Henrik Franklin

Han jobbar gärna hemma. Där växer hans motsägelsefulla bild- och textvärld fram, med drag av 1980-talets svenska, provokativa serietecknarkonst. Men också med drag av något helt annat: en välvårdad och kolsvart satir som känns precis som 2018.

En höstdag tar jag spårvagnen för att få mig en pratstund med Henrik Franklin. Från city till Majorna tar det bara några minuter. Här kan man fortfarande få uppleva slitna fasader, begagnade bilar och obestämbara industribyggnader. Det finns lummiga bostadsområden. Och många kulturarbetare och kreatörer, förstås.

På vardagsrumsmattan i lägenheten syns spår av familjeliv och arbete. Leksaker samsas med det pågående projektet ”Makulerade titlar”. Ett pappersark med hundratals fiktiva, bortvalda boktitlar i bokstavsordning. Jag skymtar några av dem: ”Rumsoptimist”, ”Rätt klädd på fel plats”, ”Sadistiskt säkerställd”.

Vi sätter oss vid köksbordet och Henrik Franklin bjuder på kaffe. Han trivs där han bor.

– Ja, jag gillar Majorna. Dels för att det har gått att hitta en hyresrätt, och det är ett fint ställe att vara föräldraledig på. Och dels för att det finns många exempel på vad som händer när människor ges utrymme till att göra bra grejer. Det finns en helt okej tillgång till lokaler, många platser att mötas på, kulturella initiativ. Jag har en känsla av att saker och ting går att genomföra här.

Sedan Henrik Franklin gick ut masterutbildningen Storytelling på Konstfack 2012 har han jobbat som fri illustratör, animatör och serietecknare. Det har handlat om uppdrag som redaktionella illustrationer för ”The New York Times” och serierutor för magasinet ”Arena” och ”Galago”, men också om egeninitierade bildprojekt och att vara medgrundare och curator för utställnings- och publikationsplattformen Book on the Fritz. Han har visat verk på Gallery 1:10, Konsthallen Trollhättan och ABC No Rio i New York, och hans Instagramkonto är en outtröttlig kanal för sofistikerad bildsatir.

I hans verk spelar ofta textens form och innehåll på samma planhalva som bilden. Det kan vara ett visdomsord, ett påstående av något slag, som börjar trevligt men slutar med en avgrundsdjup twist. Hans arbeten uttrycker också ett starkt socialt engagemang.

Vad skulle du själv säga att du gör i ditt bildberättande?

– Jag skapar en karaktär som inte syns – en ton i röst och stil, en någon, som betraktaren känner av men inte ser. Jag bygger historier av bild och text och använder mig av så få delar som möjligt. Och av så mycket färg som möjligt – tills för bara några år sedan jobbade jag bara med svart färg. Jag har alltid arbetat mest med egna projekt. De är själva basen, anledningen, grunden.

På vilket sätt är de egna projekten grunden i din yrkesverksamhet?

– Jag har till exempel gjort fanzines sedan jag gick i skolan. Det har hunnit bli kanske 20 stycken vid det här laget, som jag trycker upp, allt efter behov. Där har musik inspirerat mig, främst zine- och punkscenen under sena 1990- och tidiga 2000-talet. Det finns en ungdomskultur där som är svår för mig att släppa. Ett förenklande av saker och ting, en gör-det-själv-kultur, som jag anammar i mitt arbete. Det där att kunna spela in samma dag som låten är skriven, och publicera en serie direkt. Det finns något sympatiskt och tillgängligt över det.

Vad använder du för material?

– Jag arbetar mest digitalt. Jag gillar att få ett resultat snabbt. Men jag jobbar för hand också, ett exempel är miniatyrbokprojektet för Gallery 1:10. Och fanzinen är analogt framställda. Ofta avslutar jag alla egna projekt i någon analog form.

Dina bilder är ofta idéburna. När och hur får du idéerna?

– Det kan vara var som helst. Vanligast är att jag får idéer när jag läser eller ser något jag tycker är bra. Inspirationskällorna är nästan den viktigaste delen i arbetet. Jag skriver ner idéerna efter hand som de kommer. Bild och text föds intuitivt, lägger sig på plats. Det fascinerar mig hur hjärnan hittar samband och är så meningsskapande.

Ditt flöde på Instagram känns som ett motgift mot ”fear of missing out”-kulturen och de idealbilder av livet som sociala medier annars är så fulla av.

– Det finns många idealbilder omkring oss som berättar för oss om hur vi och våra liv ska vara. En del debatt och kultur är som instruktionsböcker i hur man är en bra människa. Det är som att svaghet och dysfunktionalitet helst inte ska finnas. Jag vill göra bilder som berättar något helt annat. Det är oförsonligt just nu att vara människa. Vi är bristfälliga, men det finns ingen tolerans för det. Det är intressant hur vi människor inte riktigt lyckas.

Det är mycket detaljer i dina bilder. En överdriven realism, de små arbetade omständigheterna, de nästan njugga dragen. Ett vykorts baksidas minimala texter, en mugg i souvenirshopsnyanser, en viss stil i ett visitkorts typografi … Varför är du så noga med allt det?

– För att jag tycker om det, tror jag. Jag tycker om detaljer. Fast ibland känns det som att jag gör dem enbart för min egen skull. Jag menar, vem lägger märke till formen på ett ISBN-nummer? Men det måste vara så.

Hur började det visuella berättandet för dig?

– Jag har alltid tecknat. I skolan, ja jämt. Sedan gick jag flera utbildningar där jag träffade människor som inspirerade mig och gjorde att jag kände att jag kunde ha det som ett yrke. Min professor på Konstfack, Joanna Rubin Dranger, var en viktig person. Och på den vägen är det.

Vilka är dina influenser?

