Stefan Fält

”Utan sång är livet bara nåt det inte borde vara!” Citatet står på en mässingsskylt på Klara Östra Kyrkogatas blåmärkta hus, där poeten och författaren Lennart Hellsing bodde fram till sin bortgång 2015. Det är en av de bevarade byggnaderna i Stockholms gamla Klarakvarter och porten leder in till en innergård och vidare till en annan port i samma huskropp, där den grafiska formgivaren Stefan Fält bor ett par trappor upp tillsammans med sin fru, journalisten och författaren Elin Unnes.

De träffades när de jobbade på tidskriften Darling i början av millenniet, han som art director och hon som musikredaktör, och de arbetar fortfarande tillsammans i gemensamma bokprojekt. I hallen möter jag dem båda. Elin Unnes är på väg ut med en korg för att plocka lindblom, en av växterna som hon skriver om i sin senaste bok Den parfymerade trädgården, formgiven av Stefan Fält.

Rummen från tidigt 1900-tal fylls av opera från radion i köket, som mixas med måsarnas skri och Klara kyrkas klockringning utanför de vidöppna fönstren. Konstverk och gallerivykort hänger tête-à-tête på väggarna i alla rum, många med naturmotiv.

Det första jag tänker på när jag möter Stefan Fält är kontrasterna: dödskalleringarna och tatueringarna han bär och den ödmjuka framtoningen han har. Storstadstillvaron i Stockholm och Paris och längtan till landsbygden – han berättar att de just köpt ett hus utanför Gnesta för att kunna odla.

Vi slår oss ner vid hans arbetsplats – i köket där han till vardags sitter och jobbar i kökssoffan med utsikt över Norrmalms takåsar.

– Jag lyssnar gärna på klassiskt när jag jobbar, men även hårdrock och metal. Om jag ska skissa på ett skivomslag lyssnar jag på den artisten på repeat, som en ingång i arbetet, säger han.

Musik och bilder har varit Stefan Fälts följeslagare sedan uppväxten i Borgholm på Öland, då han spelade klarinett och gitarr och fyllde ritblocken med teckningar. Som barn tyckte han om att rita av serier, såsom antagonisten Madame Medusas två krokodiler i Bernard och Bianca.

– Jag minns särskilt de gotiska, ociviliserade, dunkla miljöerna i serier, som fascinerade mig och som var spännande att avbilda, berättar han.

Hans bildlärare i grundskolan föreslog en konstinriktad utbildning, men eftersom den inte fanns i Kalmar, dit han kunde pendla från hemmet, blev det teknisk linje i stället. Tillsammans med två klasskompisar åkte han ofta till Stockholm, där de hade tillgång till en lägenhet, och besökte frekvent skivaffären Heavy Sound på Regeringsgatan. När han flyttade till huvudstaden efter gymnasiet fick han jobb på Ur & Penn, eftersom han hade arbetat extra i en butik i samma kedja under gymnasietiden i Kalmar. Så småningom började han jobba som dekoratör och reste runt i landet och skyltade andra Ur & Penn-butiker.

– För att förverkliga drömmen om att bli illustratör sökte jag till Beckmans, där jag i stället upptäckte grafisk formgivning som jag har arbetat med sedan dess, säger han.

Vilket var ditt allra första frilansuppdrag som grafisk formgivare?

– På Beckmans hade jag lärt känna Martin Renck, som gjorde formen till sin bror Johan Rencks skivor. När han inte hann med en av dem, singeln We vie med Stakka Bo och Titiyo, som är en cover på en låt med Carlton, fick jag och en klasskamrat chansen att göra det jobbet. Det blev en lång rad sådana uppdrag i början, skivomslag för främst Telegram, som då tillhörde Warner Music. Ett av uppdragen jag gjorde under den här första tiden som frilansande grafisk formgivare var Olle Ljungströms soloalbum på cd, En apa som liknar dig, och nu 23 år senare fick jag jobba med skivan igen, när den nyligen släpptes på vinyl.

År 2000 blev du anställd som art director för tidskriften Darling, som startade som ett nätfanzine 1996 för att året därpå även komma ut i pappersversion. Den grundades av Brita Zilg och Marie Birde, blev en framgång och har kallats banbrytande och en feministisk milstolpe i tidskriftsvärlden. Hur arbetade du med formen för den?

