Katarina Pierre

Katarina Pierre har inte hunnit se Ruben Östlunds nya film ”The square” ännu, nämner hon när jag når henne på telefon i slutet av augusti, men hon ser mycket fram emot det. Filmen kretsar kring en påkostad institution för internationell samtidskonst.

Det skulle lika gärna ha kunnat vara en beskrivning av Umeås framträdande konsthall – men där stannar också likheterna. Guldpalmsvinnaren är en skoningslös uppgörelse med en uppnäst och egenkär konstvärld. Utställningarna på det fiktiva museet i filmen är så högtravande att de framstår som obegripliga för alla, inklusive museichefen själv.

Bildmuseets boss vill gå i rakt motsatt riktning.

– Bildmuseet riktar sig inte till en snäv, konstintresserad klick. Det är ointressant. Vi vill att så många som möjligt ska ta del av det vi gör här.

Det låter självklart när hon säger det, Katarina Pierre skulle lika gärna ha kunnat förklara vilka frukostflingor hon föredrar. Men det framstår – i ett svenskt konstlandskap som med jämna mellanrum anklagas för att vara svårtillgängligt – nästan som radikalt. Konsten hör hemma i en bred offentlighet och måste nå utanför utställningssalarna, menar Katarina Pierre.

– Själva värdskapet är så oerhört viktigt, att vi lyckas välkomna alla besökare och hjälper till att hitta ingångar till konsten.

Fri entré, öppen bildverkstad, dagliga lunchvisningar och kulturförskola avspeglar en gästvänlighet i framkant. På kort tid har huset blivit en av landets mest instagrammade turistattraktioner (före både Gripsholms slott och Lunds domkyrka). Höstens två stora vernissager kommer för första gången i Bildmuseets historia att förläggas på fredagskvällar, barmingel, konstquiz och gästande dj:er ska locka nya besökare.

”Ett konsthallarnas Ullared”, skulle kanske den välskräddade konstkuratorn Christian i ”The square” ha mumlat från sin piedestal. Men utställningarnas kvalitet tummar Bildmuseet aldrig på, programmet har en imponerande spännvidd. I höst har de bland annat visat bilder ur Linda Bondestams och Ulf Starks ”Djur som ingen sett utom vi”, som utsetts till Årets svenska bilderbok. I november öppnar utställningen ”Länge leve dada!”, en konsthistorisk tillbakablick på en av 1900-talets mest inflytelserika konströrelser.

Samtidigt: ett av Bildmuseets tre ledord, berättar Katarina Pierre, är just ”välkomnande”.

– Nyligen hade vi vernissage och det kom jättemycket folk, runt 1 000 personer, i alla åldrar. När jag plötsligt insåg att jag bara kände igen kanske två personer i lokalen gick det en rysning genom kroppen. Det är så det ska vara. Att det inte bara är de självklara som kommer, konstklicken, eller professorer och studenter från Konsthögskolan.

Bildmuseet är ett av Sveriges största museer för samtida konst, både beträffande program och utställningsyta. På 2 000 kvadratmeter visas bland annat fotografi, film, arkitektur och design. Existentiella, politiska och filosofiska frågor står i förgrunden.

Konsthallen har omkring 80 000 besökare per år. Siffran imponerar, särskilt med tanke på att det nästan är lika många som staden har invånare. Sommaren 2012 flyttade Bildmuseet in i ett nytt hus vid Umeälvens strand, ett penselkast från strandpromenaden. Museibyggnaden, ritad av Henning Larsen Architects i samarbete med White, har omskrivits som ett av världens vackraste universitetsmuseer.

En bildlig och bokstavlig kulturell högborg. 36 meter högt. Sju plan. Tre kvadratiska utställningssalar med drygt fem meter i takhöjd fyller våningarna. Fasaden, klädd i sibiriskt lärkträ, har väldiga och oregelbundet placerade fönster. När Katarina Pierre besöker någon annan konsthall i världen drabbas hon ofta av svår hemlängtan.

