Samir Alj Fält och Alicia Donat-Magnin

Solen skiner över Skärholmen, en av Stockholms södra förorter, en plats där olika kulturer möts på torget eller i den inglasade gallerian. Det är en av de där dagarna på året som för första gången känns riktigt hoppfulla. Snart kommer våren, även i år, och allt kommer att ordna sig.

När jag går in genom dörren till Design Lab S i Skärholmens kulturhus är det i själva verket porten till ett lekfullt sätt att tänka som öppnar sig. Design Lab S, där S: et står för Stockholm, Skärholmen, Sverige eller kanske Samir, är en plats dit stadsdelens barn (mellan 8 och 13 år), 80-plussare och internationella designers sedan starten 2013 har bjudits in för att tillsammans och på lika villkor skapa form och design.

Energin här inne är hög. Men just den här hoppfulla vårdagen är stämningen också vemodig. Veckan innan vi träffas gick Design Lab S ut med informationen om att verksamheten måste läggas ned. Projektpengarna som har kommit från främst Svenska Postkodlotteriets Kulturstiftelse och Allmänna Arvsfonden räcker inte längre, och labbet har inte fått stöd för att driva en långsiktig verksamhet. Lokalen håller redan på att tömmas.

Lite överraskande är det med finansieringsproblematiken eftersom projektet har varit extremt framgångsrikt, prisats av designinstitutioner och lyfts fram som ett svenskt succékoncept av politikerna.

På Design Lab S har man försökt uppmuntra barnen att söka sig mot konstnärliga uttryck, och fått dem att se på sin omgivning som full av möjligheter i stället för av begränsningar. Här har man mötts för att diskutera relevanta frågor, undersökt kreativa processer eller bara hängt för att det är härligt att vara på en plats som lovar att precis allt är möjligt.

Frågar man konstnärliga ledaren Samir Alj Fält och verksamhetsledaren Alicia Donat-Magnin, som tillsammans kollektivt representerar Design Lab S, får man inte bara ett enda svar på vad de har gjort där egentligen. Det råder inget tvivel om att det som har hänt här har varit engagerande, knäppt och extremt roligt för alla inblandande.

Nu är det i alla fall som det är, ingen vill skjuta till de pengar som behövs för att verksamheten ska kunna fortsätta existera på det sätt den har gjort hittills.

– Trots att vi på många sätt har lyckats med det som kulturpolitikerna bara talar om – utan att använda ord som integration, breddad rekrytering för konstskolor och ”bygga starka individer med stark självkänsla” – och dessutom har sett bieffekter i form av att barn har slutat tjata om leksaker och i stället vill ha tomma burkar för att skapa grejer själva, vilket i sin tur leder till ett mer hållbart samhälle … trots det finns det ingen som vill hjälpa oss med den långsiktiga ekonomiska planen, säger Samir Alj Fält frustrerat.

Bara några dagar tidigare har den sista workshopen hållits och den var känslomässigt tung berättar Alicia Donat-Magnin när hon pausar en stund i flyttstädningen. Hon har varit här sedan 2015, tidigare har hon varit projektledare och producent i andra sammanhang i kulturbranschen.

– Men barn är kloka, vi lär oss hela tiden av dem. De är extremt lösningsorienterade, säger hon och tittar sig omkring.

Längs med väggarna trängs diverse pappersprojekt och skulpturer på stålvagnar, objekt som ska forslas bort till en ännu obestämd plats. På en hylla står fortfarande ett gäng neonfärger, en färgglad stol lyser upp mitten av golvet. Allt här påminner om vad som har pågått under de fem år som de har haft öppet.

– Barnen har sagt att de ska öppna labbet på torget i stället, eller att de kanske kan vara hemma hos varandra. ”Vi ses igen, vi behöver ingen lokal”, säger de till varandra, fortsätter Alicia Donat-Magnin.

Samir Alj Fält, som alltså är Design Lab S initiativtagare och grundare, slår sig ner i soffan. Han är en person som brukar beskrivas på många olika sätt, där lärare på Konstfack, mentor, en av Sveriges mest snillrika designers, förebild, klassresenär och rebell bara är några av epiteten.

Själv beskriver han sig som en självupptagen person med självdistans. Men det är alltså här i Skärholmen, nära det egna barndomshemmet, som han har återfötts och brunnit, den senaste tiden.

