Jillian Tamaki

Kusinerna Jillian och Mariko Tamaki slog igenom 2008 med seriealbumet ”Skim”. För en knapp månad sedan kom deras andra bok ”This one summer” ut på svenska på förlaget Placebo Press, med titeln ”Den sommaren”.

Illustratören och serietecknaren Jillian Tamaki växte upp i Calgary, enligt henne själv ”the Texas of Canada” – ett område som utmärks av konservativa politiker, boskapsrancher och olja. Hon lärde sig rita genom att teckna av hästbilder och serien ”Acke”. Efter att ha varit baserad i New York i många år flyttade hon nyligen tillbaka till Kanada.

Dagen före intervjun går jag på ett samtal med Tamaki på East London Comic Art Festival. Hon ger ett självsäkert intryck, hennes röst är djup och det är hon som håller i den enda mikrofonen – när hon tycker att det är dags för en ny fråga riktar hon micken mot moderatorn. Hon berättar om sin fascination för tonåringar och läser upp tweets från en high school. Hon är rak, rolig och ganska grov i munnen. Dagen efter är det vår tur.

”This one summer” fick ett fantastiskt mottagande och har fått en mängd prestigefyllda priser. I våras kom ditt första egna album ”Supermutant Magic Academy”, baserat på seriebloggen med samma namn. Du har ganska snabbt blivit en stjärna och behandlas som en sådan när du åker på bokturné.

– Ja. Det är intressant men jag är lite misstänksam mot att bli behandlad som en kändis i stället för som någon som bara gör böcker. Jag försöker att inte värdera intresset för mig som person för högt. Efter att ha jobbat med kommersiell illustration, en väldigt trendinriktad bransch, i tolv år vet jag att det kan försvinna när som helst. Vilket också är en av anledningarna till att jag dras mer och mer till serier, ett område där det känns som att man kan åldras utan att behöva hänga med i trender så mycket.

Funderar du mycket på hur du ska kunna åldras som illustratör?

– Oh ja, hela tiden. Jag vill jobba tills jag är 70 år. Innan jag accepterar ett uppdrag frågar jag mig alltid: ”Kommer det här att få mig att hata mitt jobb?” För så skulle jag ju inte kunna ha det. Och jag försöker att inte använda mitt fysiska jag i marknadsföringssyfte. Jag vill att mitt arbete ska kunna stå för sig själv. Men det blir svårare och svårare, till exempel är det oundvikligt att inte ha med ett porträttfoto när någon skriver en artikel om mig.

Du har undervisat i illustration på School of Visual Arts i New York sedan 2007. Vad vill du förmedla till dina elever?

– Jag har inget emot pragmatiska elever som bara vill göra ett bra jobb och tjäna pengar men jag tillåter dem inte att halka in i ett manér eller att apa efter en stil. Illustration måste vara intressant om vi ska titta på det hela dagarna. Det är så många som vill jobba med illustration i dag. Vi bör uppmuntra dem som är villiga att ta in en personlig känslighet i det de gör. Jag har egentligen inte så mycket att säga till folk som helst vill göra egeninitierade projekt. Det är okej, men jag är mer intresserad av hur man kan åstadkomma något konstnärligt intressant i en kommersiell kontext. Jag beundrar verkligen dem som klarar det.

Vad tror du det beror på att så många kreatörer vill göra flera saker samtidigt? Både beställningsjobb och egna grejer som de säljer på till exempel hantverkscommunityn Etsy.

– Ekonomin. Arvodena har inte gått upp så man måste göra flera saker samtidigt. Folk applicerar sina bilder på en massa olika saker för att sälja till sina fans. Folk har fans nuförtiden.

Vad har du för förhållande till dina fans?

– När jag började var illustration mer av ett hantverk, mansdominerat och väldigt nördigt. I dag har det fått en viss glamour. Yrket har fått en ny synlighet via Tumblr och Instagram där man kan sprida sin estetik och odla en personkult, en persona – sitt varumärke. Jag tror inte att det bara är dåligt men det känns konstigt när man plötsligt inser att folk trånar efter ens livsstil. Eller det som de uppfattar som en livsstil. Jag har ingen verbal dialog med fansen, Tumblr till exempel har inga kommentarsfält. Men klickandet på ”gilla” under en bild blir till en sorts dialog, det indikerar ju vad folk tycker om. Min figur Frances i ”Supermutant Magic Academy” fick massor av gillaklick varje gång jag publicerade något med henne. Samma sak med Wendy och Marsha. Jag skulle inte rita något jag inte har lust med men det vore naivt att påstå att den där kontakten inte påverkar mig alls.

Vad har du annars för relation till sociala medier? I USA är väldigt många illustratörer och serietecknare på Twitter.

– Twitter är min stora grej. Seriescenen har alltid funnits online. Kanske är det så att nu när många illustratörer rör sig mer och mer mot serier så slutar man med sin skissblogg och hamnar på Twitter och Instagram i stället. ”Illustrationsinternet” engagerar mest folk som själva jobbar med illustration, eller vill jobba med illustration i framtiden. Serievärlden på internet säljer sig också till en massa människor som inte själva jobbar med serier, utan bara vill läsa dem.

”Supermutant Magic Academy” är en väldigt rolig serie och även ”Skim” och ”This one summer” har komiska inslag. Varifrån kommer ditt sinne för humor?

– Min familj är väldigt rolig, särskilt min pappa. Vi har en torr humor med ett tydligt mörkt stråk. Men jag tror också att det handlar om att jag växte upp i en väldigt vit del av Kanada med en pappa som är japan och en mamma som är till hälften egyptier. Jag fattade tidigt att jag aldrig skulle komma att uppfattas som en konventionell skönhet. Så jag har alltid försökt vara en underhållande person. Du vet … kompenserande.

