Den samtida svenska barnserien har fått ett kreativt uppsving. Och bredden i genren serieböcker för barn är stor. Ändå finns problem, som konstnärlig växtvärk och svårigheten att nå ut i en bokbransch med sviktande ekonomi.
Text: Alexandra Sundqvist.
Illustration: Fabian Göranson.
Art direction: Mia Degerman, Vejde Gustafsson/Spektra.
Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 4, december 2020.
Bild ovan: Reportageillustration av Fabian Göranson för Tecknaren nummer 3 2020.
Om frigörelse och om att hitta sig själv handlar ”Flocken”, serietecknaren och illustratören Matilda Rutas första seriebok för barn. Tillsammans med journalisten Rasmus Malm har hon mejslat fram en suggestiv skräckhistoria som utspelar sig i en av Stockholms sömniga närförorter, ett stenkast från Skogskyrkogården.
Lova går i sjuan när hon får tag i en samling fascinerande tavlor. Alla föreställer hyenor, och hon blir märkligt besatt av dem. Det är början på en mystisk berättelse där allt inte är som det verkar. Svaren finns på kyrkogården dit Lova dras, nästan magnetiskt.
Med en naivistisk stil och ett absolut visuellt gehör gestaltar Ruta såväl svärtan, rädslan och spänningen som ledan i skolfiket och de pastellfärgade hemmamiljöerna. Kontrasterna mellan den glättiga vardagspaletten och de mörkt murriga jordfärgerna flyter över sidorna, och accentuerar huvudkaraktärens längtan efter det okända, suggestiva och ibland oförklarliga.
Bild av Matilda Ruta ur serieboken ”Flocken”, skriven tillsammans med Rasmus Malm (Rabén & Sjögren, 2019).
Bild av Peter Bergting ur hans och Jessica Bab Bondes seriebok ”Vi kommer snart hem igen” (Natur & Kultur, 2018).
– Jag ville jobba upp kontrasten mellan det normala i livet och den coolare, mer skrämmande världen med hyenor som Lova hittar till. I sekvenserna med flocken arbetade jag mycket med skuggor och ljus för att skapa dramatik. Liksom i svartvitt. Skolkafeterian gjorde jag medvetet platt och pastellfärgad, säger Matilda Ruta.
– Mitt arbete i serieform liknar mitt tillvägagångssätt när jag illustrerar bilderböcker. Samtidigt är bilderböcker mer komprimerade till sitt format. Bilderna är färre och som läsare stannar man längre i dem, vilket ger utrymme för att smyga in fler detaljer, samtidigt som jag nödgas berätta mer i varje enskild bild eftersom de är förhållandevis få till antalet. I serier fladdrar bilderna mer förbi i bläddringen, vilket kan ses som ett bra betyg för berättelsens flöde, fortsätter hon.
Trots att arbetet med ”Flocken” var stundtals slitsamt tycker hon att serier är det ”ultimata sättet” att berätta en historia.
– Som serietecknare har man total kontroll över text, bild och bläddring. Seriemediet främjar dialog och hela upplägget med pratbubblor och tankar ger en annan takt i texten. Just barnserien är bra för att gestalta svåra ämnen. Många har inställningen att serier är lite lättsamma på något sätt, att det finns en inbyggd distans i berättarformen.
Fast det är ett drygt decennium sedan hon debuterade som serietecknare i albumformatet med ”Tummelisa eller Den andra vildmarken” (Kolik Förlag, 2011) upptäcker hon fortfarande nya saker.
– Det finns mycket berättartekniskt spännande i seriemediet som jag fortfarande utforskar. Min respekt för serietecknande är stor. Jag känner mig alltid lite nervös när jag gör en serie, för jag vill använda mediet till fullo. Jag sneglar ofta på andra tecknare och hur de bygger sina bilduppslag. Det känns lyxigt att det finns så mycket att ta del av i genren.
Matilda Ruta, serietecknare och illustratör
Och visst har den svenska serien både bredden och spetsen. Den svenska barnserien är över 100 år, en förvånansvärt pigg och vital hundraåring. Mycket har hänt sedan de första serierna för barn publicerades kring sekelskiftet 1900 i de då populära, svenska jultidningarna.
