Jimmy Liao

En man möter en fisk som ler åt honom från fiskskålen. Men den lilla fisken slutar att le, i sitt instängda liv drömmer den om ett stort hav. Det var med boken ”A fish that smiled at me” (1998) som Jimmy Liao slog igenom. Då hade han själv förändrat sitt eget liv.

Beslutet att göra det tog han efter att ha drabbats av och överlevt en svårartad leukemi. Tidigare hade han, efter studier i konst och design vid Chinese Culture University i Taipei, haft en framgångsrik karriär som art director på bland annat reklambyrån Ogilvy & Mather och som frilansande illustratör för dagstidningar och magasin.

Men med sjukdomen som drabbade honom hårt, och uppvaknandet efteråt, kände han att han inte ville fortsätta på samma bana. Han började i stället vid 40 års ålder att skriva och teckna efter eget huvud. I dag är Jimmy Liao en av Asiens populäraste bilderboksskapare, ett kulturellt fenomen och ett storsäljande varumärke. Totalt har han publicerat uppemot 40 titlar, han utkommer med ett par titlar om året och communityn av fans är oerhört levande på internet.

Vissa av hans böcker går i starkt färgmättade toner, andra i drömskt svart och vitt. Allvaret och det melankoliska är ständigt närvarande i hans verk, som inte väjer för att tala om de stora saker som alla människor är med om. Förlust, frihetslängtan, drömmar, ensamhet, misslyckanden, kärlek och hopp. Han framhåller ofta hur viktigt det är att vi inte undanhåller alla dessa komplexa känslor för barn, och hans böcker läses av både barn och vuxna.

I Sverige finns än så länge endast tre titlar publicerade: ”Monstret som åt upp mörkret” (Berghs Förlag 2009, text av Joyce Dunbar, översättning av Gun-Britt Sundström), samt ”Stjärnenatt” och ”Skogens hemligheter” (Mirando Bok, 2013 respektive 2014, översättning av Anna Gustafsson Chen). Nu är det första gången han är på besök här.

Jag och Yusie Rundkvist Chou som ska tolka under intervjun träffar Jimmy Liao och hans manager i källaren på ett hotell i närheten av Jarlaplan i Stockholm, dit han har kommit med anledning av nomineringen till 2015 års Almapris. Det visar sig att ett kinesiskt fan som har rest hit från Paris för att lyssna till Liao har luskat ut vilket hotell han bor på och sitter och spanar på oss en bit ifrån.

Jag har läst om hur stor han är, hur hans böcker har omvandlats till underhållningsparker i stil med små Disneyland, och slås därför av hans lågmäldhet i det direkta mötet. Men han har också en intensitet, han är en mycket disciplinerad och noggrann man.

Han arbetar varje dag mellan 8.00 och 17.00 i sin ateljé nära hemmet i en förort till Taipei. Han börjar med en kopp kaffe, sedan lagar hans mamma lunch till honom varje dag på klockslaget. Efter jobbet går han hem och äter middag med sin fru och deras 17-åriga dotter. Något annat är han inte direkt intresserad av.

Jimmy Liao föddes 1957 i en by på landsbygden utanför Taipei i Taiwan. Här växte han upp utan tillgång till böcker, utan vetskap om litteratur eller konst. Något som han i efterhand beskriver som ett ickesaknande: ”Hur kan man sakna det som man inte vet existerar?” menar han.

Lee Yusan är direktör för företaget Jimmy S.P.A. som ägnar hela sin verksamhet åt att marknadsföra varumärket Jimmy Liao. Lee har sagt i en intervju att en agent inte bör se sin kund som en individuell författare eller ett individuellt arbete utan som kärnan av ett kulturellt varumärke och en affärsverksamhet.

Och varumärket Jimmy Liao är enormt. Mängder av pjäser, filmer, tv-dramer och animerade adaptioner har producerats under det senaste decenniet. Actionfigurer baserade på huvudfigurerna från hans bilderböcker säljer som smör. Reproduktioner av hans illustrationer och andra licensierade produkter bildar tillsammans en årlig försäljning i Taiwan, Hongkong, Kina, Europa och USA på 272,5 miljoner kronor.

Jag skulle vilja börja med att prata om hur man överlever som konstnär i dagens samhälle. Kring dina bokfigurer har det skapats merchandise och temaparker. Hur tänker du kring dessa ytterligare inkomstkällor?

– Först och främst är jag väldigt lyckligt lottad som kan fokusera på mitt jobb. Det är inte många som har den turen i Taiwan att de enbart kan hålla på med sitt kreativa jobb.

Inte i Sverige heller, konstnärer behöver dessvärre ofta arbeta med något annat vid sidan om.

– Ja, det är nog likadant över hela världen. Eftersom jag har en ganska stor målgrupp så har jag sålt bra och ju fler man riktar sig till desto enklare blir det att göra merchandise. Det är viktigt att understryka att trots att det har gjorts merchandise, tv-serier, filmer och musikaler av mina verk så har jag själv inte blandat mig i den verksamheten. Jag fokuserar enbart på bilderna och texterna. Jag gör den biten som jag kan så gott jag kan och lämnar den andra biten till andra.

Så det är en strategi att du fokuserar på det konstnärliga och har ett team som tar hand om det kommersiella?

