Det är nästan med motvilja som Aurora Walderhaug tecknar sina skelett. Men även om det i grund och botten rör sig om skräckblandad fascination låter det närmast kärleksfullt när hon beskriver vad som utmärker ett riktigt lyckat exemplar.

– Det ska ha ett vackert leende, med eller utan tänder, och ett par bottenlösa, mörka ögonhålor. Ryggraden ska ha den rätta kurvan och inte minst alla ben i bröstkorgen på rätt plats, säger hon.

För konstnären, illustratören och serieskaparen Aurora Walderhaug började intresset för skelett med barndomens traumatiska möte med Bockstensmannen. Under senare skolutflykter till Varbergs museum vågade hon inte gå in i rummet. Än i dag vill hon ”ha ett säkerhetsavstånd på minst tre meter till hans monter för att klara av att gå igenom det rummet”.

En annan influens är hårdrocken, men efter otaliga konstutbildningar kom hon också att fastna för den klassiska gotiken. En stil som hon ser som ”en fredlig och stilfull protest” mot samtidens konst- och kulturyttringar som hon tycker är för kalla och hårda. Hon arbetar även med humor och har publicerat komiska skräckserier i tidningen Utopi, ibland även i norska Nemi och sedan 2015 regelbundet i tidningens svenska utgåva.

– Att försöka få till varierande ansiktsuttryck på dödskallar ser jag dessutom som en intressant utmaning vare sig jag gör det i humoristiska sammanhang som i mina serier, eller mer allvarliga sådana som i min bildkonst. Det påminner mig också alltid om hur mycket mer jag egentligen uppskattar levande ansikten och kroppar – som dessutom inte har hundratals synliga ben överallt i varierande former och storlekar och som vart och ett måste placeras på rätt ställe.

Just bröstkorgen brukar vålla problem. Den är inte hennes favoritdel på skelettet.

– Alla dessa tunna ben framför och bakom varandra bildar förvirrande mönster och omöjliga figurer efter en stund och då gäller det att lägga ner pennan, hämta luft och ta en rejäl kaffepaus.

Aurora Walderhaug förutspår ett allt större intresse för skräckserier i framtiden. Hon tror på idén om att folks intresse för skräck ökar under oroliga tider.

– Med det minst sagt bedrövliga världsläget i åtanke lär allmänheten få ett allt större behov av att stävja sin rädsla genom att medvetet utsätta sig för skräck under kontrollerande former. Med klimathotet, flyktingkrisen, den ökande högerextremismen och krigs- och terrorhoten tror jag att skräcktrenden är här för att stanna ett bra tag.

I slutet av oktober i år släpptes en samling med serieskaparen Kim W. Anderssons romantiska skräckserie Love hurts i USA. Förlaget var Dark Horse Comics, ett av de mest aktade i seriekretsar världen över. Dark Horse Comics har bland annat gett ut Hellboy, Sin City och en massa av de skräckserier som Kim W. Andersson gillar bäst. För honom var det verkligen en sorts pojkdröm.

– Förlaget är besläktat med mig, känns det som. De gör den sortens serier som jag vill göra, säger han.

Kontakten förmedlades via kollegan Peter Bergting och nu arbetar Kim W. Andersson på sitt första originalalbum för Dark Horse. Men nu blir det ett lite nytt område. Det är en science fiction-historia som heter Astrid.

Kim W. Anderssons stil brukar ofta beskrivas som amerikansk hemma i Sverige och i Frankrike, men på Dark Horse Comics har de i stället sett något mycket svenskt i hans skräckserier.

– Sanningen ligger väl däremellan. Jag har verkligen läst väldigt, väldigt mycket amerikanska serier, men tycker att jag har något att erbjuda som inte finns där. Jag bryter mot en del konventioner som finns i det typiska amerikanska serieberättandet, bland annat genom alternativa könsroller. Och även när jag gör rymdäventyr smyger det sig in lite socialrealism i det hela, det är en ingrediens som inte verkar gå att komma ifrån som svensk.

Aurora Walderhaug och Kim W. Andersson är bara två exempel. I kölvattnet efter författarna John Ajvide Lindqvists och Johan Theorins kritikerhyllade och kommersiellt framgångsrika böcker har det vuxit fram en ny strömning av svenska skräcktecknare och skräckillustratörer, konstaterar serieskaparen Loka Kanarp som bland annat har tecknat Hungerhuset (Kolik Förlag, 2011).