Oftast tecknades de av samma tecknare som gjorde den tidens bilderböcker och var, för att citera Helena Magnusson som har doktorerat i den svenska barnserien, ”en sorts [bilderböckernas] biprodukt i mindre format för barn- och jultidningarna” (”Barns lek – makt och möjlighet?”, CBK, 2007).
Bara de senaste åren har en strid ström nya titlar utkommit, från Loka Kanarps charmiga strandfabel ”Katten & Ekorren på Sommarön” till ”Katten Nils”, en annan gul, virrig katt som lockar till skratt och som har publicerats i såväl ”Kamratposten” som i flera seriealbum, vidare till Pelle Forsheds urbana slapstickalbum ”Fjodor” om barnet som råkar ut för olycka efter olycka på sin väg till skolan.
För att inte tala om bokserien ”Handbok för superhjältar”, som år efter år har slagit försäljningsrekord och som nu har utkommit i en femte del. Liksom de också populära ”PAX”-böckerna är den en hybridbok, där text- och bildberättande går in i varandra. Några pratbubblor finns inte och därför kallas de just för hybridböcker.
Många av de senaste årens barnserier är realistiska och handlar om vardagliga problem – mobbning, utanförskap och längtan. Andra är eskapistiska fantasyberättelser som ”Nour och den magiska drycken” av Alexandra-Therese Keining och Peter Bergting, eller blandar fakta och fantasi som vikingaserien ”Siris äventyr” av Per Demervall och Patric Nyström.
Vi ser också historiska dokument som Bergtings och Jessica Bab Bondes ”Vi kommer snart hem igen”, där överlevare av förintelsen bär vittnesmål om de fasansfulla minnena från barndomen i koncentrationslägren, eller ”Anne Franks dagbok” som har blivit kritikerrosat seriealbum i händerna på Ari Folman och David Polonsky.
”Handbok för superhjältar del 1” av Agnes Våhlund och Elias Våhlund, Rabén & Sjögren, 2017.
”Siris äventyr – Kejsarens skatt” av Patric Nyström och Per Demervall, Stevali Barn, 2020.
Josefin Svenske, förläggare på Rabén & Sjögren, talar om ett kreativt uppsving i en annars ofta förbisedd genre i barnlitteraturen.
– De senaste sex, sju åren har den svenska barnserien blivit både mer mångsidig och bredare. Från att den oftast har kretsat kring äventyr har allt fler nya teman smugit sig in i både serierna och hybridböckerna och de är så pass många att man nu kan tala om barnserien som en riktig genre. Tillsammans utgör de ett eget ekosystem som också har kommit i kapp vuxenserierna rent kvalitetsmässigt.
År 2014 sjösatte förlaget en riktad satsning på just barnserier i ålderskategorin sex till nio år. Med rekryteringen av Josefin Svenske och serietecknaren Fabian Göranson, som tillsammans hade drivit serieförlaget Kolik sedan 2005, ville Rabén & Sjögren lyfta en slumrande uttrycksform – kvalitetsserier för barn i bokformatet.
Efter att både den oberoende barnserietidningen ”Tivoli” och förlaget Positiv, som bland annat gav ut Sara Olaussons serietolkning av Barbro Lindgrens brokiga familjeberättelse ”Loranga, Masarin och Dartanjang” innan Kartago tog över rättigheterna, lades ner 2012 fanns en lucka.
Egmont – med titlar som ”Bamse” och ”Kalle Anka” – hade mer eller mindre haft ett kommersiellt monopol på barnserier under hela 2000-talet. Det bubblade lite på andra ställen, inte minst hos Epix Förlag som fortfarande håller barnserien högt i sin utgivning. Men annars hände inte så mycket. Eller som Fabian Göranson uttryckte det i ”Expressen Kultur” 2014: ”Många saknar seriemångfalden som fanns när vi var små.”