– Ja, det är en väldigt tydlig uppdelning. Också eftersom jag inte är bra på den andra biten. Jag skapar bildberättelser.

Finns det en diskussion i Taiwan om skillnaden mellan kommersiellt och konstnärligt? Det är en diskussion som ofta pågår i Sverige, att det är fult att sälja sig.

– Absolut, det finns det. Men det är också så att den här motsättningen mellan det kommersiella och det konstnärliga får andra definiera. Det är ingenting som kreatören kan lägga sig i. Så jag har faktiskt inte brytt mig om det.

Hur ser din arbetsdag ut? Har du väldigt fasta tider i din ateljé?

– Jag är en väldigt regelbunden och disciplinerad kreatör. Jag går och lägger mig tidigt. Jag brukar sällan planera in aktiviteter på kvällen. När jag har jobbat klart går jag hem och lägger mig, och så vaknar jag nästa dag och börjar jobba. Det är ganska svårt att skapa tycker jag, så det krävs mycket tid. Samtidigt är det väldigt roligt, jag njuter av det och är glad medan jag gör det.

Vad var det som hände i och med din sjukdom som fick dig att satsa på konsten fullt ut?

– Före sjukdomen ville jag bara tjäna pengar på mina illustrationer och jag kände inte heller … livets tyngd. Livets vikt.

Menar du att du därför inte var tillräckligt skicklig för att göra konst eller att du inte såg någon anledning att lägga in en djupare dimension i ditt arbete?

– Både och faktiskt. Det var bara ett jobb för mig, jag ville bara rita illustrationer till tidningar. Jag var inte medveten om att jag också kunde skapa. Att de här tidningarna hade en livslängd på en eller två dagar störde mig inte för jag hade inte förstått att jag kunde göra annat.

Jimmy Liao låter sin manager visa oss några bilder från tiden före den konstnärliga inriktningen.

– Det här är alltså illustrationer som jag gjorde innan jag blev sjuk och du ser att de inte berättar något särskilt, de är spontana och färgglada och jag menade inget djupare med dem. Men efter sjukdomen kände jag mig så liten och hjälplös och då blev det andra bilder. Jag tvingade mig att teckna de bilderna eftersom jag tyckte att mitt liv var så mörkt. Det blev en stor estetisk förändring.

Stämmer det att man i Europa tycker om dina svartvita melankoliska bilder och i Taiwan mer om det färgglada?

– Ja, i Asien brukar man tycka om söta gulliga saker och i Europa verkar de svartvita bilderna bli mer framgångsrika.

Du har sagt att du inte vill identifiera dig med en specifik genre, och att du inte är enbart författare eller tecknare eller konstnär utan att din yrkesidentitet är flytande. Har det besvärat dig eller varit en frihet?

– Till en början kände jag att jag inte hade någon tillhörighet. För att skapa behöver man samtalspartners men det hade jag inte på grund av detta. Så ett tag var jag ganska ledsen över det. Men sedan gjorde jag allt fler verk och då fick jag kraft från det. Kanske är det också så att just på grund av att jag är så svår att kategorisera har jag fått fler läsare. När något nytt kommer kan det skapas en ny marknad.

Managern vill här sticka emellan med den förtydligande kommentaren att när folk i Taiwan pratar om bilderböcker så tänker de i första hand på Jimmy Liao och i andra hand på bilderböcker i allmänhet. Han säljer så bra att han överträffar traditionella bilderböcker, han är en egen marknad.

Hur ser du på barnperspektivet i dina böcker? Och hur tycker du att man bör och kan tala till barn? Du har ofta ett stort allvar med i dina böcker.

– Det är nog inte så att jag tycker att man alltid måste prata allvar med barn, mer att jag pratar allvar utifrån barnperspektivet. Jag befinner mig i samma land som barnen. Många barn gillar mina böcker just för att jag talar i deras sak, mot vuxenvärlden. Till exempel i en bok som ”Don’t blame me, it’s not my fault”.

Har du gjort en klassresa? Du har sagt att du inte läste när du var barn på landsbygden och att du inte visste att det fanns barnböcker förrän du var 20 år gammal.

– Nja, det var mer den tid jag föddes i och växte upp under. Det var inte så att jag inte hade någon bok men att andra hade böcker. Det var överlag en väldigt pover tid i Taiwan. Alla hade det så, speciellt de som bodde på landsbygden. Mina föräldrar höll på med små affärer, köpte och sålde saker, de tänkte inte på att de kunde köpa böcker till mig. Det var mer själva tidsandan snarare än att just min familj var särskilt fattig då för 40 år sedan.

Finns det något område eller uttryck som du drömmer om att utforska mer i framtiden?

– Jag håller på att experimentera med att teckna ännu friare, ännu mer spontant. Jag älskar också oljemåleri och håller på att prova att måla tavlor där jag inte berättar en tydlig historia utan där jag bara uttrycker mig själv.

Figurativt eller abstrakt?

– Jag gillar abstrakt konst men jag är nog inte riktigt där ännu själv. Dit får man gå steg för steg.

Zandra Thuvesson är politiskt sakkunnig på kulturdepartementet. Luke Huang är fotograf. Yusie Rundkvist Chou är journalist och översättare. Jimmy Liao har getts ut i Sverige av Berghs Förlag (berghsforlag.se) och Mirando Bok (mirandobok.se). Hans böcker och bilder ses på på jimmyspa.com.