Med handen som verktyg

SÖ-stilen infördes 1975 i den svenska skolan. SÖ står för Skolöverstyrelsen, som ville ge hela landet en modern och enhetlig stil för handskrift. Så blev det inte.

– Lärarna förbereddes inte för att lära ut stilen, de hade redan en annan handstil, den gamla handstilen, säger hon.

Marianne Pettersson-Soolds lärare Kerstin Anckers var den kalligraf som tog fram stilen utifrån en italiensk 1500-talsskrift.

– Kerstin Anckers brann för att lära folk att skriva vackert. Det var en sorg för henne att lärarna inte förbereddes bättre.

I sitt arbete som kalligraf har Marianne Pettersson-Soold kunder som reklambyråer, pr-byråer, modebranschen, bröllopskoordinatorer och andra festarrangörer.

– Det verkar som att man öppnar kuvertet om det är en handskriven adress.

För Vetenskapsakademin gör hon monogram till diplomen för pristagarna i ekonomi, fysik och kemi. En annan kund är Reko kyckling där de olika förpackningarnas texter är handskrivna i penselskrift. Jämfört med ett typsnitt ger en handskrift möjlighet att skräddarsy ord.

– Typsnitt kan vara besudlade med tidigare budskap. Det finns också ett värde i att det syns att det är handskrivet, att det finns en hand bakom, det blir unikt.

För att få fram rätt känsla i olika handskrifter går hon ofta in i en roll, kanske en äldre vältalig herre i yllerock eller en punkig tjej 50 plus.

– Jag gör massor av olika personer, det är en rolig bit i arbetet.

Hon skriver allt för hand med papper och penna, retuscherar i datorn om det behövs när texter ska gå i tryck

– Om målet är ett helt handskrivet original går det inte att, som i datorn, markera allt och ändra storlek. Allt måste skrivas om och om igen tills det blir rätt. Det blir mycket skissande innan det blir ett färdigt resultat. Om det blir fel i slutet blir allt fel, det finns inget Tipp-Ex. Det är mycket arbete bakom ett ark papper.

Hon lyssnar mycket på musik, väljer olika stämningar för olika stilar.

– Kalligrafi bygger mycket på rytm. Om du ska skriva tio rader text med samma lutning på alla rader kan du inte sitta och tänka, du måste gå in i en rytm – om du tänker för mycket blir det stelt.

Serietecknaren Mats Jonssons ”Nya Norrland”, som kom i höstas, är en 264 sidor handritad och handskriven roman. Det är också journalistik i serieform som undersöker varför hans ångermanländska hemort Bollstabruk krackelerar trots de stora ekonomiska värden som produceras på sågen med allt färre anställda.

Bollstabruk ställs mot det växande Storstockholm som Mats Jonsson själv bor i numera. Flagnande husfasader mot dignande värdehöjande takterrasser, nedlagda OK-macken mot ännu ett sushiställe.

– Det sticker i ögonen att orten ligger i ruiner när det produceras så fruktansvärt mycket pengar där, säger Mats Jonsson som också är förläggare på serieboksförlaget Galago.

I det handritade kan han presentera världen självbiografiskt, som han ser den.

– Det blir också på något konstigt sätt mer dokumentärt än om det hade varit filmat, trots att det uppenbart har passerat ett filter till, säger han.

Titeln ”Nya Norrland” syftar på de nya villkoren för den norra halvan av landet men också på den numera nedlagda s-märkta dagstidning han växte upp med.

– Jag har känt en enorm frihet när jag har jobbat med ”Nya Norrland” eftersom journalistik i serieform är ganska oetablerat i Sverige. Folk har inga förutfattade meningar om vad det ska vara. Det är en nästan obegränsad frihet så länge jag håller mig på papper i svartvitt.

Serieromanen spänner mellan historiska exposéer och kärnfulla ensidiga rapporter – som den från protesterna mot nedläggningen av Sollefteå sjukhus:

– Jag kan växla mellan ett långsamt tempo för att sedan rasa på med massor av text och slänga in grafer. Jag kan låta massor av människor stå och prata. Det är en oerhörd frihet, både som serieskapare och journalist.

Han använder alltid papper och penna. Många yngre serietecknare använder ritplatta, men han har inte ens provat. Förtrogenheten med materialen ger en känsla av kontroll. Pennspetsen får inte vara så vass att den gör märken, men absolut inte trubbig.

– Det är det här taktila jag behöver, känslan av pennspetsen mot kartongen jag ritar på.

Även sitt synopsis skriver han för hand med blyerts.

– När man sitter med dassigt papper och en blyertspenna är det ofarligt, det blir som en lek. Jag klottrar, tar ner det för mig själv, det kan bli något eller så blir det inget, säger han och fortsätter:

– Det handlar också om den här friheten, i en dator är jag begränsad till text. Det är lättare med blyertspenna, där kan jag göra understrykningar eller trycka hårdare med pennan, det är organiskt.

Sedan gör han ett bildmanus, ritar ruta för ruta i litet format med streckgubbar, text och repliker i mikroskopisk text.

– När jag är nöjd sätter jag mig och ritar och realiserar, då är det fråga om ett slags konsthantverk.

Idéer kan landa digitalt i mobilens anteckningsfunktion.

– I en situation där jag inte har papper och penna med mig eller där det är mer socialt accepterat att ta fram mobilen än penna och papper använder jag den. Penna och papper kräver ett underlag och med mobilen kan det se ut som att man gör något annat.

Det är viktigt för honom att hans serier är ”framvärkta rent fysiskt”:

– I en tid där mycket görs snabbt eller hafsigt är det någon som för hand har tecknat och skrivit en hel roman – det betyder något. En så viktig del av mina serier är att de kommer från hjärtat, att jag bryr mig.

