Illustrationer av Kristin Lidström till Emma Hambergs kokbok ”Au pif! Franska recept och små berättelser”, Piratförlaget, 2022.
Kristin Lidström beskriver grafisk formgivning som ordning och logik, och illustration som känsla och intuition. Perspektiv som sammanstrålar på hennes uppmärksammade bokomslag, där porträttet och den illustrerade typografin är hennes signum.
Text: Maria Molin.
Foto: Nicke Johansson.
Art direction: Mia Degerman/Spektra.
Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2022.
Bild ovan: Kristin Lidström i sitt hem och ateljé i Göteborg, fotograferad av Nicke Johansson.
– Vill du ha kaffe? Jag dricker te, säger Kristin Lidström från kokvrån.
När hon sätter ner koppen på soffbordet framför mig dröjer min blick en stund vid den innan jag ser mig om i rummet, i ettan i Göteborgsstadsdelen Johanneberg, som är hennes hem sedan studietiden. Det finns ledtrådar till Kristin Lidströms liv och verk samlade där på porslinsmuggen: Penguin Books-logotypen, Virginia Woolfs essätitel ”A room of one’s own”.
Andra ledtrådar finns på väggarna där det hänger inramade affischer med porträtt av bland andra konstnärerna Helene Schjerfbeck, Nils Dardel, Egon Schiele och Tove Jansson, som är några av hennes inspiratörer. Schjerfbeck för hennes färger och ytor, Dardel för hans motivvärld, Schiele för hans linjer och Jansson i egenskap av allkonstnär.
På väggarna som omger skrivbordet finns hennes bibliotek – en inspirationskälla i innehåll, form och material.
– För mig är böcker även inredning, säger hon och visar en hög med tummade antikvariatexemplar med Penguins karakteristiska orange omslag, inslagna i ett sidenband i
samma färg.
– Jag fick dem i avskedspresent av bokformgivaren John Grey, som jag var assistent hos under en period i London. De är så vackra som objekt att jag inte ens vågat lösa upp rosetten och bläddra i dem.
Illustrationer av Kristin Lidström till Emma Hambergs kokbok ”Au pif! Franska recept och små berättelser”, Piratförlaget, 2022.
För sju år sedan tog Kristin Lidström över en stuga i Skaraborg, som länge har funnits i släkten på en plats fylld av barndomsminnen: ett rött gammalt trähus beläget uppe på en kulle i en by. Med ett stort intresse för historia och kulturvård har hon under åren omsorgsfullt renoverat stugan med sikte på att en dag kunna bo och arbeta där året om. Nu når det omfattande arbetet snart mållinjen och hon är redo att flytta in.
– Jag sökte något som känns mer hemma och närmare mina rötter. Egentligen är jag ingen stadsbo. Jag har några av mina närmaste vänner i stan, som har bidragit till att jag har stannat kvar. Det är inte för att jag har det största nätverket här – som frilansare kan du ju sitta och jobba var som helst, säger hon.
Kristin Lidström växte upp i ett villaområde i Tibro i Västergötland och flyttade till Göteborg för 17 år sedan för att studera på Högskolan för design och konsthantverk efter att ha läst Serie- och bildberättarprogrammet vid Gävle högskola. De senaste åren har hon läst en trädgårdsmästarutbildning som en plan B, om frilansuppdragen skulle sina i framtiden.
– Jag vill skapa min egen trädgård och ta hand om den. Och jag tänker helt krasst att om det kommer en dag då jag inte får fler uppdrag inom grafisk form och illustration så kan jag söka mig till den gröna näringen.
– Båda kräver idéer, men i formgivningen finns en ordning, en hierarki och en logik. Som formgivare är jag mer en stylist som sätter ihop olika kombinationer. När jag formger planerar jag mycket, men det är svårare när jag ska illustrera. Illustration är tvärtom känsla och intuition.
