Moa Romanova

Bland smutstvätt och laddsladdar ligger huvudpersonen Moa hopkrupen. Hon har återkommande panikångestattacker efter att ha rökt spice och Göteborg där hon bor är fullt av råttor och dåligt klädda civilpoliser.

Ett flödande bildspråk i pastell och en mörk, ofta fysisk, humor utmärker ”Alltid fucka upp”, utgiven på Kartago Förlag, 2018. I dag har seriealbumet översatts till åtta språk, i USA gavs det ut på Fantagraphics med titeln ”Goblin girl” och belönades med Eisnerpriset. Det brukar kallas för serievärldens Oscar.

I ”På glid”, utgiven på Kaunitz-Olsson i år, följer samma Moa med vännen Åsa i bandet Shitkid på turné genom USA. Ett exempel på den fysiska humorn där är när Åsa behöver hjälp av Moas ”sträva hantverkarnypor” för att få ut en tampong som sitter på tvären. Det är också ett exempel på en nära vänskap.

Och det är svårt att skriva om serietecknaren Moa Romanova utan att skriva om hennes vänner. Precis som hennes hund Uno gör de sig nämligen ständigt påminda. Även artisten Sarah Klang vandrar genom båda seriealbumen, vis och bekymrad i cowboyhatt.

Moa Romanova har på sig en svart munkjacka med ”På glid”-logotyp i strass. Det är måndag förmiddag i Sundbyberg där hon numera bor. Hon kallar sina serier självbiografiska utan omsvep. I förra veckan lanserades ”Alltid fucka upp” i Kroatien. Moa Romanova, född Strinnholm, har varit full i kroatisk tv och lotsats runt i bil av en underbar Vlado från det kroatiska förlaget. Nu dricker hon kaffe på Café Boulevard i Sveriges minsta kommun. Allt har varit kul, men egentligen är hon inte särskilt intresserad av att resa.

– Nä, jag är en hemmatjej. Jag är så känslig och tycker om att ha skyddsnätet hemma nära mig ifall jag skulle bryta ihop. Vilket händer typ jämt. Men visst känns det där som en generationsgrej också? När folk semestrade på 1950-talet var det kanske enda gången de såg turkost vatten och ett sådant där magiskt, knulligt vattenfall? Nu har man ju det som bakgrund på mobilen. ”Shock value” är borta.

Hon tar en snus. På sitt Instagramkonto med 19 000 följare postar hon ofta Tradera- och loppisfynd – nu senast en rätt trovärdig lösarm, och ett nummer av ”HIV-magasinet” från 1987. Ibland gör hon också betalda samarbeten.

– Jag är en av inte särskilt många konstnärer som rör mig mot reklamvärlden med mitt konstnärskap. Det är inte så väl ansett. Men för att kunna göra mina böcker och för att Uno ska kunna få ett par nya jeans till jul så tar jag uppdrag som kanske inte är passionsprojekt utan snarare handlar om att jag ska ha på mig ett par skor och säga: ”I thrive in my sneakers.”

Finns det några undantag?

– Jag har en regel. Jag gör inget som har en politisk twist i kampanjen och tackar nej till allt som är typ ”girl boss”-tema.

Hur kom du fram till det?

– Jag har sett andra göra det. Det blir för hemskt om det ska pitchas som en god sak att konsumera.

Du ritade dina allra första serier när du sökte till Serieskolan i Malmö. Berätta om dem.

– Jag ritade bland annat en postapokalyptisk serie om att jag bodde i Trädgårdsföreningen i Göteborg, levde på byteshandel och tyckte att jag såg min expojkvän överallt. Jag minns att det var utmanande att göra så många bilder, för jag var ju van vid att göra oljemålningar och jobba med en enda bild i en månad. Jag tror att jag jobbade nästan dygnet runt i tio dagar.

Syns det på något särskilt sätt i dina serier att du började i klassiskt måleri, tycker du?