– Det var första gången som jag formgav en tidning, så det tog ett tag innan jag riktigt förstod hur man gör. När jag började jobba där ägdes tidskriften av webbyrån Spray och det var högt i tak, men när den ett år senare köptes av Egmontkoncernen blev det allt större fokus på annonsförsäljning. Magasin, speciellt engelska som Sleaze Nation och Dazed & Confused, har alltid varit en inspiration för mig. Kanske framför allt The Face som hade allt en tidning skulle ha enligt mig: mode, musik, skräp, trender, konst och sedeslöshet.

Hur omsatte du den här inspirationen i ditt arbete?

– När Darling skulle göras om ville jag göra något liknande, som en svensk lågbudgetversion, alltid med exklusiva egentagna foton och illustrationer. Jag ville att den skulle vara fri i formen, utan mallar och gärna med kollage och klotter. Ett annat magasin som fanns med på min moodboard var den underliga finska tidningen Sueellen, som fortfarande är något av det mest fulländade jag har sett.

Hur togs det emot?

– Jag tyckte att resultatet blev ganska nära vad jag ville åstadkomma. Många av Darlings läsare gillade dock inte vändningen. I deras ögon hade den blivit en ytlig hipstertidning, liksom livsstils- och modetidskriften Bibel, som jag såklart älskade.

Vad jobbade du med efter att Darling lades ner 2002?

– Då frilansade jag ett år innan jag blev tillfrågad om jag ville bli art director för modebranschtidningen Habit. Efter ett par år sa jag upp mig och började arbeta för klädmärket Cheap Monday, där jag stannade i fem år och gjorde allt från art direction till allt grafiskt, även tryck på kläder.

Där började också ditt samarbete med modeskaparen Ann-Sofie Back?

– Ja, i samband med att jag började på Cheap Monday anställdes även Ann-Sofie Back som chefsdesigner. Vi hade gått på Beckmans samtidigt och det var roligt att samarbeta med henne, vilket jag gör fortfarande. Nu gör hon inredning tillsammans med Mattias Dymling under namnet Gnilmyd Kcab, som är deras efternamn baklänges. Det är ett namn som ingen kan uttala och få fattar, det är så dumt att det blir perfekt. Min roll har varit att skapa logotypen och hjälpa till med etiketter och tryck, till exempel en duk som ser ut att ha rödvinsfläckar.

Vad uppskattar du mest i ert samarbete?

– Jag har varit ett fan av Ann-Sofie Backs skapelser ända sedan Beckmanstiden. Det mest betydande är att hon ställer krav på processen, allt ska dras lite längre hela tiden och inget är fel eller fult. Jag har ganska lätt att se något som jag gillar och vilja göra något liknande, men hon får mig att gå längre och kanske göra tvärtom, något eget och unikt. Exempelvis en vinetikett som ser ut som silvertejp till hennes eget vin Back in a bottle, förkortat BIB, som bag-in-box.

Hur kom du in på området bokformgivning?

– Under mitt sista år på Cheap Monday gav min fru, Elin Unnes, ut sin första bok på förlaget Natur & Kultur – trädgårdsboken The secret gardener, som jag fick göra formen till. Jag hade haft några bokformgivningsuppdrag tidigare, men det här var det första stora jag gjorde inom området illustrerad fakta.

Du fastnade för det?

– Jag kände att genren passade mig oerhört bra, att få formge både omslag och inlaga med mycket bild. Sedan fick jag förtroendet av redaktören att göra en bok till, mat- och kokboken Hedonisten av Daniel Crespi och Mikael Einarsson, och det var det uppdraget som fick mig att våga säga upp mig för att fortsätta frilansa. Sedan dess har jag jobbat med böcker.

Hur skulle du vilja beskriva din bokformstil?

– Eftersom jag har arbetat mycket med tidningar och magasin tidigare tog jag med mig den estetiken in i böckerna och byggde formen därifrån. Det blev lite oklassiskt kanske. Jag skulle inte säga att jag har någon direkt utpräglad stil, utan jag kan anpassa den beroende på uppdrag. Som grafisk formgivare kommer jag inte in som en konstnär, utan det är viktigt att vara lyhörd för visionen som redaktören och författaren har.

Du och din fru bor och arbetar på distans i Paris under vinterhalvåret, får du inspiration där?