– Förra året var jag på Tate Liverpool, Englands näst största museum för modern konst, vilket jag hade sett fram emot oerhört. Men så blev jag hemskt besviken på deras hus. Jag visste ju att det låg nere vid vattnet så jag tänkte att någonstans i huset måste man väl kunna se havet. Men det kunde man inte, eftersom det var en gammal kulturhistorisk byggnad. Då längtade jag hem. Bildmuseets hus, dess kvaliteter, växer på oss ju längre vi är här.

Få museichefer i Sverige har påverkat sin institution i den grad som Katarina Pierre har gjort. I 22 år har hon varit med och format och omformat riktningen. Efter sex år som utställningsantikvarie på Västerbottens länsmuseum kom hon till Bildmuseet 1995. När hon tog över 2010 drevs verksamheten av fyra anställda och en vaktmästare på halvtid.

– Vi hade extremt lite pengar. I efterhand känns det obegripligt att vi lyckades upprätthålla en publik verksamhet.

Du tog över som musiechef och konstnärlig ledare ett par år före flytten till det nya huset, 2012. Snart fick du börja författa platsannonser?

– Jag fick en ny budget så att jag kunde anställa personal och rita en helt ny organisation. Dessutom var jag med och påverkade den nya byggnadens utformning. Jag jobbade dygnet runt med stort och smått och omsatte allt jag någonsin hade tänkt, hela mitt yrkesliv, och kanaliserade i det här huset. En unik situation, once in a lifetime.

Vi försökte få till den här intervjun i somras men du ville inte avbryta din semester. Är det en princip som är relaterad till arbetsbördan?

– Jag jobbar alldeles för mycket. Det här är mitt drömjobb, så det är svårt att dra en gräns mellan arbete och fritid. Därför är det viktigt att koppla ur helt på semestern. Men jag är privilegierad. Jag kan inte tänka mig något roligare och mer stimulerande, det är helt otroligt.

Du växte upp i Hammarstrand i östra Jämtland. Din mamma, Gudrun Pierre Pålgård, var konstnär och bildlärare och din pappa mattelärare och finsnickare. Hur har det präglat dig?

– Mamma, som gick på Konstfack i slutet av 1950-talet, hade keramikverkstad i ett hus på gården, och pappa eget snickeri i ladugården. Jag följde med mamma när hon hade utställningar, bland annat på Jämtlands läns museum. När jag står i vår verkstad med Bildmuseets utställningstekniker och de bygger transportlådor till ett konstverk så känns det ibland lite absurt: att jag inte har tagit mig någonstans!

Cirkeln är sluten?

– Precis, på samma sätt var det ju i barndomen: pappa som byggde lådor till mammas konst. Jag slungas ofta tillbaka i minnet till snickeriverkstaden med pappa, jag kan riktigt känna lukten av sågspån.

Efter en förberedande konstskola i Sundsvall sökte du in till landets första museiutbildning vid Umeå universitet på 1980-talet. Vad var det med den världen som lockade?

– Det var spännande med utställningar. Och så behövde man inte välja inriktning, där fanns en möjlighet att jobba med alla ämnen som kan rymmas inom museets väggar

Du har stor erfarenhet av internationella samarbeten. Dina kontakter med Sydafrika till exempel, som sträcker sig tillbaka till 1980-talet, tog du med dig och förädlade när du anställdes vid Bildmuseet.

– Jag tillbringade nio månader i Sydafrika 1986–1987 och det var den viktigaste perioden i mitt liv. Jag hamnade mitt i slutfasen av kampen mot apartheid, i världspolitikens centrum, och umgicks med journalister, fotografer, jurister och aktivister. Det har lett till några av de utställningar som jag har producerat för Bildmuseet och som sedan har fortsatt på nationell och internationell turné. Till exempel ”Demokratins bilder: fotografi och bildkonst efter apartheid från 1998”, ”Head north”, med verk ur South African National Gallerys samlingar, från 2001, och sedan våra många separatutställningar med sydafrikanska konstnärer, bland andra Berni Searle 2005 och Tracey Rose 2011.

