Inga-Wiktoria Påve

Giron. Stadens namn kommer från det nordsamiska ordet för fjällripa. Här möts vi i slutet av mars bland flyttkartongerna i Inga-Wiktoria Påves ateljé, ett av alla rivningskontrakt i Kirunas gamla centrum. Hon har nyligen flyttat till byn Vittangi, sju mil utanför stan, och ska göra plats för en ateljé hemma i lägenheten.

I den närliggande byn Viikusjärvi har hon sin verkstad där hon gör samisk slöjd, duodji, i skinn, textil och silver. Genom att använda material som hämtats från naturen skapar hon hållbart hantverk som också väcker tankar om människans förhållande till miljön.

– Det är knutet till respekten för naturen och att inte ta mer än man behöver, något som är centralt inom samisk kultur, säger hon.

I Kiruna pågår en av de största stadsomvandlingarna i modern tid när stadskärnan flyttas tre kilometer åt nordost på grund av utbyggnaden av järnmalmsgruvan som stan är uppbyggd kring. Många värden står mot varandra: ekonomiska, kulturhistoriska, politiska, ekologiska och existentiella. En tredjedel av befolkningen måste flytta från sina hem, hela kvarter och byggnader rivs eller flyttas och en ny stad tar form.

Vi tar en promenad tillsammans i stadens gamla centrum, längs gator med övergivna butiker, restauranger och en pub där fotografier och illustrationer har satts upp i skyltfönstren för att dämpa känslan av ödslighet. Här klättrar vi upp på en snödriva för att kunna se ut över de omgivande vidderna som gnistrar i solskenet ovanför avskärmningarna.

– Klara dagar går det att se Kebnekaise härifrån, upplyser Inga-Wiktoria Påve och berättar att det nya Kiruna har en helt annan stadsbild, en platt plats på låg mark utan utsikt.

Hon växte upp i byn Lannavaara, 13 mil nordost om Kiruna, i en renskötarfamilj som tillhör Saarivuoma sameby.

– Pappa höll på med renskötsel på heltid och mamma jobbade på apotek i en större by. På den tiden fanns det en sameskola i Lannavaara där jag gick till sexan. Efter det gick jag på högstadiet i Karesuando vid finska gränsen och därefter sökte jag till rymdgymnasiet här i Kiruna. Det var riksintag och ungdomar från hela Sverige kom upp hit. Det var först då, i jämförelse med klasskompisarna, som jag insåg att min bakgrund var ovanlig sett till landet i stort. Jag hade väl gått där en termin när jag började prata om ”mina renar” och såg hur de tappade hakan.

Nu under våren leder hon en teckningskurs på Kin museum för samtidskonst i stadshuset Kristallen i Kirunas nya stadskärna. Kursdeltagarna samlas i konstverkstan och får prova på olika tekniker för att lära sig värdet av skuggor och valörer. Den här kvällen ska de göra porträtt i kol och blyerts, men eftersom ansiktsmodellen har fått förhinder blir det porträttfoton som förlaga.

– Vi börjar med en övning som handlar om att hitta geometriska former i ansiktet och hur man kan få handen att imitera det ögat ser, säger hon.

Inga-Wiktoria Påve har varit med och tagit fram museets visuella språk i samarbete med bland andra sin man, konsthantverkaren Fredrik Prost, och de grafisk formgivarna Johanna Lewengard och Benedetta Crippa. Den grafiska identiteten har skapats med bokstäver och symboler från den samiska kulturen. Här vävs symboler för lycka och välgång samman med markörer för tidens skiftande gång i det arktiska kretsloppet.

Hur fördelar du din tid mellan konst, hantverk och illustrations- och designuppdrag?

– Jag delar upp arbetet i perioder under året, för att kunna hålla isär de olika grenarna i min verksamhet. Från januari fram till sommaren arbetar jag med illustrations- och formgivningsuppdrag, medan andra halvåret ägnas åt egna projekt och utställningar.

Hon förhåller sig även till renskötseln. Från januari fram till försommaren är renarna ute på bete. I juni börjar kalvmärkningen av renkalvarna som har fötts i maj, något som de hjälps åt med i släkten. Sommartid är renarna i norska fjällen, där hennes familj har en stuga i en dal i närheten av Tromsø.

