Magnus Bard

Ett radhus i en skogslummig utkant av Vallentuna norr om Stockholm. Magnus Bard leder mig en trappa upp till sin ateljé. Här finns ett med pennor och annan utrustning belamrat arbetsbord. En anslagstavla fylld med från olika håll uppsnappade sentenser: ”Ett helt upplyst rum är inte värt att leva i”, ”Snubblingens precision”.

Men den viktigaste inredningsdetaljen är ändå en fåtölj. Skön och vilsamt bakåtlutad och en sådan måste han sjunka ner i för att det ska kunna ske. För att de livligt linjevibrerande och politiskt slagkraftiga satirteckningarna som har blivit Magnus Bards signum ska födas fram.

I vår fyller han 68 men är trots pensionärslivet fortfarande i gång. Nyss gav han ut boken Och ofta var jag förbannad, fylld med teckningar främst från Dagens Nyheter och fackföreningstidningen Kommunalarbetaren. Ett slags bokslut, säger han, över tjugohundratalets två första och på många sätt omvälvande årtionden.

Länge var han deltidsanställd på Dagens Nyheters ledarredaktion, som han frilansar åt nu. En position mitt i opinionsbildningen på landets största morgontidning. En enormt stor scen för en tecknare i Sverige.

Hur var det att verka som tecknare i den miljön, och hur jobbar du i dag?

– När jag tecknar går den största delen av tiden åt att tänka. Också på redaktionen hade jag en skön fåtölj, och då som nu, när jag gör en teckning i veckan till Dagens Nyheter i stället för fyra, sitter jag med mitt rutade kollegieblock av vanlig standardmodell. Jag tror att rutiner av det här slaget är bra. Alltid blocket i famnen och en vanlig blyertsstiftpenna.

Hur börjar dagen, eller uppdraget?

– När jag var anställd började arbetsdagen med ett möte där man diskuterade hur man skulle förhålla sig till olika frågor. Sedan gick några timmar och ju längre tiden gick desto större blev anspänningen. Ibland fick jag knacka skribenten i ryggen och säga: nu får du ge mig lite text. Det var min bästa förmåga, att vara iskall och tänka ”Det här fixar jag”, även om jag bara hade en timme till lämning.

När du har fått tillräcklig input från din uppdragsgivare, vad händer då?

– Då stänger jag ute allt annat och låter tankarna fara i väg. Som satirtecknare måste man överraska. Ta till exempel att uppdraget är att illustrera en text om bostadspolitik, ett jädrigt trist ämne, då måste jag rita något annat än ett hus! Jag associerar fritt och krafsar ner allt användbart i blocket. Ord och skissbitar. Huller om buller och det är inte som att det forsar fram. Det tar mycket energi men det är detta som är det egentliga jobbet, att komma på en idé. Sedan när jag har flyttat över till arbetsbordet för att utföra teckningen så låter jag pennan gå i ett huj. Med spontanstreck.

Vad är det?

– För mig är uttrycket det viktiga och när man ska fånga det, hos en politiker till exempel, så är det svårt att lyckas om man ska dra pennan sakta och vara noggrann med varenda riktning på linjen. I stället kör jag på spontant, sedan kan jag korrigera det i datorn, för teckningen ska ju skannas också. Men jag sparar det där svängiga strecket som blev så bra, bättre än om det skulle pillas fram.

Man ser det ibland i dina teckningar, att karaktärerna kan ha flera konturer?

– Ja, då sparar jag flera streck, för det skapar en känsla av rörelse.

Är det fortfarande blyertspennan som gäller då, nu när du har satt dig vid arbetsbordet?

– Nej, vid utförandet använder jag vattenfasta tuschpennor i olika grovlekar. Papperet är vanligt billigt skrivarpapper, och så slabbar jag på med akvarellfärger.

Och själva ämnet som teckningen ska illustrera, hur förhåller du dig till det?

– Ta klimatet, som tillhör ämnena där jag verkligen vill försöka göra skillnad. Där använder jag ofta barn som karaktärer i mina teckningar, för jag tänker att jag måste väcka folks dåliga samvete: om du inte tar ansvar för och tänker på dina barn eller barnbarn när det gäller miljön, hur kan du leva med det?

Där har vi till exempel teckningen där en gråtande flicka står och tittar på en museimonter där en hög snö tycks vara på väg att smälta bort …

– Ja, och hon är tecknad med enkla linjer och konturer, jag tycker att det blir bättre om folk på det sättet får fylla i bilden mer själva. Om jag ska ge råd till den som funderar på att ge sig in i den här genren av yrket så är det just detta: Bli inte för grov och övertydlig, för debattklimatet är ändå så förråat nu. Försök i stället att liksom lirka dig in i folks hjärnor genom olika knep, som detta med samvetet och barnen. Skrik inte åsikter rakt in i människors öron, för då går de i försvarsställning. Utan försök att väcka en annorlunda tanke.

Dagens Nyheters politiska beteckning är oberoende liberal, du definierar dig själv som vänster: har det gjort att du känt dig mindre engagerad i vissa frågor som ledartexterna tar upp?

– Nej, jag tycker att jag har haft en viktig roll där, att engagera människor och få dem intresserade av vad som händer i samhället, och med mina teckningar tror jag att jag bjuder in folk att läsa dessa texter på ett effektivare sätt än om man använder en genrebild. En sak jag gör ibland är att ställa mig en fråga om det som skrivs i ledartexten: om det blir som texten propagerar för, hur blir det då? På så sätt kan jag hitta en egen vinkel. Jag har ett riktigt tydligt exempel på det, teckningen jag kallar ”Promenad–Entreprenad”.