– Jag har valt att jobba hemifrån i sällskap av mina två katter. Vanligtvis sitter jag inte vid skrivbordet, för jag tycker att det är svårt att jobba där. Helst sitter jag i skräddarställning med min ritplatta i soffhörnet och har ofta en film på medan jag jobbar – jag behöver ha någon form av stämning i rummet. Jag har inte fikastunder med kollegor där vi sitter och nördar om typsnitt. Det är väl därför samarbeten, som ju bokprojekt är, har blivit så viktiga för mig.
Kristin Lidström i sitt hem och ateljé i Göteborg, fotograferad av Nicke Johansson.
– Sedan jag var barn har bokstäver och bilder varit mitt största intresse. Min familj semestrade alltid med bil i Sverige och så fort vi kom till en ny ort var det bokhandeln som jag sökte upp, inte bara för böckernas skull utan också för pappren och pennorna. Jag lärde mig mitt personnummer när jag skulle få mitt första bibliotekskort. På HDK fick jag lära mig grafisk design, men vi jobbade inte specifikt med böcker – den spetskompetensen fick man skapa själv. Det var under en utbytestermin på School of Visual Arts i New York som jag fick chansen att lära mig avancerad typografi, den tekniska baskunskap som jag hade längtat efter och det där nötandet med bokstäver som jag behövde.
– Jag upptäckte tidigt att jag var intresserad av bildberättande. Jag lärde mig teckna genom att se på Disneyfilmer på VHS-kassetter, som jag pausade när jag hittade ett motiv som jag ville avbilda för att försöka förstå hur bilden var uppbyggd. Min fem år äldre bror var duktig på att hitta på historier som han skrev ner och gav till mig och så byggde jag vidare på dem i mina teckningar.
– De allra första uppdragen var redaktionella illustrationer och jag jobbar fortfarande med några få sådana, främst för tidningen Chef. Ingången till bokvärlden blev omslaget och den grafiska formen till Tommy Körbergs självbiografi Sjung tills du stupar, som kom ut på Albert Bonniers Förlag 2012. Att välja ett illustrerat porträtt på en memoarbok var ganska ovanligt i Sverige vid den tidpunkten.
– Tommy Körberg frågade om han skulle sitta modell och jag svarade att jag föredrog att göra det utifrån fotografier. Jag måste få skapa original i min egen lilla värld, ensam i mitt eget rum. Jag valde en trekvartsvinkel, främst linjer i tusch och tre kulörer: blått, gult och rött. Och en handgjord text för författare och titel, med en svärta i typografin som kontrast till primärfärgerna i ansiktet. Jag ville att formen skulle kännas så illustrerad som möjligt.
– Redan på gymnasiet var Einar Nerman, som hade en klassisk formkänsla, en inspiratör. Det är estetiskt och stilrent, harmoniskt och vackert. Han gjorde en Greta Garbo-profil som jag blev förtjust i – han kunde hitta hennes porträttlikhet med så få formelement. Även Ewert Karlsson, EWK, som gjorde karikatyrer för ”Aftonbladet” på 1970-talet, var en tidig förebild. När jag gjorde Körbergillustrationen visade han mig två karikatyrporträtt av sig själv, det ena av Nerman och det andra av EWK. Då rös jag lite.
– När jag började jobba gjorde jag en lista på de uppdrag som jag skulle vilja ha och det här var ett sådant. I samband med att jag skickade ett mejl till förlaget och visade mitt intresse bifogade jag några skisser, däribland ett omslag till Harry Martinsons ”Nässlorna blomma”, eftersom jag gillar arbetarlitteratur och skildringar från landsbygd under tidigt 1900-tal. Formmässigt ville jag jobba förenklat och leka med affischkonsten från den tiden. Jag hade ingen aning om att de planerade en utgivning med just den titeln och blev glatt överraskad när jag fick göra både det omslaget och tre till i serien. Jag tycker om när jag får göra en förpackning av en serie, där jag får skapa delar som ska hänga ihop och hitta en mall.
– Jag fick tre ledord: elegant, modernt och att det skulle andas världsklass. Jag hämtade inspiration från brittiska Bloomsburygruppen från tidigt 1900-tal, där man blandade färger, mönster och texturer hejvilt. Jag valde ett typsnitt som skulle signalera litteratur, Mister K inspirerat av Kafkas handstil, ihop med krita. Jag tänkte att det fick lov att vara dekorativt på omslaget och för ovanlighetens skull lite svårläst för att ge känslan av en signatur.