– Barnen tänker helt rätt! När jag var liten tyckte jag att hela världen var ett labb. Skogen var ett labb, byggarbetsplatsen också och garaget med. Som barn gjorde jag saker med händerna hela tiden och använde både min fantasi och mina filosofiska tankar till att vara kreativ. Den nyfikenhet som jag hade då tog mig till Konstfack och så småningom till ett äventyr i designvärlden. Men någonstans på vägen tappade jag både fantasin och mig själv och föll för grupptrycket. Jag blev som ”alla andra” och som man ”ska vara” i design- och konstvärlden. Sedan dess har jag längtat tillbaka till det barn jag en gång var och att jobba innovativt tillsammans med andra. Det var ungefär så idén till Design Lab S föddes.

När Samir Alj Fält var liten var det bara runt hörnet härifrån, i Bredäng, som han bodde. Så att öppna laboratoriet just här var en förutsättning. För att barn som är som han var ska få rätt att uttrycka sig kreativt och för att synliggöra de som behöver synliggöras. Labbet skulle visa både barn och föräldrar hur viktigt det kan vara med estetiska uttryck. Ovärderlig kulturverksamhet med andra ord.

Men att platsen, och återvändandet, blev så viktiga – har det med skuld att göra också?

– Absolut, det brottas jag med hela tiden. Jag känner en skuld för att jag har förnekat mitt kulturella arv. Jag har nedvärderat den kultur jag har vuxit upp med. Jag har svikit mig själv som barn på flera olika sätt. Men skuld är också en bra drivkraft. Att återvända hit har också varit att återfinna den där nyfikna pojken som jag en gång var, han som undrade vem han var, vad ett hem är och hur en identitet ser ut.

Just de frågorna har Design Lab S jobbat med att svara på tillsammans med sina unga kollegor. Ledarna har slängt upp frågorna på bordet, lyssnat på barnens svar, men aldrig vetat hur projekten sedan ska sluta. Resultaten har bland annat blivit till möbler, fotoutställningar, teckningar, tidningsmagasin, kläder, kepsar, citat och mobilskal.

Vilket resultat tycker ni blev bäst?

– Det är svårt att välja bara en grej, men jag har en personlig favorit som jag måste berätta om. Barnen fick vid ett tillfälle i uppdrag att göra en sak som mätte liv eller tid. De börjar genast bygga ihop olika saker, väldigt exakt och fokuserat, men när jag frågar en av dem vad hon gjorde svarar hon ändå att hon inte visste. Det går några veckor, det blir en utställning och det där oklara föremålet är med där. Jag frågar upphovspersonen igen vad det är för något hon har gjort och lika självklart som första gången jag frågade var svaret: ”Jag vet inte.” Att ha gjort en pryl som är så noga genomtänkt, vara så nöjd med resultatet, och fortfarande kunna vara osäker på vad det är! För mig som kreatör är det fantastiskt att se att någon kan vara så trygg i sig själv. Och det säger mycket om hur vi tänker när vi jobbar här. Att idén och processen är viktigare än resultatet.

Är det också din definition av bra design?

– Bra design handlar om processen bakom och hur den har uppstått. För mig är bra design att folk får mötas och göra saker tillsammans. Visst gillar jag personligen status och bra hantverk, men här på labbet är inte tanken att vi ska göra exakta saker …

Han vänder sig till Alicia Donat-Magnin.

– Nu är det läge att snacka om Design Company S, va?

Alicia nickar till svar. Design Company S är den kommersiella delen av verksamheten, där både produkter och föreläsningar har producerats och sålts, dels för att ge projektet egna intäkter, dels med målet att ge Skärholmen en identitet och framtid.

– Det började väl med mobilskalen? säger Samir.

– Vi upptäckte att barnen kom hit för att tillverka mobilskal, flera stycken, som de sedan sålde till polare för att kunna köpa godis. Då fick vi idén att koppla ihop föremål med området. Det är väl inget unikt i sig, men i Skärholmen tillverkas ingenting, så vi kunde fylla det hålet, samtidigt som produkterna kunde vara ansiktet utåt. Och i framtidsvisionen hade vi också startat en verkstad och butik där ungdomarna kunde få ett första jobb. Du förstår att det här är något mer än en kreativ plats?

Ja, det låter som en egen samhällsstruktur! Men hur tänker ni kring kreativitet och hur barnen och ni ska utvecklas med hjälp av idéer?