Just det, en åldring sitter i en rullstol på en inrättning och en affärsklädd kvinna står med hans rock och hatt i handen och säger: ”Nu Nils son bär det i väg på – gissa vad?” Mannen svarar hoppfullt ”promenad”, men svaret blir ”Nej, entreprenad”. Och så släpper hon i väg honom nerför en backe … Man ska tänka på marknadsliberalism inom vården som en ättestupa?

– Javisst! Det här var kring millennieskiftet och den som var chef på ledarredaktionen då sa: ”Men den här kan vi inte ha.” För den var tvärtemot textinnehållet, texten handlade om utförsäljning och etablering av privata alternativ och var positiv till det, medan jag gjorde en sådan här bild. Men det var en väldigt tillåtande atmosfär på redaktionen, så bilden trycktes ändå.

Ofta är politiker återkommande i dina satirteckningar, på senare år till exempel Sverigedemokraternas partiledare. Hur hittade du fram till hans look? Han är skäggig och hans tänder …

– Ja, han ser ut som en gnagare nästan. Och jag har vikt upp hans näsa.

Vad får man då, en grisnäsa?

– Något åt det hållet. Jag vill vara lite elak i det fallet. Jag blir upprörd av honom och hans parti och därför tecknar jag honom så. Jag vill hitta någonting hos politikerna som också avslöjar vilka de är, så att säga på insidan, det vill jag försöka få fram.

Får man skratta åt dina bilder?

– Absolut! Fast helst samtidigt bli oroad av dem. Och så ska man känna, i bästa fall, att det sätter sig en liten tagg i en.

Med din stora produktion genom åren så undrar man ju: hur startade alltsammans?

– Som barn låg jag på golvet hemma och tecknade. På julaftnarna fick jag ett stort ritblock som jag tecknade fullt, på fram- och baksidan på varje ark. Jag kollade faktiskt igenom de där blocken i somras.

Och hittade vad?

– Mycket våld, cowboys, splatter. Motorcykelgäng och tyska soldater och kulsprutesalvor som ven över sidorna, nazister, läskiga typer. Mycket från MAD, den tecknade satirtidningen som hade amerikansk förlaga, den läste jag och fick mycket inspiration ifrån. Jag ville rita hela tiden och behövde teckna av mig grejer också, tror jag.

För att bearbeta en oro över världsläget?

– Det var nog lite av varje, det var härligt att skapa sina egna världar. Jag hade en trygg barndom så jag hade inget sådant att bearbeta. Växte upp i Västerbottens inland i det lilla samhället Vindeln. Pappa var distriktsveterinär, så vi var lite grann av överklassen där. Men jag såg ju grejer på tv, och var nog lite fascinerad av det. Jag är själv inte det minsta våldsam och jag avskyr våld, men det kom ut den vägen.

Och utbildningen på Beckmans, när du hade tagit dig till Stockholm?

– Där fanns satirtecknaren Fibben Hald. Vi hade honom som lärare och han blev viktig för han visade att man kunde göra lite vad man ville. Han kunde säga: ”Här har ni ett matfotografi, och så ses vi om en vecka och då ska ni ha målat av det exakt, i gouache!” Och nästa vecka: teckna knasiga stillbilder på en celluloidremsa och dra den genom projektorn. Alltså att lära sig att vara noggrann och disciplinerad och göra något helt jönsigt ibland. Att det viktiga är att man gör bilder som kommunicerar.

Dina första jobb?

– Bland annat hade jag långvikariat på SVT:s nyhetsredaktioner och ritade allt från väderkartor till politiska teckningar och olycksillustrationer. Samtidigt arbetade jag på Rithuset, där vi gjorde illustrationsjobb åt reklambyråer.

Om du jämför hur det har varit förut att verka som yrkestecknare i den politiska satirgenren, med i dag när digitaliseringen har slagit igenom?

– Jag är glad att jag fick vara med när papperstidningen fortfarande var det viktigaste mediet. Där tar läsaren god tid på sig att avkoda bilden och teckningen får ta plats. I dag läser ju allt fler tidningen i telefonen och då krymper formatet. Läsaren svajpar sig fram och det gör att man inte får vara komplicerad i sitt uttryck: det måste vara enkelt och gå fram snabbt. Satirteckningen har också till stor del flyttat in i filtrerade sociala medier styrda av algoritmer där du serveras det som bekräftar dina åsikter. Jag skulle vilja säga att den är till vår nackdel, utvecklingen som skett.

Nu när du själv trappat ner yrkestecknandet, vart tar din kreativitet vägen då?

– Jag önskar att jag kunde måla. Så jag försöker lite grann nu, och det är bara för min egen skull, inte för att visa för andra. Akryl får det bli. När man målar i olja får man tänka sig för mer.

Abstrakt eller föreställande?

– Föreställande.

Vad är det för motiv?

– Jag provar till exempel att måla porträtt, i hemlighet, av kompisar. När jag tecknar ska allt ha en bärande tanke, men när jag målar behöver det bara vara fint. Jag kan hålla på i månader med det som jag tycker är vackert. Nu vill jag måla vackert, också. Som balans till allt jag annars ondgör mig över.

Pontus Dahlman är kulturjournalist med litteratur, konst och grafisk form som områden, samt Tecknarens nyhetsredaktör. Lisa Arfwidson är fotograf verksam i Stockholm. Magnus Bards bok ”Och ofta var jag förbannad” kom ut på Galago i november 2022.