– Det syns att jag kan teckna, tror jag? I den alternativa serievärlden ska ju teckningarna ofta vara så shitty som möjligt. Det har betytt jättemycket för mig att jag målade länge innan jag började med serier, och att jag har jobbat i åtta år som frilansillustratör. Jag har många porträttuppdrag.

Tycker du om att teckna på uppdrag?

– Ja, men bara om det är ganska anonymt. På senaste tiden har jag gjort influenceraktiga jobb där jag ska prata och synas. Det är mycket jobbigare, men man får mer betalt. Man kan säga att man får betalt för sitt lidande.

Du har gjort skivomslag och turnéposters till Sarah Klang, Shitkid och Viagra boys. Är det lättare eller svårare att göra ett jobb när man känner sin uppdragsgivare?

– Både och. Det är så klart lätt för att jag har kunden, inom citattecken, bredvid mig i sängen …

(Hon skrattar rått. Moa Romanova lever tillsammans med Sebastian Murphy, som sjunger i Viagra boys.)

– Men det kan ofta bli 300 korrekturrundor också, när det är roliga jobb med någon man känner. Folk är snälla och man låter dem hållas mer.

Finns det något särskilt du är noga med, när beställaren inte är en närstående?

– Vanligtvis har jag alltid bara en runda för korrektur. Vill man ha mer fakturerar jag också för mer. Det skriver jag redan i offerten. När uppdragsgivaren vet att det är en runda som gäller blir de dessutom mycket noggrannare, och kommer med sin riktiga åsikt på en gång.

Finns det något annat du brukar tänka på?

– Om jag jobbar mot ett stort företag, med en kampanj eller liknande, och de ber mig rita som seriestilen i mina böcker, då räknar jag även in att det kostar extra. Jag vill att det ska kosta om man inkräktar på mitt konstnärskap! Det kanske låter självgott men det är viktigt.

Hur har du lärt dig att förhandla?

– Jag har pratat mycket med mina framgångsrika kompisar, som har jobbat längre och ofta med stora företag. Ibland har jag jobbat med en agent, och sett hur de gör. Jag har också lärt mig att ett nej i en förhandling inte måste betyda att jag har bett om för mycket betalt, utan bara att de inte hade budget för det. Men nu frågar du mig när jag nyss har haft jättemycket press kring boken och känner mig som ”hot commodity”. När det går bra har man ju mer frihet. Förr gick jag med på vad som helst.

Din debutbok kom ut redan samma år som du slutade på Serieskolan i Malmö. Vad har format ditt berättande?

– Skolan lärde mig att producera men själva berättandet har jag faktiskt lärt mig från mina bästa kompisar. Jag tycker om att berätta historier och då lär man sig också vad man själv tycker är kul, och vad andra tycker är kul. Innan jag gjorde ”Alltid fucka upp” hade jag redan berättat historien så många gånger på fyllan. Jag hade testkört den, helt enkelt.

Finns det något mer som har format dig som berättare?

– En serietecknare som har inspirerat mig mycket är Simon Hanselmann, som säger att serier ska vara som ett jättemörkt avsnitt av ”Simpsons”. Och så älskar jag stonerkomedier som filmen ”Pineapple express”. Men jag har också läst mycket ungdomslitteratur och har alltid varit helt besatt av Maria Gripe.

Märks det på något sätt i dina böcker?

– Det finns ett parti i ”Alltid fucka upp” när jag går ut i skogen, och det kommer skuggfigurer … Jag vet inte hur mycket de här dragen märks, men för mig handlar Gripegrejen just om en ensam, kuslig och ganska mysig känsla. Men ofta tar nog ”operera ut en tampong på Åsa”-humorn över i mina böcker, och skymmer det där andra.

Vad har format din estetik?