I Sverige är det unikt att ett museum för samtida konst är kopplat till ett universitet. I exempelvis USA ser det annorlunda ut: Harvard, Yale, MIT och Berkeley har alla egna konstmuseer. Hur präglar det här Bildmuseets verksamhet?

– Säg att en konstnär som ska ställa ut hos oss är inriktad på växtgenetik. Då kan vi sätta konstnären i kontakt med en professor som är världsledande på området. Vi har, på vår tröskel, tillgång till den senaste forskningen och samhällsdebatten. Det är som att öppna dörren till en skattkammare av kunskap.

Kan du ge ett konkret exempel på när närheten till universitetsvärlden har varit fruktsam?

– Förra våren hade vi en utställning som handlade om kärnkraft, ”Perpetual uncertainty: Samtida konst i atomkraftens tidsålder”. Då kunde vi bjuda in forskare inom allt från fysik, medicin, strålningsforskning och ekologi.

I fjol beslutade Umeå kommun att bevilja Bildmuseet 5 miljoner kronor för 2016 och reservera lika mycket för 2017 och 2018. Skapar de här korta perspektiven en press?

– Klart att det är tufft att det inte finns någon långsiktighet. Vi försöker få till ett mer hållbart stöd, från vår huvudman Umeå universitet men också från Umeå kommun. Försvinner pengarna kommer verksamheten att drabbas hårt.

Vilka utställningar är det som berör besökarna mest, vad är din erfarenhet?

– Konst är som bäst när den är både innehållsligt och uttrycksmässigt stark, oavsett medium. Receptet handlar annars ofta om att någon av oss i personalen verkligen tror på konstnärskapet, eller på utställningen. Om vi blir berörda, då är chansen stor att det också drabbar besökaren.

Nämn någon utställning som du känner dig särskilt stolt över.

– Ett exempel är när vi visade den brittiske konstnären John Akomfrahs utställning ”Vertigo sea”, i slutet av 2015: en trekanalig videoinstallation som hade premiär på Venedigbiennalen. Vi tänkte att det inte var ett särskilt publikt namn, men utställningen fick ett extremt genomslag. Det blev långa köer. Folk kom ut därifrån och grät.

Det finns en stark kulturtradition i Umeå, det är den kommunen i Sverige i dag som satsar mest på kultur. Bildmuseet anses ha en del i detta: att kulturen har blivit motor i stadens moderna utveckling.

– Genom att presentera konstnärskap som tar upp angelägna frågor i vår samtid, konst som berör visuellt, känslomässigt och intellektuellt, hjälper vi till att sätta Umeå på världskartan. Jag är stolt över att vi har lyckats etablera Bildmuseet som en av Sveriges främsta scener för samtida konst, trots att vi inte ligger i Stockholm. I Umeå finns det inte jättemånga andra konsthallar, utbudet är inte så stort. I en stor stad betyder ett enskilt museum kanske inte lika mycket, även om alla förstås har sin egen profil. Här kommer vi väldigt nära vår publik.

En snabb googling vittnar om att riksmediernas närvaro på era utställningar har ökat de senaste åren. Är det där viktigt? Eller struntar ni i vad huvudstadens kultursidor tycker?

– Nej, egentligen kan vi inte det. Även om vi producerar de utställningar vi vill så är det ett erkännande. Självklart skulle det vara tråkigt om ingen brydde sig om oss bara för att vi ligger i Norrland.

Om fyra år fyller Bildmuseet 40 år. Finns du fortfarande med då och i så fall, hur kommer museet att ha förändrats?

– Jag tror att jag finns med då. Eller, ja, jag finns med då. Men jag har ingen femårsplan utan tar det steg för steg tillsammans med mina fantastiska kollegor. Vi strävar hela tiden efter att utveckla det pedagogiska och publika anslaget, och det finns fortfarande mycket att arbeta med där. Sedan vill jag utöka våra internationella samarbeten. Och jag är också nyfiken på vad vi skulle kunna göra inom den konstnärliga forskningen.

Johan Kellman Larsson är kulturjournalist. Andreas Nilsson är fotograf baserad i Umeå. Se mer av Bildmuseet på bildmuseet.umu.se.