Sahar Burhan

Sahar Burhan är en berättare. Hon berättar i satirteckningar, målningar och textilkonstverk. Yngst i syskonskaran föddes hon 1967 i byn Zabadani i närheten av Syriens huvudstad Damaskus. Hennes pappa dog tidigt och mamman fick ta hand om de sju barnen på egen hand.

Sahar Burhan växte upp i ett av Damaskus fattigare kvarter, i ett hus som bubblade av kreativitet. Som tonåring vägrade hon följa omgivningens konventioner, som att bära slöja. Hon uppmuntrades av sina äldre syskon att studera fri konst vid Damaskus universitet. Där träffade hon Saad Hajo redan första dagen. I vänskapen växte så småningom förälskelse och kärlek fram och slog rot.

– Mitt examensprojekt handlade om fattiga barn i området där jag bodde, som var tvungna att sälja cigaretter på gatan. Jag tänkte att om jag fick egna barn skulle jag kanske få svårt att hjälpa andra. När jag pratade med Saad kände han samma sak, berättar Sahar Burhan när vi slår oss ner vid ett bord på Galleri Kameleont, med utsikt över Trädgårdsgatan genom stora fönster kantade med krukväxter.

– Jag känner fortfarande likadant. Jag har hjälpt mina syskons barn och är så glad att jag fick dem att kalla mig Sahar och inte bara faster eller moster. När jag kom hit till Sverige blev jag överraskad av att alla ropade på varandra med förnamn. Det gjorde att jag trivdes direkt.

Två av hennes systrar bor kvar i Syrien, de andra syskonen flydde till grannländerna när revolutionen bröt ut 2011, följd av inbördeskrig. Sahar kom till Norrköping 2007, två år efter sin man. Då hade de bott i Libanon under flera år, där Saad hade fått jobb som satirtecknare och Sahar som konstnär och illustratör. Saad Hajo sökte asyl i Sverige eftersom han kände sig hotad i Libanon där yttrandefriheten blev alltmer begränsad.

I september i år öppnade Sahar Burhan Galleri Kameleont i Norrköping med ambitionen att presentera konstnärer från andra länder, främst från Mellanöstern, för en svensk publik. Här vill hon även visa verk av svenska konstnärer, och introducera dem på gallerier som hon samarbetar med i andra länder.

I det större av de två gallerirummen täcks väggarna av fantasifulla tavlor av den egyptiska konstnären Shalabiya Ibrahim, som inte har visats i Sverige tidigare. Naivistiska akvareller som gestaltar drömmar och tolkar ämnen som kärlek, fred och frihet. I det mindre, angränsande rummet pågår en utställning med teckningar och poesi av Saad Hajo.

Några trappsteg upp från utställningsrummen finns en välfylld bokhylla och ett rymligt bord, där Sahar Burhan kan sitta och teckna under galleriets öppettider. En dröm som hon har är att få publicera sina satirteckningar i en svensk dagstidning.

När väcktes ditt intresse för att uttrycka dig konstnärligt?

– Jag växte upp i ett hem där vi kunde skapa hela tiden och på väggarna hade vi målningar och teckningar som vi hade gjort själva. En av mina äldre bröder utbildade sig till skulptör och de andra i familjen valde också kreativa yrken, såsom sömmerska och frisör. De hjälpte mig både kreativt och ekonomiskt när jag studerade konst med inriktning måleri på universitetet i Damaskus.

Även dina målningar har ofta en idé, som en satir- eller karikatyrteckning måste ha. Hur kom du in på området satirteckning?

– Jag började komma på uppslag till Saads teckningar och han uppmuntrade mig att göra egna. 2004 åkte jag till Egypten och gick en kurs för den kända satirtecknaren Mohieddin Ellabbad. Innan jag reste dit klippte jag mitt långa hår kort. När vi skulle presentera oss på första kursdagen sa läraren: ”Sahar, målare från Libanon, ska berätta för oss varför hon klippte sitt hår så kort.” Jag blev ledsen för att han inte kunde ta mina ambitioner att teckna på allvar, men jag är en sådan som gömmer mina känslor. Följande dag tog jag med mig mina teckningar och visade dem för honom och då bad han om ursäkt. Det han såg övertygade honom om att jag hade talang och jag fick hans respekt. I Beirut fick jag senare ansvar för satir- och karikatyrteckningsavdelningen på dagstidningen ”Al-Akhbar”.

Hur fördelar du din tid mellan konstnärskap och satirteckning i dag?

– Jag jobbar ungefär 30 procent som frilansande satirtecknare och resten av tiden som konstnär och gallerist. Mina satirteckningar publiceras i nättidningen ”24” i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten, dit jag skickar fyra till åtta teckningar i månaden, som handlar om ämnen såsom den globala ekonomin, demokrati och yttrandefrihet.

Hur kom du i kontakt med ”24” och hur är det med yttrandefriheten där? Finns det ämnen som du inte kan teckna för denna tidning?

– ”24” startades 2013 av en grupp journalister och kulturarbetare som ville stödja den civila sidan av revolutionerna efter den arabiska våren. Jag var en av flera satirtecknare som blev tillfrågade att jobba där. Alla bilder som jag har skickat in har publicerats. Att ingen har censurerats beror troligen på att de som driver tidningen är välutbildade och kunniga inom området de verkar i. Det är viktigt att vara klok för att klara sig gentemot makthavare och med finanserna. Vi satirtecknare kan ofta hitta nya sätt att säga vad vi vill, så att läsaren kan förstå oss när vi använder symboler eller när vi gömmer idén mellan linjerna. Jag tycker att det är bättre att man får jobba som satirtecknare under lite kontroll än att yrket försvinner helt från tidningar, så som i Sverige i dag.