De renodlade serietidningarna har blivit allt färre och utbudet är långtifrån det mångfacetterade som fanns under andra halvan av 1900-talet (se faktarutan längst ner i artikeln). Särskilt i slutet av 1990-talet minskade antalet titlar drastiskt och under samma tidsperiod köpte Egmont upp Atlantics och Semics serietidningar.
Förra året utkom ”LasseMajas detektivbyrå” som serietidning, men annars är det numera ont om inhemska barnserier i tidningshyllorna – om man bortser från ”Bamse”. Wibom Books, Lilla Piratförlaget, LL-förlaget, Opal Bokförlag och Natur & Kultur är bara några av de bokförlag som också ger ut serieböcker.
Lisa Wibom, förläggare
– Den samtida barnserien är fortfarande under utveckling. Rent kreativt blomstrar den, men på andra sätt är det fortfarande sömnigt. Det är svårt att få barnserien att hitta läsare både i bokhandeln och på biblioteken, säger Josefin Svenske, som vidare konstaterar att hela bokbranschen befinner sig i förändring.
– Även serievärlden generellt är på tillbakagång. Etablerade förlag försvinner och försäljningssiffrorna sjunker. Det är tufft för branschen just nu och det slår även mot serier och barnserier. Jag kan inte se att just våra titlar säljer sämre, men jag märker att serier får mindre utrymme överlag. Det har blivit svårare att nå ut.
Hon tillägger:
– Utvecklingen framåt har inte gått så snabbt som jag trodde att den skulle göra. Jag tänkte att vi skulle bryta igenom en vall 2014 och sedan skulle det gå jättebra. Det var så jag upplevde det med vuxenserierna på Kolik Förlag. För drygt tio år sedan bara exploderade det.
Erik Titusson, förläggare på Lilla Piratförlaget, håller med. Även han vittnar om hur svårt det kan vara att få serieböcker för barn att nå ut och bli lästa.
– Jag tror att det delvis handlar om att bokhandeln aldrig har varit riktigt bra på att sälja serier. Serier har sålts i särskilda butiker dit fansen hittar. Men det är klart att det finns undantag. Allt med bild har historiskt avkodats som böcker för mindre barn. När vi ger ut Anna Höglunds böcker hamnar de till exempel bland bilderböcker i butik. Ofta med skylten ”ålder tre till sex år” ovanför, vilket inte stämmer. Detta håller långsamt på att ändras, vill jag tro … men jag tror också att barnserierna har lidit lite av det, säger han.
”Katten Nils tar sig ton(fisk)” av Joakim Gunnarsson och Johanna Kristiansson, Rabén & Sjögren, 2017.
”Fjodor tar sig vatten över huvudet” av Pelle Forshed, Rabén & Sjögren, 2020.
Lisa Wibom, som sedan 2009 driver serieförlaget Wibom Books med fokus på översatta serietitlar som den prisbelönta franska serien ”Lou!” av Julien Neel, konstaterar att serier fortfarande ses som ett särintresse i Sverige, till skillnad från i många andra länder.
– I Frankrike läses serier av alla. Det finns en enormt stor mängd och formen är inte stigmatiserad eller en del av en subkultur som i Sverige. Här krävs specialintresserade vuxna för att serierna som inte står i kioskhyllan ska nå fram till barnen.
Hon fortsätter:
– Vi har alltid varit stolta över vår egen illustratörskonst och den starka, svenska bilderbokstradition som finns. Den är förvisso fantastisk, men det har också bidragit till att tränga bort influenser från andra länder. Traditionellt sett har serier betraktats som mindre värda, förutom i länder med en mer tongivande serietradition, som just Frankrike.
Peter Bergting, serietecknare
Serietecknaren Peter Bergting, även mångårig tecknare i amerikanska serietidningar och serierna ”Baltimore” och ”Joe Golem and The Drowning City”, har gjort liknande iakttagelser.