– Kalvmärkningen sker på kvällen och under natten då det är svalare. Jag ger mig ut och målar på dagarna. I sommar ska jag måla landskap till en utställning på Sundsvalls konstförening till hösten.

I december försöker hon ta ledigt för att kunna hjälpa till med renskiljningen, då man skiljer ut renarna efter de olika släkterna. En flytt från norska fjällen till vinterbeteslandet utanför hembyn Vittangi kan ta veckor, beroende på väder och vind.

Hur väcktes ditt intresse för att uttrycka dig visuellt?

– Min mormor lärde mig all sorts slöjd och jag växte upp med att sy i läder, päls och tyg, väva och garva skinn. Mycket är färgstarkt och formspråket är mustigt och dekorativt. Min man har träffande kallat samiskt konsthantverk för ”vildmarkens bling-bling”.

När började du att teckna?

– Intresset började med mangaserien ”Sailor Moon”, som visades på TV4 när jag var liten. Även Inga Borgs böcker om skogstrollet Plupp fick mig att vilja rita själv. I byarna hade vi inga bibliotek, men bokbussen som kördes av en gammal man från grannbyn kom förbi varannan vecka. Han brukade stanna utanför vår infart och vänta på mig eftersom han visste att jag alltid lånade böcker. En gång hade han samlat hela serien Narnia, som han hade slagit in i presentsnören och gav till mig när jag kom springande.

Var det något speciellt tillfälle som avgjorde ditt yrkesval?

– Efter att ha jobbat några år på Island sökte jag till Gotlands konstskola. Eftersom jag trivdes med landskapet och människorna jag mötte på Island valde jag att flytta till en annan ö. Under året i Visby fick jag prova på olika tekniker: smide, skulptur, måleri och teckning, och det var under den utbildningen som jag kände att det var det här jag ville satsa på.

Efter den grundläggande konstutbildningen flyttade hon tillbaka till sina hemtrakter i norr och tog examen i både sitt modersmål nordsamiska och bildlärarutbildningen vid Umeå universitet. Hon har även studerat traditionellt samiskt hantverk på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk.

– Mina funderingar kring vad jag skulle livnära mig på ledde till att jag valde att läsa till lärare. För tio år sedan startade jag mitt eget företag i samband med att jag fick mitt första illustrationsuppdrag och hade min första utställning, berättar hon.

Hur kändes det att få uppdraget att göra papperskalendern till SVT:s julkalender 2024, ”Snödrömmar/Lopmenïekedassh”, som utspelar sig i Sápmi?

– Det var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. De julkalendrar som jag tyckte bäst om som barn var dem där luckorna var integrerade i själva bilden, så jag valde att utforma den så.

Vad använde du för tekniker när du gjorde illustrationen?

– Jag gjorde den första skissen i datorn, eftersom det då är mycket enklare att lyfta runt olika detaljer efter feedback. Grundbilden har jag sedan målat i akvarell och småbilderna bakom luckorna har jag gjort på ett separat papper, som jag sedan klistrat in digitalt.

Hade du någon förebild när du gjorde den?

– Jag inspirerades av illustratören Sven Nordqvists hantverksmässiga skicklighet och detaljrikedom i ”Tomtemaskinen”, som var 1993 års julkalender med Pettson och Findus. Jag ville fånga den magiska känslan som den kalendern gav mig som barn.

SVT visade också en lucköppning på samiska där olika berättelser ur samisk mytologi presenterades, och Inga-Wiktoria Påve fick uppdraget att göra bilderna till animationerna. Från början var tanken att göra dem med AI-teknik och de ville ha en samisk kreatör som skrev prompten för att få in de kulturella aspekterna. Det blev en diskussion där Inga-Wiktoria Påve var emot att använda AI, dels ur ett kreativt perspektiv, dels på grund av ansvaret hon känner för de samiska kulturella uttrycken. Hon menar att det handlar om den personliga upphovsrätten, men också om upphovsrätten för ett helt urfolk.

