Doaa el-Adl

Satiren är ett märkligt djur. Den frodas i de mest kärva förhållanden. Censur, despoti och maktmissbruk är alla förutsättningar som kan få satiren att nå sin fulla potential som samhällsomstörtande bildkonstform. Det enda satiren inte tål är publikens likgiltighet.

Från varsin ände av dessa två extremer för vi ett samtal, jag och min egyptiska kollega, satirtecknaren Doaa el-Adl. Hon har stått åtalad för sina bilders skull och trots trakasserier från landets makthavare fortsätter hon att kritisera överheten och skapa debatt om kontroversiella frågor.

Jag berättar att ingen svensk dagstidning längre har en anställd satirtecknare, och att satirbilden ofta är förpassad till ett hörn av tidningens bakvagn. Vanligen är det en ganska ofarlig bild, tecknad ur något självironiskt medelklassperspektiv. De stora frågorna behandlas av tecknarens skrivande kollegor.

I Reportrar utan gränsers rankning över pressfrihet ligger Sverige på fjärde plats efter Norge, Finland och Danmark. Egypten kommer först på 166:e plats. Ja, satiren är sannerligen märklig! För det är i Egypten och inte Sverige, som har världens äldsta lag för allmän tryckfrihet och yttrandefrihet, som varje dagstidning med självrespekt anställer sina egna satirtecknare, och vars bilder publiceras på tidningens omslag och inte i dess bakända.

Varför är intresset för satirbilden så stort i Egypten tror du?

– Vi har en lång tradition av satir i Egypten. På 1960- och 1970-talen fanns här ”den gyllene generationen” med kända satirtecknare som Baghat Osman, Mohieddine Al-Labbad, Salah Jahin och George Bahgory. De inspirerade satirtecknare över hela arabvärlden.

Ett problem som den bristande pressfriheten orsakar Egyptens satirtecknare är dock bristen på objektiv information, stoffet för en bra satirbild.

– Ibland är det som att teckna i mörkret, berättar Doaa el-Adl, som sedan hon började

som tecknare 2007 har upplevt fyra olika regimers förhållande till pressfrihet och satir.

Under sådana villkor utvecklar en satirtecknare en viss flexibilitet och talang för visuella omskrivningar. Och det är just dessa omskrivningar – subtila meddelanden till publiken – som laddar satirbilden.

Historien har visat att intresset för satiren är proportionerligt med det motstånd som den verkar i. Det är inte makthavare som bestämmer över satiren utan folket. Och i Egypten har satirtecknarna folkets fulla uppmärksamhet. Men trots god mylla för satirbilden har Doaa el-Adl fått kämpa för sin plats som satirtecknare.

Vilka fördomar har du mött i din karriär som kvinnlig satirtecknare?

– När jag började i yrket var jag den enda kvinnliga tecknaren. Man sa till mig att jag inte skulle klara ens tre år. Nu är jag inne på mitt trettonde. Jag är anställd på min tidning och har samma lön som mina manliga kollegor. Jag fick höra att yrket inte passade kvinnor och ville bevisa motsatsen. Nu har vi flera kvinnliga satirtecknare i Egypten och jag möter inte längre något motstånd på grund av att jag är kvinna.

Sedan 2008 tecknar Doaa el-Adl för den partipolitiskt obundna ”Al-Masry Al-Youm”, en av Egyptens största dagstidningar och en viktig plattform för landets satirtecknare. Innan covid-19-pandemin bröt ut hade el-Adl sin arbetsplats i tidningens lokaler men sedan ett par månader arbetar hon hemma i Madinat Sittah Uktobar, eller 6 oktober-staden, en satellitstad till Kairo.

För ”Al-Masry Al-Youm” tecknar hon sju bilder i veckan. Det gör också hennes fyra kollegor, som liksom hon är anställda på tidningen.

Väljer du själv ämne för dina satirbilder?

– Ja. Det finns två skolor av satirtecknare, de som själva väljer sina ämnen och de som får sig ett ämne tilldelat av en redaktör.