– Nina Hemmingsson var en klar startpunkt för mig, med sina ångestserier. Jag känner starkt för kretsen kring ”Galago”. Åsa Grennvall, Sara Granér … På senare år har jag upptäckt Gunnar Lundkvist och hans ”Klas Katt”. Författare och poeter som Kristina Lugn, Linus Gårdfeldt och Johan Jönson är andra som är viktiga. Konstnären David Shrigley. Och en annan konstnär som har betytt mycket är Sophie Calle. Hon har varit avgörande för mig i hur hon använder objekt, saker, för att berätta en historia.

Kan du leva på dina egna bilder?

– Nej, det kan jag inte. De ger i stort sett ingenting ekonomiskt. Jag gör en del kommersiella jobb. Men jag har också ett brödjobb, på ett lager, för att få det hela att gå ihop utan att bli beroende av uppdrag. Man går och plockar saker, ordnar. Jag åker inte truck – jag går. Det är monotont, mekaniskt. Det är ganska skönt med ett helt annat jobb som kontrast till hur jag arbetar som illustratör. Och bra när man behöver tänka igenom saker. För mig är det tydligen väldigt inspirerande att vara i fysisk rörelse i en torftig miljö. Utan fönster. Då kommer lösningarna.

Vilka kommersiella jobb gör du parallellt med ditt fria arbete? Vad fungerar?

– Redaktionell illustration är det jag gör oftast. Det är vad jag gillar. Mitt senaste uppdrag var illustrationer till artiklar om byråkrati. Då användes en av mina egna bilder rakt av, resten gjorde jag specifikt för kunden men jag använde min nuvarande estetik. Det är fint att få utgå från en text som jag inte har skrivit själv. Jag jobbar också med animation för olika medier och utställningar. En eller annan enruting eller serie på uppdrag kan det också bli. Ibland kommer något ut av ett uppdrag som jag sedan kan använda i mitt eget bildarbete. Idéer från skisstadiet eller så.

Är det vanligt att ett uppdrag kan ge inspiration till dina egna projekt?

– Ja, ett exempel var när jag skulle sätta ihop en portfolio för en kund och kom på att jag kunde presentera en logotyp jag hade gjort för en pizzeria på en skylt, alltså visa en skylt på bild i portfolion. Det blev en impuls till att sedan fortsätta göra skyltar, men med egna texter på. Jag plockar liksom vissa delar. Det är som en skatt att ösa ur. Och så klart tvärtom: jag går ju alltid och tänker på vad som kan funka i mina egna bilder och det tänket spiller över i uppdragen. Jag har utvecklat mig själv genom att jobba med mina egna projekt, tror jag. Men också med uppdragen.

Du sitter i styrelsen för Illustratörcentrum, du är engagerad i branschen. Vad tänker du om bildmarknaden, hur ser vardagen ut för en illustratör i dag?

– Det är svårt, för de flesta. Speciellt i förhandlingsläget. Man är så utbytbar som professionell illustratör. Sanningen är att en reservarmé av amatörer bara står och väntar på ens jobb. Och det är i stort sett omöjligt att leva på serieteckning i Sverige. När jag ska göra ett uppdrag handlar mycket om ett evigt mejlande. Minst fem rundor, varje gång. Om villkor, användarrätt, copyright och förstås – arvodet. Det slutar oftast med att man får backa och förhandla ner. Det blir en fråga om huruvida man ska ta betalt för vad arbetet kostar eller om man vill ha jobbet. Inte ens Google betalar ju vad de ska. Det verkar nästan ha blivit en principsak för många beställare.

Har arbetsvillkoren förändrats under den tid du har jobbat?

– Inte till det bättre. Men det har samtidigt blivit mer och mer internationellt och ofta är villkoren bättre utomlands. När jag jobbade med en formbyrå i Schweiz fick jag ett bra arvode från början. Rakt av. Så är det inte här. I USA ligger arvodena generellt högre enligt min uppfattning. Och av en konstfestival i Frankrike fick jag helt oväntat bra betalt. I Sverige hade det varit en typiskt ideell grej. Man får ofta höra att ”det här är ett bra sätt för dig att synas”. Det är den krassa verkligheten.

Hur gör du då, när du ska ta betalt?

– Jag säger hur många timmar jobbet kommer att ta. När jag säger det så är det ofta ett sätt att förhandla ner antalet korrvändor samt att sätta rätt förväntningar hos kunden utifrån deras egna förutsättningar och budget. Nu för tiden har jag också lättare att acceptera att det inte alltid blir ett toppbra arbete om inte förutsättningarna för det finns i uppdraget. Jag måste ju väga arbetstid och fritid mot hur mycket jag får in. Det är inte ovanligt att jag tvingas jobba väldigt, väldigt snabbt om kundens budget är begränsad – vilket jag också kan gilla att göra. Jag kan inte ta för lite betalt. Om villkoren inte accepteras, då tackar jag hellre nej. Jag har barn att försörja.

Hur skulle du definiera din bildvärld? Är den politisk?

– Som serietecknare upplever jag att det finns en förväntan på att jag ska göra politiska grejer. Dessutom har jag alla de åsikter som det förutsätts att jag som serietecknare ska ha. Känns det kul att göra en politisk bild så gör jag det. Men jag kan känna mig som en sellout när jag gör politiska bilder. Kultur måste inte vara uppbygglig eller ha ett överordnat mål för att vara existensberättigad. Med detta sagt tycker jag att det finns en indirekt politiskhet i möjliggörandet av trams och experimentlusta.

Karin Faxén Sporrong är frilansskribent med konst och design som områden, baserad i Grebbestad. Marit Lissdaniels är fotograf, baserad i Göteborg. Henrik Franklins bilder kan ses på henrikfranklin.com.