– Vi undersöker idéerna och kör på bara och det är helt okej att göra fel, fult och snyggt. I ett labb kan man misslyckas, det är det som gör det till ett labb, eller hur? säger Samir och tittar uppmanande på mig.

Alicia skrattar och fyller i:

– Av att våga misslyckas har vi lärt oss att bli helt orädda, för vad vi än gör kan det inte bli mer än lite fiasko. Och det är väl inte så farligt?

Ni pratar mycket om det, att det här är en plats som man får misslyckas på. Varför är det viktigt?

– Av personliga skäl, säger Samir. När jag var liten satt jag ofta på en bänk och fantiserade ihop egna världar där jag själv bestämde vad som var rätt eller fel. De där stunderna var jätteviktiga för min identitet och min kreativitet, de fungerade liksom som ett andrum när både skolan och föräldrarna hela tiden hittade olika fel på mig och gärna påpekade på vilka sätt jag hade misslyckats. De där rummen där vi får misslyckas tror jag är viktiga och till och med ganska bra för samhället.

– Dessutom uppstår inget nytt om man redan vet var det man gör ska sluta, flikar Alicia in. Jag tror att innovation handlar jättemycket om att våga göra fel. Tillåter man det skapar man per automatik en kreativ miljö och ett klimat där man kan testa i princip vad som helst.

Den rumsliga lösningen för Design Arkiv S, den tredje delen av verksamheten, kom till just på grund av ett misslyckande. När de bestämde att de ville skapa ett rum för att spara allt de gjorde på labbet, och framför allt alla historier kring objekten, började de undersöka bergrum och andra ställen där de skulle kunna göra något säkert och bestående.

Men bergrummet de efter mycket om och men hade blivit lovade rann dem ur händerna och de fick tänka om. I stället har arkivet Design Arkiv S öppnat i en mobil container.

– Följ med ut så ska jag visa, säger Samir.

Han stegar ut och öppnar den anonyma containern som står utanför ingången. Där inne gömmer sig en massa skåp med ännu fler lådor, alla med egna symboler på sig.

– Containern stod utanför Moderna Museet ett tag, där var den mer än välkommen, men nu måste vi hitta en ny plats till den för man får bara ha den parkerad på samma plats under ett par månader utan specialtillstånd.

I Design Arkiv S har de undersökt hur ett arkiv funkar, hur man söker i ett arkiv och vad man kan hitta. Eller snarare hur de vill att ett arkiv ska fungera. Det visade sig nämligen rätt snabbt att Alicia och Samir ville att arkivet skulle vara tvärtom jämfört med ett traditionellt arkiv.

Det vanliga är att besökaren i ett arkiv vet vad hen letar efter, och måste veta exakt vad som ska hittas och hur för att få lyckade träffar.

– I vårt arkiv vet man aldrig i förväg vad man kommer att hitta. Man behöver heller inte kunna läsa eller skriva, utan man väljer en symbol som leder till en låda och i lådan ligger ett objekt. Innan vi sedan berättar vad det är får betraktarna berätta om vad de ser och känner när de ser innehållet i lådan. Deras historier skrivs ner och dokumenteras i en mapp. På så sätt bidrar de till arkivet och gör avtryck. Sådant tycker vi är intressant.

I arkivet blir det tydligt hur Design Lab S tar allas historier på allvar, oavsett vem man är. Det är också talande för hur öppenhjärtigt de respekterar andras tankar. Till och med barns fantasivärldar.

Vad finns det för fördelar och nackdelar med att ha en åttaårig kollega?

– De är extremt snabba, svarar Alicia. Och de har mycket energi, men det kan också vara en nackdel. En nackdel är väl också att de har svårt att planera och att de bara kommer när de vill och har lust …

Vad händer nu?

– Vi säger som barnen sa: ”Labbet finns inuti oss och kan inte försvinna, utan bara uppstå i en ny form”, citerar både Samir och Alicia.

– Vi ska bara hitta formeln för exakt hur.

Marie Birde är kulturjournalist och chefredaktör för barntidningen ”Koko”. Viktor Gårdsäter är fotograf. I april 2018 släpptes boken ”En konstig sorts spegelsak, en retrospektiv om Design Lab S”, av fotografen Sanna Lindberg och Design Lab S (köps genom konst-ig.se).