– Till och med Egmont kämpar med sina titlar. I svenska bokhandlar kan det vara svårt att hitta barnserier, de har inte ens en egen hylla. I USA och Japan är serier en större del av kulturen. När jag besökte Japan i januari stod vuxna och läste manga i sina telefoner på tunnelbanan. Där är serier en del av det kulturella medvetandet, ungefär som självaste boken är i Sverige. Vill man läsa här plockar man upp en bok, vill man läsa i Japan plockar man upp en serie. Här krävs en viss form av nörderi oavsett ålder för att hitta de titlar som trots allt letar sig ut i bokhandeln.
Som tecknare har Bergting en stor bredd som bland annat spänner från den egna superhjälteserien ”Jordens hjältar”, som han själv beskriver som ”bildmässig tuggummipop med inspiration från 1960-talets Japan”, till en råbarkad bildsättning av Jens Lapidus ”Gängkrig 145”.
Gestaltningen av dödslägrens helvetesgap, albumet ”Vi kommer snart hem igen” som utkom 2018, nominerades till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin samma år.
– Eftersom det är en mellanstadiebok förde jag och Jessica Bab Bonde många diskussioner om vad som gick att berätta i bild. Scenerna och bilderna från dödslägren är så starka, och samtidigt så groteska i sig. Vi kom fram till att vi inte kunde linda in den här berättelsen för mycket.
I stället försökte han arbeta med bildmässiga ljusglimtar.
– Jag tänkte mycket på vilka scener som kunde göras väldigt vackra fast de var hemska och hämtade på så vis luft från den omkringliggande naturen. Skönheten i den förstärker också det mörka och hemska på ett subtilt, men ändå effektfullt, sätt.
”Lou! – Laser ninja” av Julien Neel, översättning av Lotta Riad, formgivning av Johan Andreasson, Wibom Books, 2011.
”Jordens hjältar – Megaztrålen” av Peter Bergting, Bonnier Carlsen, 2020.
Lisa Wibom, som utöver arbetet med det egna förlaget nyligen tagit över som ansvarig för serierna inom Bokhandelsgruppen, där Akademibokhandeln och Bokus ingår, hoppas kunna göra mer för att serier ska bli mer synliga i butikerna.
– I Frankrike trycks många serier i standardformat. I svenska bokhandlar är hyllorna mindre vilket gör att serieböckerna ofta inte får plats ståendes i hyllorna. Så när jag exempelvis tryckte första delen av ”Lou!” på Wibom Books gick jag till bokhandeln och mätte innan jag valde format för att se att de faktiskt skulle få plats. Mitt ansvar för serier inom Bokhandelsgruppen är helt nytt, men jag har många idéer på vad man skulle kunna göra.
Peter Bergting menar att det största problemet med att teckna serier i Sverige är den ekonomiska ersättningen.
– Min stora stöttepelare är USA där jag tecknar en återkommande serie varje månad. Det bidrar till en dräglig månadslön. Jag blir inte rik men får åtminstone betalt för själva arbetsbördan. I Sverige går jag ekonomiskt back på varje serie jag gör. Det svenska seriemediet drivs uteslutande av entusiasm och uthållighet, vilket är synd.
För framtiden önskar förläggaren Josefin Svenske att det ska lossna för de svenska barnserierna på samma sätt som för de feministiska alternativserierna.
– Jag vill tro att finns det riktigt bra böcker så följer marknaden, bibliotekarierna och de vuxna med. Sex år är inte så lång tid ändå. Svenska barnserier har framtiden för sig.
Lisa Wibom efterlyser fler riktade insatser.
– Ur ett marknadsperspektiv hoppas jag att det ökade intresset för serier hos förlagen bättre ska speglas i medierna och att serieböckerna ska plockas upp och recenseras som de konstverk de är. Det finns så mycket spännande och nytt just nu. Jag tycker att man borde inrätta ett särskilt torg för barnserier på Bokmässan i Göteborg där förlagen kunde flytta in och samsas med sina barnserietitlar. Då skulle vi tillsammans kunna sprida den här serieglädjen som man ser i Frankrike. Fler initiativ gör att fler hakar på, säger hon.
Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, musik- och bilderbokskritiker, författare och poet.