– Jag ville inte själv lägga in bilder i det globala AI-systemet där man inte kan kontrollera var bilderna hamnar. I den diskussionen kom vi fram till att jag skulle göra bilderna utan AI. Jag kopplade in den samiska illustratören Sunna Kuoljok och frågade om hon ville göra dem tillsammans med mig. Vi delade upp arbetet så att jag gjorde bakgrunden i hälften av avsnitten och motiven i hälften, och vice versa, bilder som sedan klipptes ihop av produktionsbolaget Bautafilm. När vi fick feedback på ett testavsnitt sa de att bilderna var för otäcka för publiken. Vi fick tona ner dem så att det blev mer mysrysligt.

Vilka inspiratörer har du inom bokillustration?

– Jag var precis i rätt ålder när ”Harry Potter”-böckerna kom ut och har växt upp med dem. Alvaro Tapias fantastiska illustrationer var en stor inspiration för mig, även i andra böcker där han har illustrerat folksagor. Jag växte också upp med Merja Aletta Ranttilas böcker, en finsk samisk konstnär och illustratör som har studerat gamla fotografier av samer som hon sedan har tecknat i pastell. Även John Bauers bilder har betytt mycket för mig. Som barn upptäckte jag detaljer i dem som jag kände igen, till exempel troll med skinnkläder och näbbskor. Han hade varit i Sápmi för att måla samernas liv och hans motivvärld påverkades av resan.

Hur ser dina förlagsuppdrag ut?

– Jag illustrerar främst bilderböcker och läromedelsmaterial för samiska förlag, som har gränsöverskridande utgivning i Norge, Finland och Sverige. Det är stor skillnad att jobba i den samiska kretsen jämfört med de större förlagen. Samiska böcker har en liten upplaga och royalty är icke-existerande, så man har ett annat förhållningssätt till uppdraget. Just nu gör jag illustrationer för det samiska förlaget Davvi Girji i samarbete med ett norskt förlag. Författaren är samisk, Karen Anne Buljo, och 2020 nominerades hon tillsammans med mig till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris för boken ”Guovssu guovssahasat” (”Guovssu och norrskenet”).

Hur tar du dig an illustrationerna vid den här typen av uppdrag?

– När uppdragsgivaren har godkänt mitt skissförslag skriver jag ut bilderna, kalkerar dem på akvarellpapper och målar. Det levande och slumpmässiga uttrycket i akvarell är svårt att få till digitalt. Element som jag tekniskt inte kan göra för hand, till exempel rökeffekter, lägger jag till i Photoshop.

Du använder oftast akvarell i dina bilderboksillustrationer. Varför väljer du den tekniken för just den genren?

– Det är både av praktiska skäl och för uttryckets skull. Det är enkelt att få till starka färger och detaljer i akvarell. Det går också fort att måla, något som fungerar särskilt bra för kunduppdrag med deadline. Jag tycker att det passar perfekt för barnböcker eftersom akvarellen har ett naivt uttryck.

Inga-Wiktoria Påve samarbetar i olika projekt med sin man Fredrik Prost, som också är konsthantverkare och även författare. Senast med boken ”Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa” (”Spänn för härken, skjut ut båten”) om samisk andlighet, utgiven på bok- och musikförlaget DAT och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris förra året. Den är skriven på nordsamiska och författarens vägran att låta översätta den till något annat språk än de samiska har väckt uppmärksamhet.

Hur såg ert samarbete ut när ni gjorde boken?

– Det var ett flödande arbete under flera år. När han hade skrivit klart ett kapitel läste jag det och sedan pratade vi om det innan jag kom med mina förslag. Totalt gjorde jag över 200 illustrationer, och vi designade boken tillsammans. Allt är tecknat för hand i blyerts och kol, men jag la till mindre detaljer och gjorde formgivningen digitalt.

Tillsammans medverkade paret i den grafiska utformningen till den nordiska paviljongen, som omvandlades till samiska paviljongen, på konstbiennalen i Venedig 2022.

– De samiska berättelserna om saivovärlden handlar om människans och naturens ljus- och skuggsidor. I arbetet med katalogen lekte vi med symbolerna för solen och månen, som ofta används i vävda skoband och bälten. Uttrycket och formspråket i det samiska konsthantverket är grunden till allt jag gör.

Maria Molin är frilansjournalist, bosatt i Visby. Hans-Olof Utsi är fotograf, kirunabilder.se. Inga-Wiktoria Påves arbeten syns på ingawiktoriapave.com.