Den platsbyggda bokhyllan i Alma Thörns ateljé i Umeå rymmer en lång rad exemplar av debutboken Alltid hejdå. Hon kallar berättelsen för självbiografisk, men är det även sig själv som figur som hon har ritat?

– Jo, jag såg ut exakt så som barn. Men min mamma såg däremot inte ut som hon gör i boken. Hon såg nämligen ut precis som jag såg ut. Alla barn i vår släkt har sett likadana ut sedan 1960-talet, i hemmaklippt page.

Nacho Tatjers väggar är fulla med burkar och träskivor, flaskor, frottageteckningar. En klase använda tepåsar dinglar i luften som en tung frukt. Det är uppåt fyra meter i takhöjd.

– Visst är det fint? Man kan ha idéer hängande som ”clouds” här. Och sedan, plötsligt, plockar man ner dem.

Ett rum är en plats för rutiner. I ett rum ämnat för arbete behöver förutsättningarna slipas så att idéerna är inom räckhåll. Den egna studion eller ateljén kan fungera som ett skyddsrum, ett arkiv eller en plats där man inte är ensam. Men vad händer när förutsättningarna för arbetet plötsligt förändras? Och är det lika viktigt för alla att känna sig hemma på sin arbetsplats?

I Hen Projects på Södermalm i Stockholm finns fyra ateljéer. En av dem är Nacho Tatjers. Här finns också ett galleri som drivs av Jenny Bergman och Stephen McKenzie. Nacho Tatjers arbete rör sig mellan teckning och skulptur och en mängd olika material. Ateljén är ett källarrum med små gluggar högt upp på väggen, som möter Ringvägens trottoar. När en bil drar förbi däruppe blinkar rummet till. Tatjer har haft sin ateljé i ungefär fem år.

– Förr hade jag ett arbetsrum närmare där jag bor. Men jag var ofta ensam där och tänkte att det nog inte är bra att vara för mycket ensam i Sverige. Jag blev jätteglad när jag blev erbjuden den här platsen. Eftersom det är utställningar här ibland kommer det ju folk hit då och då. Jag är mycket i min egen värld, men jag tycker att det är roligare att dela allt med någon. Jag saknar nog mitt liv i Barcelona ibland.

Det finns inget som Nacho Tatjer skulle vilja ändra på här. Men ibland luktar det fukt, och i somras flyttade det in insekter.

– De ska renovera lite. Och kanske skulle jag vilja ha större fönster, egentligen. Men tänk om jag flyttade till en plats med jättefina fönster men inte kände mig hemma där? Jag anpassar mig och försöker njuta av det jag har.

Anpassningen ligger framför allt i ett tiotal små lampor med varmt ljus, utspridda på olika höjd i rummet. Några har plastpåsar som skärm, andra sitter inuti flaskor.

– Jag gillar ljus, och jag saknar ljus på vintern här. Det första jag gör när jag kommer hit på morgonen är att tända alla lamporna, slå på musik och koka kaffe.

Det viktigaste för Nacho Tatjer är att det här är ett rum där han känner att han kan vara sig själv.

– Det här är en plats som inte är Sverige, och inte Spanien. Det är min lilla enklav. Men inte ett politiskt land utan ett rum där jag kan skapa och känna mig lugn. Det här är som huset dit Emil i Lönneberga går och täljer, vad heter det? Det är min snickarbod, ett sorts skyddsrum. Jag tycker väldigt mycket om att vara här.

Nacho Tatjer har uppfattningen att det är svårt att få en ateljé i Stockholm.

– Jag har turen att leva med en ovanligt underbar person som kan svenska mycket bättre än jag, och som har hjälpt mig mycket med det administrativa. Ansökningar, till exempel. Jag börjar bli bättre på att göra det själv, men vissa ansökningar är komplicerade till och med för en infödd.

I ett hörn står en lite åldrad, bärbar dator. Men helst vill Tatjer att det här ska vara en så pass analog plats som möjligt.

– Fakturor skriver jag hemma och skrivaren har jag inte heller här. Det har med uppmärksamhet att göra – jag vill kunna ge mitt arbete hela min uppmärksamhet.

Vad betyder ordning för dig?
– Jag är uppvuxen i en familj som var väldigt strikt och noga med ordning. Jag brukade få avdrag på min veckopeng om jag inte bäddade sängen tillräckligt bra. Här har jag min egen ordning, olika stationer med pågående arbeten och material, som små öar.

Han visar runt bland små högar av pinnar, handsågar, post och handskrivna böcker. På ett bord är det förberett för en pågående stopmotionfilminspelning.

– Det är ganska många öar, en hel ”archipelago”, kan man säga.

På golvet står en kartongmodell till vad som ska bli två fläckiga hästar i en rondell vid Bromma Blocks.

– Jag tror att skulpturen ska heta Auroras, aurora i plural. Aurora betyder ju norrsken men det var också min mammas namn.

I Vasastan i samma Stockholm arbetar Stefania Malmsten och Ulrika Hellberg. Den gemensamma designstudion Malmsten Hellberg var en gång en mjölkaffär, har de hört. Rummet har ett välvt skyltfönster och två små etage med fyra trappsteg emellan.