– Framför allt mycket tecknande. Jag har kört mycket den där klassiska modellen ”learn the craft and then undo it”. Det var inte kul, men det var värt det. Sedan jag var barn har jag tyckt väldigt mycket om tecknaren och regissören Per Åhlin. Filmer som ”Resan till Melonia”, ”Dunderklumpen” och ”Hundhotellet” till exempel. I Kroatien var vi i Zagreb, som ju var Europas animationshjärta på 1960- och 1970-talen. Tv-serien ”Professor Balthazar” gjordes där då, som jag också gillar skitmycket. Per Åhlin måste ha inspirerats mycket av animationen därifrån.

Ja, både i ”Professor Balthazar” och hos Per Åhlin finns de där böljande linjerna som också finns i dina bilder. Vad är det du dras till i det formspråket?

– Att man får frångå porträttecknandet! Det finns inte regler på samma sätt. Jag tror också att det finns något slags barn i mig, som blir spralligt av mycket fantasi, och färg.

Hur förhåller du dig till nostalgi?

– Jag är besatt av dåtiden och har alltid varit extremt historieintresserad. Just nu läser jag äktenskapsmanualer från början av 1900-talet varje kväll. En anledning till att jag gillar loppisar och second hand så mycket är just att det känns som om jag får en inblick i hur saker har sett ut, som inte är nu … Det är så abstrakt, svårt att förklara. Om jag ska vara krass handlar det där nostalgiska också om att jag behöver vända mig bort från samtiden, och se något annat än det som omger mig. Jag hämtar inspiration.

I båda dina böcker finns en stark 1980-talsvurm – särskilt i interiörerna.

– Jag kommer från Bollstabruk i Kramfors och när vi åkte till Gävle eller Örnsköldsvik såg jag moderna bostadsområden. Särskilt Paradisbadet i Örnsköldsvik har gjort ett enormt intryck på min stil. Där är det palmer inomhus och lampan är en stor, abstrakt sol. Jag tyckte att det var total lyx och storstad. För mig har den där postmoderna 1980-talsarkitekturen alltid varit ett slags fantasi om hur världen kanske ser ut på andra platser.

Har du anpassat ditt liv på något vis för att det ska funka att jobba som tecknare?

– Nej, men jag har anpassat mitt tecknande för att det ska funka att leva. Jag förstod ganska tidigt att jag måste ta mig ifrån det där maniska sättet att arbeta hela nätter och sedan inte arbeta alls på flera dagar för att man är helt uttömd. Jag älskade verkligen det sättet att jobba – att hålla sig vaken, dricka folköl, koka en kanna kaffe klockan sex på morgonen och känna ”Ah, mitt mästerverk …” Men det tog för hårt på mitt psyke.

Hur jobbar du nu för tiden?

– När jag kom ut efter att ha varit inlagd kände jag att allt måste förändras. Särskilt hur jag jobbar. Nu har jag satt upp regler och jobbar efter strikta ramar. Det är min kompis Harry Anderson som också är serietecknare som har lärt mig.

Berätta om reglerna!

– Att sova på natten och äta lunch är jätteviktigt. Jag har med mig matlåda som en duktig tjej. Nu har jag en ateljé och jobbar aldrig hemma, och nästan aldrig på kvällen. Jag ska inte knarka och inte festa för hårt, inte utsätta mig för otrygghet. Jag har svaga nerver.

Vad vill du leva för tecknarliv om 20 år?

– Då vill jag ha exakt samma regler, men jag hoppas att jag har blivit ännu bättre på att följa dem. Jag tänker att jag ska bo med Sebbe på en fantasifull, idiotisk plats. Vi har många hundar och jag har sorterat upp alla mina saker i samlarskåp. Helst vill jag ha en ateljé som jag delar med tre av mina bästa kompisar. Kanske på Höga kusten? Jag vill bara vara där mina kompisar är.

Ida Säll är frilansande journalist. Moa Romanovas serieböcker har getts ut på Kartago och Kaunitz-Olsson. Se mer av henne på moaromanova.com.