart. Men det var liksom meningen.

Clara Dackenbergs konstnärskap har länge existerat parallellt med hennes arbete med barnböcker. Hon debuterade som bilderboksillustratör 2010 i form av den charmigt filosofiska ”Nu eller kanske Mu – en kärlekshistoria” med text av Johan Gardfors, och har de senaste 15 åren byggt upp en diger bibliografi.

2018 blev hon nominerad till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin för bilderboken ”Hemma hos Harald Henriksson”, ihop med Uje Brandelius. I motiveringen tog Augustjuryn bland annat fasta på hur Dackenbergs bildberättande gav Brandelius politiska vänskaps- och klasskildring rymd och botten bortom det visuellt förväntade: ”Sällan har barnfattigdom skildrats så subtilt och med så utsökt öga för drabbande detaljer.”

Hur var det att illustrera Uje Brandelius text?

– ”Hemma hos Harald Henriksson” var väldigt rolig att göra. Dels för att Uje Brandelius har varit lite av min idol sedan jag upptäckte hans band Doktor Kosmos i tonåren. Men också för att det var utmanande att illustrera en så rak, direkt och koncentrerad text. Mitt bildspråk är ganska poetiskt, flödande, fritt och öppet. Men inte så traditionellt slagkraftigt. Jag var samtidigt relativt ny som illustratör. Så det betydde jättemycket att få frågan.

Nu, åtta år senare, har Clara Dackenberg hunnit bli betydligt varmare i kläderna. Sedan debuten 2010 (”ett punkigt projekt, som mer handlade om att lära sig hur en bilderbok fungerar genom att göra en”) har hon illustrerat ett tiotal böcker, författade av andra.

Hon har också skapat ett underbart, lekfullt bestiarium som gled direkt upp på förstaplatsen när ”Dagens Nyheter” listade de bästa barn- och ungdomsböckerna i våras. Kritikerrosade ”Hur låter djuren?” är den första boken som hon har gjort både text och bild till.

Fram träder en högt flygande, konstnärligt egensinnig och ovanligt rolig småbarnsbilderbok där förväntningarna på hur olika djurarter låter raskt ställs på ända när den törstiga grodan med portfölj säger ”sssschlvvourp”. Eller när änderna blåser i partytutor i ett grafiskt ”tfiuuut” som växer över sidan.

Hur kom idén till den här boken till dig?

– Allting började med bilden av den där grodan som sörplar i sig en milkshake. Grodan är det här projektets urdjur. Starten på den konstnärliga evolutionen, som så småningom blev boken.

Passande nog är Clara Dackenberg väldigt förtjust i just grodor.

– De är sådana förvandlingsdjur som jag tycker är spännande. De lever liksom på gränsen mellan det blöta och marken.

Tanken på att skapa en mer upprorisk variant av den klassiska djurskildringen för de yngsta läsarna, den där kossan oftast säger ”mu” och lammet låter ”bä”, tog form. Sakta men säkert började Clara Dackenberg att samla på sig olika arter. En streetsmart katt på ett hustak, som hickar ur sig en småfågel. Ett berg som visar sig vara en elefant. Ett lamm som … kanske inte är ett lamm?

Överraskning är en viktig del i boken.

– Ja, det som är otroligt tacksamt med bilderboksformatet är ju att man att har den här bläddringen mellan uppslagen. Och därmed också överraskningsmomentet. Det blev ett roligt sätt att leka med förväntningarna. Många barn som har läst boken har själva svarat på frågorna, före bläddringen till nästa sida. De flesta svarar rätt givetvis, på hur olika djur låter. Men i just mitt bestiarium så har de ju fel ändå. Barnen verkar tycka att det är ganska kul att bli motbevisade.

Det är ditt första verk där du står för både bild och text, varför dröjde det tills nu?

– Att det tog lång tid innan jag skapade en helt egen bild- och textberättelse tror jag beror på att jag behövde gå min egen lite krokiga väg, lära känna mig själv, och utforska mitt sätt att berätta. Genom åren har jag brottats mycket med hur man konstruerar en berättelse.

Vad är det du har brottats med?

– Att arbeta episkt och hitta en dramaturgi har känts jättesvårt. Jag är en person som upplever världen mer i fragment, i ögonblick och trasiga bitar som inte alltid är lätta att pussla ihop. Samtidigt är ju barnböcker ofta väldigt dramaturgiskt konkreta. Men med ”Hur låter djuren?” kunde jag hitta på ett sorts berättartekniskt system som gick att fylla med innehåll så att summan av de enskilda delarna på sätt och vis blev den större berättelsen.

I arbetet med boken har hon lagt grunden med akvarell och gouache. Använt ett kraftigt akvarellpapper. Figurerna är i sin tur urklippta ur papper och målade för sig. Därefter har hon infogat sina djur i de stämningsfulla scenrummen. Till sin hjälp har hon även haft pastell- och färgpennor.

Apropå vad du tidigare sa om den tvådimensionella bilden – här är bilderna helt klart byggda av lager på lager.

– Det är verkligen en mix av olika tekniker. Om man tittar noga kan man se att det blir ett slags skuggeffekt i mötet mellan de olika papperslagren i bilderna.

Den blå färgen är ofta närvarande i de böcker som du har illustrerat. I ”Hur låter djuren?” återfinns den i allt från himlar till kaninens strumpbyxor och kakelgolv. Varför dras du till blått?

– Det är något slags evig återkomst till just den där blå. Den är så vilsam och rund på något sätt. Rymd, himmel och havet, i ett. Den är ren och sfärisk. Dessutom är den härlig att kombinera med en brinnande orange, en ljus rosa eller en tegelbrun färg. Den blå färgen blir en del av grundackordet, en bottenklang.

Redan under uppväxten i Umeå visste Clara Dackenberg att det var bild hon ville arbeta med. Pappan var konstvetare, mamman bildlärare. Som barn blev hon tagen av målningarna i pappans tunga konstböcker. Mötet med 1400- och 1500-talens renässanskonst gjorde ett djupt intryck på henne.

Ändå var det kanske snarare ett av Anders Zorns självporträtt som fick henne att bestämma sig för att bli konstnär.

– I tavlan står han i röd kostym och målar. Jag tänkte: ”Så vill jag också bli.”

Var det frihetskänslan som lockade dig?

– Ja, men framför allt var det nog känslan av att konstnären sysslar med någonting rakt igenom magiskt, att man verkligen kan skapa magi genom att göra bilder.

Du återvänder fortfarande gärna till konstböcker för inspiration?

– Det är speciellt att leva i den här tiden när vi blir så bombarderade av bilder. Så jag försöker upprätta något slags rutin av att bläddra i just konstböcker i stället för att sitta på Pinterest, scrolla och bli översköljd hela tiden.

Sedan starten har du valt att arbeta analogt, kommer du att fortsätta med det?

– Ja, det vill jag fortsätta med. Bildarbetet ska helst ske långsamt, tycker jag. För mig är skapandet, och det rent handfasta arbetet det innebär, ett motgift mot den galna tiden vi lever i. Om jag fick önska dagens barn någonting så är det att de ska få försjunka i bilder, som öppnar upp någonting i dem. Så som renässansmålningarna gjorde i mig. Jag vet inte säkert om den inkapslade tiden i en bild upplevs av den som betraktar den, men jag tror faktiskt det.

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, kritiker, poet och författare. Joel Nilsson är fotograf baserad på Gotland. Clara Dackenbergs bilder och träfigurer kan ses på claradackenberg.com, och i december ställer hon ut på galleriet Candyland i Stockholm.