Vad tycker du om satirklimatet i Sverige?

– Här är man lite för försiktig och jag tror att det finns en rädsla för att kritik genom karikatyr kan uppfattas som alltför provocerande och skapa konflikter. Efter flera år i Sverige har jag mycket att säga om svensk politik. Ett stort tema som jag skulle vilja ta mig an är arbetslösheten, men jag har ännu inte fått chansen.

Vilka var dina första intryck av Norrköping och Sverige när du kom hit i juli 2007?

– Det är stor skillnad mellan Syrien och Sverige när det gäller demokrati och yttrandefrihet, och som kvinna har man betydligt större möjligheter här. Det kanske är konstigt, men jag kände mig hemma från första dagen. Redan när jag flyttade från Syrien till Libanon kände jag att vi människor är mer lika än olika och att det bara är språket som skiljer sig. Jag saknar inte mitt hemland, men jag saknar vänner och familj där. Efter att ha bott i Damaskus och Beirut kändes det skönt att komma till en mindre stad där det är nära till allt.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?

– Jag tycker om att sitta själv när jag målar och tecknar, i ateljén eller galleriet. Ett konstverk kan ta flera år att slutföra, medan man som satirtecknare måste jobba snabbt. Det gäller att hitta ett sätt att översätta sina tankar i bild, att skapa en idé och hitta en lösning som alla kan förstå oavsett språk. Jag ritar för hand och scannar sedan in teckningarna i datorn, där jag lägger på färger i Photoshop.

Vad gör du för att få inspiration?

– Jag är intresserad av mycket i min omgivning och är noggrann med detaljer. Många idéer kommer när jag promenerar i skogen. Ibland möter jag bekanta som blir förvånade när jag inte hälsar, men jag är djupt försjunken i tankar. För att få idéer till satirteckningarna tittar jag på nyheterna. Jag vill rita något som alla kan bli berörda av. Oavsett om du bor i Mellanöstern eller i Sverige. Jag får även inspiration genom att möta andra tecknare från hela världen. Vi brukar åka till den internationella karikatyrfestivalen i franska Saint-Just-le-Martel.

Projektet ”Enligt konstens alla regler” sammanförde nyanlända konstnärer med etablerade för att utbyta kontakter och erfarenheter. Du var en av deltagarna i projektet, hur var det för dig att komma in i det svenska samhället som konstnär?

– Situationen för konstnärer är förstås mycket bättre här än i Syrien eftersom det här är ett demokratiskt land, men det saknas ändå kunskap om vad en konstnär gör. När jag kom till Arbetsförmedlingen möttes jag av föreställningen att det inte är ett riktigt yrke. Jag började själv googla, hitta stipendier och lyckades skapa ett bra nätverk med hjälp av projektet. Då upptäckte jag att svenskfödda konstnärer har samma problem, att man måste ordna allt på egen hand. Jag skrev ut mig från Arbetsförmedlingen och startade eget företag. Efter några månader bestämde jag mig för att söka till ett tvåårigt masterprogram i konstnärlig gestaltning vid Linköpings universitet – ett sätt att integrera mig och träffa människor med samma intresse. För att kunna komma in på utbildningen läste jag svenska och engelska under ett år medan jag jobbade som personlig assistent.

Med ditt konstprojekt ”Utbyta väggar” på Linköpings universitet ville du öppna dörren för samarbete och integration. Vad handlade det om?

– Att utbyta drömmar och ambitioner i de olika länderna genom att flytta väggmålningar och graffiti från ett land till ett annat. Projektet genomfördes under september 2014 då jag tillsammans med 20 andra kvinnliga konstnärer uppförde en graffitimålning, som fanns på en vägg på Tahrirtorget i Kairo, på en vägg utanför Norrköpings Konstmuseum.

Vad tycker du kan bli bättre i mottagandet i Sverige? Hur kan vi hjälpa nyanlända konstnärer att fortsätta utöva sitt yrke även här?

– Man måste känna att det finns en plan, att alla behövs i samhället, konstnärer liksom läkare, advokater och personliga assistenter. Det borde finnas ansvariga för den här gruppen så att man direkt får kontakt med någon som kan ge tips på vad just du som konstnär kan göra. Det skulle vara bra om de som jobbar med stora konstnärliga projekt kände till fler konstnärer, även de utlandsfödda. Själv får jag bara delta i projekt som handlar om integration, kultur och mångfald. Trots att jag har bott länge i Sverige känner jag fortfarande att jag inte blir inbjuden i egenskap av enbart mitt konstnärskap.

Just nu håller du på med målningar i ateljén som ställs ut på Ludvika Konsthall under Mångkulturdagarna. Hur fick du idén till tavlorna med pixlar och vilken teknik använder du dig av?

– I början av revolutionen i Syrien för fyra år sedan fick vi bara se lågupplösta bilder därifrån, bilder på ett händelseförlopp på en gata i Damaskus tagna med en gammal mobiltelefon. Det har varit förbjudet för journalister att röra sig fritt i Syrien och att resa dit från ett annat land för att filma, fotografera och skriva. När jag tittade på bilder som vänner och bekanta lade ut i sociala medier såg jag knappt vad de föreställde. Jag började behandla lågupplösta foton i Photoshop och när jag skriver ut dem i stort format på duk ser man bara pixlarna. När man betraktar bilden på nära håll blir den abstrakt med rutor i olika färger. Jag målar på pixlarna på duken, så att man kan känna handen bakom konstverket. Nu när jag är långt borta från mitt hemland får jag veta mer om vad som händer där. Ibland behöver du ha distans för att se hela bilden. Syrien har aldrig varit så nära mig som det är i dag.

Maria Molin är frilansjournalist och bosatt i Visby.