– Reser jag till London bombarderas jag av intryck var jag än befinner mig, men så är det inte i Paris – där känner jag i stället lugn och arbetsro. Elin har skrivit reseguiden Paris för foodisar, som jag har formgivit. Det är den första boken i en serie som Natur & Kultur har gett ut med mat- och krogtips i utvalda städer, skrivna av olika författare. Samtliga har en fluorescerande färg i titeln, som är handskriven, för att binda ihop böckerna.

På tal om restauranger, du har gjort logotypen till er kvarterskrog Bar Oas här på Drottninggatan i Stockholm. Hur fick du det uppdraget?

– Det finns inget kvartersliv här egentligen, eftersom det mest är kontor och turism i området. Men när Bar Oas öppnade gick jag och Elin dit och tyckte genast om deras hantverksmässiga inställning. Vi lärde känna ägarna, som frågade om jag ville göra logotypen. Sedan har jag fortsatt att göra andra grafiska uppdrag åt dem och vi spelar även musik där då och då.

Två böcker som finns med på årets bokmässa i Göteborg har formgivits av Stefan Fält: Fredagsdrinken av Magnus Uggla på Norstedts och Sandhäxans magiska mackor av Erik Johansson, Fredrik Sundberg, Mattias Svensson och William Thorén på Natur & Kultur.

Hur tar du dig an ett bokuppdrag?

– I början av ett bokprojekt handlar det mycket om att gå runt och fundera och söka inspiration. Det är roligare att komma in tidigt i processen, att få vara med hela vägen och välja fotograf och illustratör, och ibland är jag med på plåtningar till bland annat recept.

Berätta hur arbetsprocessen såg ut med boken Fredagsdrinken.

– Jag fick fria händer att göra en mock-up som Magnus Uggla sedan skulle godkänna. Jag gick igenom hans historia som artist och plockade bitar här och där. Framför allt 1970-talsomslagen till albumen Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt och Vittring blev viktiga under arbetet med boken: den klassiska maskinskrivna logotypen och den orädda bildbeskärningen, som jag sedan blandade med det färgglada 1980-talet.

Hur gick du till väga när du formgav kokboken Sandhäxans magiska mackor?

– Det fanns redan en potentiell omslagsbild som drog mot klassisk 1980-talshårdrocksestetik, så för att det inte bara skulle bli en pastisch försökte jag hitta en clash med en form hämtad från tidigt 00-tal. Det är två olika uttryck som möts, som omslaget till Fire in the brain av det finska heavy metal-bandet Oz och den internationella mode- och kulturtidningen Another Magazine – extra allt precis som innehållet.

Finns det någon inspiratör som har varit särskilt viktig för dig i ditt arbete som art director och grafisk formgivare?

– När jag började arbeta var det framför allt brittiska samtida grafiska formgivare som gjorde skivomslag. Den grafiska formgivaren och musikern Julian House, som är otroligt fri i sin formgivning, var väldigt viktig för mig. Det är mycket kollage och stökigt, filmiskt och samtida, men han är ändå inte blyg för att använda gammalt guld. Det var frigörande att se någon som inte var så upptagen med att göra den strama grafiska form som var populär när jag gick på Beckmans. Att han skapat omslag till flera skivor som jag lyssnar på ger extra substans och tyngd – Primal Screams XTRMNTR och Evil heat är två favoriter.

Vilka andra inspirationskällor har du?

– Andra betydelsefulla inspiratörer finns inom den japanska undergroundmangarörelsen heta-uma, där det dåliga är bra, i synnerhet King Terry (Teruhiko Yumura), och den amerikanska serieskaparen Johnny Ryan är en senare inspiratör i samma anda. Klassiker som Push Pin Studios i New York och den brittiska designgruppen Hipgnosis har varit förebilder, men jag har alltid tyckt att det är mer spännande med samtida rörelser. Mina inspirationskällor har därför en tendens att ändras hela tiden. Jag kan bläddra i ett nummer av magasinet Re-edition och plötsligt bli inspirerad att använda ett visst typsnitt, utan att det har någonting att göra med bilderna jag ser. För mig är en känsla mer inspirerande än ett specifikt verk.

Maria Molin är frilansjournalist, bosatt i Visby. Märta Thisner är fotograf, baserad i Stockholm. Stefan Fält är grafisk formgivare, baserad i Stockholm och Paris, instagram.com/stefan.falt.