Att Doaa el-Adl tillhör den förra kategorin innebär att hennes bilder är självständiga, fristående kommentarer i stället för att utgöra visuella stöd till tidningstexter. Detta arbetsförhållande bygger på redaktörens tillit både till tecknarens analytiska förmåga och till bilden som uttrycksmedel.

Det är under dessa omständigheter som Doaa el-Adl har tecknat de bilder som har blivit föremål för de egyptiska makthavarnas missnöje. 2012 tecknade hon en bild som retade Muslimska brödraskapet så till den grad att el-Adl, själv troende muslim, blev åtalad för hädelse – inte för att ha tecknat profeten Muhammed utan för att ha tecknat Adam och Eva, mänsklighetens stamfäder också i muslimsk tro.

Muslimska brödraskapet menade att du hade gjort dig skyldig till hatbrott mot islam?

– Det var uppenbart att de använde hädelseanklagelsen för att maskera att de egentligen attackerade mig för att jag hade vågat kritiserat dem. De använder religionen som ett politiskt verktyg, och det var det jag berättade om i min bild. Enligt min mening ska religion och politik vara åtskilda – det var den principen jag försvarade.

I bilden talar en ängel om för Adam och Eva att de hade kunnat få stanna i Edens lustgård om de bara hade röstat på rätt parti. Muslimska brödraskapets parti Frihets- och rättvisepartiet hade ett par månader tidigare vunnit egen majoritet i presidentvalet med 51,7 procent av rösterna – en mäktig koloss mot en ensam satirtecknare.

Hur agerade din tidningsredaktion, stod de bakom dig?

– Min tidning stöttade mig och fortsatte att publicera mina bilder medan den rättsliga processen pågick. Jag hade också stöd från både egyptiska och internationella, särskilt franska, tecknare.

Målet drog ut på tiden och lades ner i samband med att Frihets- och rättvisepartiet upplöstes av egyptisk domstol 2014. Erfarenheten har dock på inget sätt dämpat Doaa el-Adls föresats att genom sina bilder verka för ett mer demokratiskt Egypten. Hon har gjort sig känd både i hemlandet och internationellt som en orädd tecknare och en stark röst för kvinnors rättigheter, som inte väjer för tabubelagda frågor som kvinnlig könsstympning, hedersvåld, sexuella trakasserier eller barnäktenskap.

Vad driver dig i dina val av ämnen?

– Som kvinna måste jag belysa dessa frågor eftersom de i allra högsta grad angår också mig och min personliga frihet. Men eftersom mitt huvudfokus är att ge en röst åt samhällets marginaliserade vill jag tro att jag hade tecknat om samma frågor även om jag inte hade varit kvinna.

Du talar om ett satirtecknandets ansvar, en minerad fråga i västerländsk debatt, och verkar se det som en självklarhet att du är skyldig att använda din plats i medierna till att påtala orättvisor. Varför?

– Det är mitt ansvar att informera och skapa debatt om egyptiska kvinnors och flickors situation. Det finns mycket lidande som måste uppmärksammas. Om kvinnor har ett problem har samhället ett problem.

Här kan vi också få en aning om den tecknade satirens historiskt samhällsviktiga funktion. En tredjedel av Egyptens kvinnor är analfabeter. Genom sina bilder tillgängliggör Doaa el-Adl information som annars skulle ha gått denna del av befolkningen förbi och ger dem möjligheten att bli en del av den debatt som rör dem själva.

Under sina 13 år som satirtecknare har el-Adl vunnit både hårda strider och prestigefulla utmärkelser. Senast i raden är Grand Prize i United Sketches stora tävling Women Cartoonists International Award.

Vilken av dina många prestationer som satirtecknare är du mest stolt över?

– Att jag har stått upp för min rätt att teckna, trots hårda villkor och begränsad yttrandefrihet i mitt land. Och över min bok!