Seriekonstens framtid ser han ljust på:

– Känslan är att det har gått i vågor, det har varit stort, så har det gått tillbaka – men tidvattnet har gått lite högre upp för varje gång. I det samhälle vi lever i blir bilden allt viktigare och folk får allt mer ont om tid. Det är i och för sig trender som är problematiska men som gynnar serier som är ett bildmedium där man snabbare sugs in.

Framtiden för den vardagliga handskriften ser han mörkare på:

– Jag hör ofta att folk säger ”oj, vad ful min handstil har blivit, jag använder den så sällan”. Det kan jag till och med märka på mig själv, trots att jag tecknar och skriver så oerhört mycket för hand. Om jag inte är inne i serietecknarläget märker jag att jag kan få ont i handen och att min handskrift blir ful om jag ska skriva vanligt.

Vad går förlorat om vi slutar att skriva och rita för hand?

– När saker flyttar in i datorn och ritplattor är det en nivå av hantverk som försvinner. Jag har en vag känsla av att tanken är lite sorglig, men det kanske bara handlar om min konservatism. Men om vi slutar göra saker rent fysiskt så är det små steg som avlägsnar oss från naturen och från våra kroppar. Vi blir våra hjärnor och det är något som inte är oproblematiskt, sammanfattar Mats Jonsson.

Om vi, när vi skriver för hand, allt oftare skriver med oss själva som mottagare minskar behovet av att skriva läsligt. Jag tänker på de handstilar jag själv känner som är så självklara för mig. Familjens och äldre vänners handstilar är lätta att framkalla: bakåtlutade bulliga, runda, lätt framåtsträvande eller slingriga bokstäver. Stilar som jag också ser som uttryck för mina vänners personligheter. Nyare vänners handstilar är vagare, vi kommunicerar mest digitalt. Men vilka effekter teknikskiftet från handskrift till tangentbord har är ett relativt outforskat område.

Anne Mangen, professor vid universitetet i Stavanger, kommer från litteraturen och forskar om gränssnitt, skrivande och läsning på papper och skärm. Hon samarbetar med neurofysiologen Jean-Luc Velay från universitetet i Marseille, som i en tidigare studie lät två grupper vuxna människor lära sig 20 bokstäver från ett främmande alfabet med avancerade former och mönster.

– Den ena gruppen fick lära sig det för hand medan den andra fick lära sig det på tangentbord, säger hon.

Efter tre och sex veckor testades deltagarna i grupperna. Hur mycket mindes de? Hur snabbt såg de skillnad på rättvända och spegelvända bokstäver?

– De som hade lärt sig för hand gjorde bättre ifrån sig på testerna, säger Anne Mangen.

En MR-scanning av försökspersonernas hjärnaktivitet visade också att den skilde sig åt. De som skrev för hand hade högre aktivitet i ett område som handlar om motorik och planläggning av motorik. Att skriva för hand verkar alltså ge ett motoriskt minne av rörelsen som krävs för att skriva bokstaven.

– Det är inget i rörelsen när man skriver en bokstav på tangentbord som säger något om hur bokstaven man skriver ser ut. Hur vi använder vår kropp, men också våra fingrar och händer, hänger samman med hur vi tänker, säger hon.

Att vi själva skriver allt mindre för hand kan också ha effekter på hur bra vi kan läsa andras handskrift.

– Ett S kan se väldigt olika ut men i och med att vi har kunskap om hur den motoriska processen att skriva ett S går till har vi en bredare plattform för att uppfatta bokstäver. Om barn aldrig får den exponeringen innebär det att de får en snävare avkodning för handskrift.

Att skriva på tangentbord har klara fördelar, till exempel går det snabbare. Om texten ändå ska landa i digital form kan man kapa ett led i arbetet. Men även här finns studier som visar på fördelarna med att skriva för hand – där just långsamheten spelar roll. I Pam A. Muellers och Daniel M. Oppenheimers studie ”The pen is mightier than the keyboard” (Psychological Science, 2014) kunde man se att det gav ett bättre resultat att anteckna för hand jämfört med tangentbord. Möjligheten att skriva snabbt gör det lätt att skriva av ordagrant. Skriver vi för hand krävs en bearbetning av stoffet innan det landar på papper.

– Det finns väldigt många fördelar med tangentbord men ibland kan det vara en hjälp att det är mer kognitivt krävande att skriva för hand, säger Anne Mangen.

Men att skriva för hand på en platta – är inte det samma sak som att skriva på papper?

– Att skriva för hand på platta ger en annan friktion än på papper. Det blir också några millisekunders fördröjning innan man ser det man har skrivit. Några studier visar att friktionen som saknas gör att rörelserna blir mer okontrollerade och bokstäverna större för att man får mindre kontroll, säger Anne Mangen.

Men teknologin utvecklas, kanske har framtidens plattor papperstextur. Anne Mangen hoppas att den forskning som ändå finns på området blir mer känd. Hon menar att det är lätt att framstå som framtidsorienterad genom att föra in ny teknologi i skolan – men att sådana satsningar i låg grad baseras på forskning.

Vad tror du om framtiden för handskriften?

– Jag hoppas att det är långt fram till att man kastar ut inlärningen i att skriva för hand. Jag hoppas också att det får mer uppmärksamhet med de värden och viktiga egenskaper som handskriften faktiskt har.

Malin Palmqvist är journalist och teaterkritiker, baserad i Östersund. Marianne Pettersson-Soolds kalligrafi kan ses på kalligrafi.se. Mats Jonssons bok ”Nya Norrland” kom ut i augusti på Galago, galago.se. Anne Mangen forskar vid Stavangers universitet i Norge, uis.no