Vanligt bland komiker.

– Ja, att vara den som alla skrattar åt är ett effektivt sätt att skaffa sig socialt kapital.

Dina och Mariko Tamakis huvudpersoner är ofta barn eller tonåringar. Har du funderat på att göra en historia om någon i din egen ålder eller äldre?

– Jag behöver avstånd för att kunna skildra något. Och tonåren är en intressant tid. Jag gillar tonåringars humor, den är ofta uppriktig och cynisk på samma gång – en inspirerande attityd. Men till exempel har ”This one summer” vuxna rollfigurer som är lika viktiga som barnen och tonåringarna. Den är på ett sätt en ”coming-of-age”-roman som skildrar utvecklingsskeden i tre generationer samtidigt: barnen, tonåringarna och det medelålders paret som precis håller på att separera.

I recensionerna av dina serier är det ingen som nämner det lesbiska temat, som ju är återkommande i ditt arbete.

– Ja, men om du frågar mig så är det inte ens ett tema, karaktärerna bara råkar vara gay. För Mariko, som själv är lesbisk, är detta särskilt viktigt. Hon är intresserad av historierna i första hand. I går på festivalen var det första gången som någon i publiken frågade om HBTQ-temat. Han påstod dessutom att ”Windy nog kommer att växa upp och bli lesbisk” vilket verkligen stämmer, men jag älskar att det inte är det som ”This one summer” handlar om. Synligheten, representationen, är tillräckligt kraftfull. Varje gång jag är i ett rum ser jag mig omkring och kollar vilka som är där. Är jag den enda icke-vita? Jag kollar för att se att jag inte är ensam, ett freak. Samtidigt gillar jag att se annorlunda ut, det gör mig mer intressant och genererar uppmärksamhet, något jag alltid har värderat. I böckerna vill jag presentera sexuell läggning och etnisk tillhörighet som något som inte behöver ta över ditt liv. Periodvis kanske det gör det men inte nödvändigtvis i varje vaket ögonblick. Livet uppslukas inte av identitetsfrågor.

Din familj hörde till de japaner och medborgare med japanskt ursprung i USA och Kanada som tvångsförflyttades till interneringsläger när de allierade låg i krig mot Japan under andra världskriget. Du har sagt att flyktingmentaliteten lever kvar i dig – känslan av att allt närsomhelst kan tas ifrån dig är en del av din närhistoria.

– Ja, det är inte särskilt långt borta och det blir också tydligare när man blir äldre och vill placera sig själv i en kontext. När man är yngre ser man sig själv som en självständig enhet och sedan förstår man att delar av ens jag formades av ens familj och ens familjs familj, och så – bara ett par generationer tidigare – andra världskriget.

Jillian skrattar till.

– Förstår du? Det försvinner inte. Flera av våra böcker handlar om kommunikation. Man säger en sak och menar en annan eller man vill säga något men håller tyst. Mariko är väldigt bra på att skildra den spänningen, något jag tror är en direkt följd av att våra familjer inte är så kommunikativa. De är väldigt protestantiska och kanadensiska: ”Om jag beter mig som att allt är som vanligt så är det så!” Men ibland är det inte det.

Din pappa lär ha sagt: ”Gör vad du vill men kom sedan inte till mig och be om pengar.”

– Det stämmer, och jag har inte bett honom om pengar en enda gång. Men jag har fått pengar ändå ibland. Marikos pappa är advokat, min pappa är revisor, vår faster är också advokat och alla deras barn är konstnärer. För att vi är priviligierade! Vi hade turen att dyka upp vid en tidpunkt då omständigheterna tillät oss att göra vad vi ville. Jag är stolt över att ha gjort så mycket på egen hand men jag vet att om jag hamnar i allvarlig ekonomisk knipa så kan mina föräldrar hjälpa mig. Det är det som är den stora skillnaden.

Utöver serier gör du också illustrationer för tidningar som ”The New York Times” och ”The New Yorker”. Hur skiljer sig de jobben åt för dig?

– Med serietecknande är det alltid direkt till det manér som går absolut snabbast. ”This one summer” och ”Supermutant Magic Academy” är i princip min ”skrivstils-teckningsstil”. Det tar så otroligt mycket tid och kräver så mycket att teckna två sidor om dagen att jag inte hinner experimentera med tekniken. Experimenterandet sker i stället i illustrerandet. När jag får ett uppdrag tror jag alltid att det kommer att gå snabbt, en dag eller så, och sedan tar det fyra dagar därför att jag börjar testa nya material och tekniker. Jag tycker om att ta risker i arbetet men just nu gör jag inte så mycket sådant. Jag har varken tid eller, ibland, lust. Man har bara ett visst antal dagar på ett år.

Händer det att du stänger ner alla andra uppdrag för ett projekt?

– Ja. I slutfasen av ett seriealbum.

Men det är så svårt att säga nej till jobb.

– Ja! Jag har en stor skylt i min studio: ”No. Say no.” Det handlar om att ha både tid och energi. Jag har mer stamina nu. Jag kan jobba tolv timmar om dagen där vissa av mina studenter bara orkar fyra, fem. Men jag tror att nyckeln till allt är att vara fokuserad på det du gör. Att vara närvarande. Det är som när du pratar med någon. Det blir inte bra om du inte engagerar dig i samtalet.

Sara Teleman är illustratör och skribent. Emma McIntyre är fotograf baserad i Toronto. Jillian Tamakis serieböcker har getts ut av förlagen First Second Books, Groundwood Books, Drawn & Quarterly, Placebo Press och Conundrum Press. Läs mer på jilliantamaki.com. Bilderna från ”Skim”, av Mariko och Jillian Tamaki är publicerade med tillstånd av Groundwood Books.