– Vi var på väg att flytta härifrån ett tag, eftersom vi båda ville jobba närmre där vi bor, berättar Ulrika Hellberg. Men när vi tittade på andra lokaler insåg vi hur fint vi har det. Och att det är billigare än många andra ställen.

Framför skyltfönstret löper en gräsmatta och en stenmur. När det inte är smällkall vinter är det lummigt här.

– Varje morgon när jag låser upp dörren känner jag att det här är vårt, berättar Stefania Malmsten. Det hade nog inte varit samma känsla om det låg på ett våningsplan, högre upp i ett hus. Det är något med att ha en egen ingång, det förstärker känslan av ”a room of one’s own”.

Det gemensamma bolaget har de drivit tillsammans i åtta år.

– Vi har hunnit skruva åt rutinerna. Vi är alltid här prick nio. Vi har måndagsmöte, fredagsmöte, och oftast en kort avstämning innan vi går hem i slutet på arbetsdagen. Espressobryggaren är också en viktig del av vår verksamhet.

– Men vi dricker väldigt lite kaffe, så när vi väl gör det är nästan rituellt, fyller Ulrika Hellberg i.

– En av fördelarna med grafisk design är att man alltid kan lyssna på musik medan man jobbar, säger Stefania Malmsten. Om man skriver är det nog svårare? Vi lyssnar alltid på musik, men aldrig på poddar eller pratradio.

Trots att Stefania Malmsten och Ulrika Hellberg trivs i sin studio känner de sig inte som hemma här.

– Och jag tror faktiskt att det är viktigt, säger Ulrika Hellberg. Vi går ju till ett jobb, även om det är ett jättetrevligt jobb i en jättetrevlig lokal. Om man jobbar ensam här är det däremot lätt att man slappnar av lite för mycket och går runt i strumplästen. Det är inte bra.

Varför inte?
– Det är ju som att jobba hemma, fortsätter Stefania Malmsten. En del gillar det och tycker det funkar bra. Men de allra flesta är nog överens om att det snarare blir så att man sitter i sjaviga kläder och tar en macka i timmen. På något vis påverkar det hur man jobbar. Vi har alltid skor på oss härinne och skulle inte vara bekväma med att besökare gick omkring i strumplästen heller.

Utöver det stora skyltfönstret finns två mindre fönster mot gården. Men särskilt under de mörka årstiderna krävs mer ljus. Nyligen investerade duon i en bygglampa.

– Den gör det fruktansvärt ljust. Men det behövs när vi tittar på färgprover, ordmellanrum, bokstavsmellanrum. Det är inte charmigt, men det är en lösning.

Malmsten Hellberg understryker att de inte är några pedanter. Men de har ett starkt behov av struktur i sitt arbete.

– Det är faktiskt allt för oss, vi är noga med det. Vi har en tydlig gemensam mappstruktur i våra datorer. Den speglas fysiskt i form av en låda för varje projekt, säger Stefania och öppnar ett skåp fyllt med travar med svarta lådor. Vi har stora lådor också, för större utskrifter eller posters till exempel.

– När ett projekt är färdigt har vi en struktur för vad vi gör med trycksaker och böcker som vi har gjort, tillägger Ulrika Hellberg. Vi har ett källarförråd som vi bär ner allt till och arkiverar.

För Stefania Malmsten och Ulrika Hellberg finns en tydlig koppling mellan grafisk form och rumslighet. Stefania Malmsten pekar mot en vägg med utskrifter från arbetet med utställningen på Arkdes i Stockholm om arkitekten Sigurd Lewerentz.

– Vårt jobb resulterar framför allt i fysiska saker, sådant man kan ta på – böcker och tidningar och utställningar.

– Mycket av det vi gör förhåller sig till rum på olika sätt, fortsätter Ulrika Hellberg. Och vi använder oss av det här rummet jättemycket. När vi arbetar med utställningar kan hela lokalen vara i princip fylld med saker i 100 procents skala. Slutprodukten gör vi i en dator, men vi behöver alltid gå ifrån datorn för att få översikt. Vi är inga laptopdesigners. Vi behöver rummet för att sortera våra tankar.

Längs Österlens vidsträckta stränder surfar man året om. En stunds bilfärd in i landet ligger byn Sankt Olof och en industribyggnad där man förr tillverkade förpackningar. Numera används lokalerna bland annat av en akupunktör, en sadelmakare och en trädgårdsmästare. Samt ett antal konstnärer och designers.

– Jag frilansade länge hemifrån men nu tycker jag att det är otroligt skönt att åka hit, berättar Camilla Blom, illustratör och grafisk formgivare. Jag var nog ganska ensam förut. Men det var faktiskt vidrigt här i början, innan vi hade gjort i ordning.

För tre decennier sedan var Camilla Blom klasskamrat med Johan Månsson på Beckmans i Stockholm. Häromåret möttes de igen på Österlen. Numera jobbar de sida vid sida som designkollektivet Oysterland Studio med plats i industrilokalen i korrugerad plåt. Den omgärdas av skog och tomma hus som har varit kontorsbyggnader.