Boken ”50 drawings and more on women” kom ut 2016 och innehåller förutom Doaa el-Adls bilder också information om hur kvinnors rättigheter inskränks genom egyptisk lag. Till exempel att kvinnors rörelsefrihet kan begränsas genom att en manlig familjemedlem ansöker om det inför rätten, eller att rika män från de arabiska oljestaterna kan ingå tillfälliga äktenskap, så kallade nikah mut’ah (”lustäktenskap”), med unga flickor från Egyptens fattiga områden – om de betalar motsvarande 27 000 kronor, ett incitament för obemedlade föräldrar att i princip prostituera sina döttrar.

Men där finns också positiva nyheter och bevis för att Doaa el-Adls och andra aktivisters arbete har lönat sig: straffet för att utöva könsstympning mot flickor har i Egypten höjts från att juridiskt betecknas som en förseelse till att ge fem till sju års fängelse.

Det finns, internationellt liksom i Sverige, en outtalad men ändå normgivande idé om att kvinnliga satirtecknare ska ha sitt fokus på jämställdhetsfrågor. Andra politiska frågor och internationella skeenden kommenteras i stället av manliga satirtecknare – trots att de påverkar kvinnors liv lika mycket som männens.

Utöver att som kvinna vara ovanlig inom satirtecknaryrket är du också ovanlig för att du som kvinnlig satirtecknare kommenterar internationell politik. Varför är det viktigt?

– Det finns oändligt många frågor att ta upp och orättvisor att uppmärksamma! Det är svåra tider inte bara för mitt land utan också för många andra. Mina följare, tidningens läsare, bryr sig inte längre om jag är man eller kvinna. Det är teckningens budskap som betyder något.

Hon har fått gehör för många av sina kommentarer om internationell politik, inte minst sina kritiska bilder mot USA:s militära närvaro i arabvärlden och Mellanöstern, liksom USA:s inblandning i Egyptens interna angelägenheter under den arabiska våren och dess efterspel – provocerande bilder för makthavarna i ett land som är starkt beroende av USA:s ekonomiska stöd. Också EU:s flyktingpolitik och klimatet har varit frågor där el-Adl har verkat för att skapa debatt genom sina bilder.

En vanlig missuppfattning om tecknad satir är att den måste vara rolig. Satirbilden kan vara raffinerad, plump, komisk och tragisk, ful och vacker – och allt detta på samma gång. Precis som den verklighet den speglar. Men alltid är den ett avståndstagande från status quo. ”Facit indignatio versum”, skrev den romerska satirdiktaren Juvenalis – harm föder vers.

För Doaa-el Adl är satirteckningen ett politiskt verktyg för förändring. Hon talar inte till de makthavare som vill begränsa hennes rättigheter – hon talar till sin publik. När en båt med runt 600 flyktingar ombord sjönk utanför den egyptiska kuststaden Rosetta och över 200 människor drunknade tecknade hon till sin publik en tröstbild som har blivit en av hennes mest älskade.

Medan kropparna efter de drunknade ännu flöt upp ur havet vid Egyptens kust publicerades bilden som citerar den palestinska författaren Ghassan Kanafani. En drunknande säger till en annan: ”Safia, Safia, vet du vad hemlandet är?” Fortsättningen, som de flesta egyptier känner till, lyder: ”Det är en plats där inget sådant här någonsin skulle kunna hända.”

– Jag har inte lyxen att ägna mig åt skämtteckningar, konstaterar Doaa el-Adl.

Karin Sunvisson är satirtecknare och illustratör. Hadeer Mahmoud är fotograf baserad i Kairo. Oubadah Nouktah har utfört tolkning mellan arabiska och franska för intervjun. Doaa el-Adls bilder publiceras i dagstidningen ”Al-Masry Al-Youm”, kan ses på Instagramkontot doaa.eladl.cartoon, i boken ”50 cartoons and more on women” (2016) samt i utställningen ”Med pennan genom glastaket” på EWK-museet/Arbetets museum i Norrköping till och med den 15 november 2020.