Exempel på Kristin Lidströms grafiska formgivning och illustration av omslagen i pocketsamlingen Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur, 2018: ”Burgers dotter” av Nadine Gordimer, Wahlström & Widstrand, ”Älskarinnorna” av Elfriede Jelinek, Modernista, och ”Älskade” av Toni Morrison, Forum. Foto: Elin Michaelsdotter.
– Det här var våren 2016 och hösten innan hade jag börjat arbeta med digitala penslar. Jag fascinerades av att jag kunde hitta mitt uttryck ändå, att det fortfarande kändes handgjort, fast det gick så mycket snabbare att få till ett färdigt original. John Grey jobbade ännu med papper, penna och tusch och scannade. Jag insåg att det viktigaste är våra idéer, det vi har i huvudet, inte verktygen vi arbetar med.
– Jag hade illustrerat omslaget till hennes roman ”Je m’appelle Agneta”, som kom ut förra året. Om man tittar på formgivningen inom feel good-genren ser mycket likadant ut – ofta ett fotocollage – och jag tyckte att det var skönt att hon ville ha en illustration. Henri Matisse är en viktig konstnär för mig, framför allt hans brutna perspektiv och att färg är överordnad form i hans målningar. Det är mer naturligt för mig att göra en välgjord linje – att göra den ruff får jag öva på och bråka med. I ”Au pif!” utvecklade jag detta manér. Omslagsillustrationen är en konsthistorisk referens till oljemålningen ”Gungan” av den franske 1700-talskonstnären Jean-Honoré Fragonard. Bilden andas inte mat, utan snarare livsglädjen som vi ville komma åt.
Omslag och uppslag ur Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, berättat för Klas Ekman, foto av Torbjörn Calvero, Johan Rheborg (omslagets baksida), Albert Bonniers Förlag, 2012. Grafisk formgivning och illustration av Kristin Lidström.
Bildberättandet i ”Din tur, Adrian”, skapade Kristin Lidström i nära samarbete med bokens författare Helena Öberg, Mirando Bok, 2015.
– Ja, det är jätteviktigt. När vi gjorde ”Din tur, Adrian” pratade vi om att du ofta bara ser författarens namn när du söker på nätbokhandlar. Som illustratör och formgivare är du lika viktig och ska inte behöva känna dig underordnad. När jag började arbeta med den boken, och även med Kattvinden, fanns idéerna, men inte färdiga manus. Helena ansvarade för texten och jag för bilderna, men vi hade en diskussion om dramaturgin i nära samarbete med förläggaren Jenny Franke. Vi har utvecklat historien tillsammans och jag uppskattar verkligen att berättelsen får leva under en gemensam process. Temat för ”Din tur, Adrian”, som handlar om en tioårig pojke som har dyslexi och kämpar med ett utanförskap i skolan, betonades genom att mycket av berättandet låg i bilderna.
I år fick du Ottilia Adelborg-priset, där juryns motivering beskriver ”Kattvinden” som en bildroman med filmiska kvaliteter. Även här får bilderna renodlat berätta utan text i två tredjedelar av boken.
– Ja, du är tvungen att kunna läsa berättelsen i både bilder och ord. Boken har två berättarplan med svartvitt i nutid och färg i historisk tid. Även om det har en tryckmässig förklaring, så finns det en symbolisk innebörd också, då vi låter det viktigaste i berättelsen vara i färg.
– Ja, det är en dröm. Jag vill hitta ett språk som går hand i hand med bildberättandet och väntar tills jag känner mig redo att våga glänta på den dörren. Kanske är det rätt tid nu när jag har både rum och trädgård på landsbygden, där jag hoppas kunna gå helt upp i skapandet i lugn och ro.
Maria Molin är frilansjournalist, bosatt i Visby. Nicke Johansson är fotograf, baserad i Göteborg. Kristin Lidströms arbeten kan ses på kristinlidstrom.com.