– Ta Jonna Björnstjerna. Hon har fått in skräcken i bilderboksvärlden med sina böcker för barn om den underbara familjen Kanin. Sedan har vi förstås Lars Krantz som har gjort bland annat Dödvatten och Den svarta jorden. Alla de här tecknarna har väldigt olika uttryck men man märker att skräcken har en dragningskraft. Däremot tror jag att jag själv hör ihop med en svensk litterär skräck som utgår från vardagsrealism. Som hos just John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. I den genren handlar det om att göra miljön och karaktärerna trovärdiga innan saker börjar flippa ut. Man ska känna igen sig på något plan.

Skräckserier handlar förstås inte enbart om skräck, utvecklar hon.

– Jag är intresserad av att berätta om allt möjligt, men kanske framför allt om relationer och om människors inre. Hungerhuset, som jag gjorde tillsammans med Carl-Michael Edenborg, handlar dels om ett hemsökt hus men också om en syskonrelation. Det finns en del referenser till min egen barndom i den, som inte har med det kusliga att göra, så genrerna går in i varandra.

Både Loka Kanarp och Kim W. Andersson har gått på Serieskolan i Malmö. På den tiden hade Kim W. Andersson en helt annan inriktning, till stor del påverkad av de andra eleverna på skolan. Det stora projektet var hans växa-upp-i-småstad-epos Staffanstorp tills jag dör.

– Jag föll också in i den där självbiografiska fållan som dominerade inte bara utbildningen utan hela den svenska serievärlden, säger han i dag. Mina första serier var svartvita och deprimerande, men i hemlighet gjorde jag samtidigt mina färgstarka, romantiska skräckserier som jag gömde i en byrålåda.

Efter serieskolan var han med och drog i gång Seriestudion i Malmö och under inflyttningsfesten började redaktören för norska Nemi att kolla vad som egentligen låg på Kim W. Anderssons skrivbord. Och där fanns några av de smygtecknade sidorna gömda i en portfolio.

– ”Har du fler?” undrade han och sa att han ville publicera dem. ”Ja, hur många som helst”, ljög jag. Det fanns inget som var riktigt färdigt, så jag lade mina svartvita självbiografiska serier på hyllan och har inte tagit ner dem igen.

För två år sedan fick illustratören och författaren Johan Egerkrans en stor framgång med boken Nordiska väsen som handlar om gruvrån, gastar, mylingar, troll, bäckahästar, Näcken och andra figurer som förekommer i vår folktro. Boken var ett slags svar på boken Faeries av brittiska illustratören Alan Lee.

– Det hade aldrig gjorts en vackert illustrerad konstbok om nordisk folktro och jag har alltid älskat monsterböcker och faktaböcker om saker som inte finns. Någonting med det är väldigt fascinerande och för min del hänger det samman med att jag är gammal rollspelare.

Rollspelandet var också vägen in i tecknandet för Johan Egerkrans. I slutet av 1990-talet fick han kontakt med Johan Sjöberg och Stefan Ljungqvist som tidigare jobbat på Äventyrsspel – företaget som gav Sverige spel som Drakar och demoner, Mutant och Chock. Han började teckna för dem och gjorde spelet Gemini. Samarbetet fortsatte med böcker som Monsterflickan och Demondeckarna som resultat. Nu har cirkeln slutits och Egerkrans gör för tillfället – med viss prestationsångest – illustrationer till en kommande nyutgåva av Drakar och demoner.

När det gäller svensk fantasy ser Johan Egerkrans ett tydligt släktskap till John Bauer.

– Alla vi tecknare som har jobbat med rollspelsillustrationer är nog inspirerade av Bauer på ett eller annat sätt. Hans bilder är så himla fina, har en speciell linjeföring och är så måleriska och flyhänt gjorda. Han hittade en sorts nordisk jugendstil som följde vårt landskaps böljande former vilket gör att det känns verkligt just här i Skandinavien. De flesta svenskar har en bild av den perfekta Bauerskogen, även om de inte ens vet vem han var. Han ritade på något sätt den skandinaviska skogens idé. Man kan ju jämföra med hans engelska motsvarighet, Arthur Rackham, som har en mycket spretigare stil och där förekommer det också betydligt fler knotiga pilträd. Man märker att de levde på olika platser.

En annan influens var Elsa Beskow. Hennes bergatroll i Tomtebobarnen smittade av sig på Johan Egerkrans läskiga tolkning av lyktgubben i Nordiska väsen – irrblosset som försöker locka människorna vilse.

– Glosögonen och det obehagliga leendet kommer från Beskows bergatroll. Det var en bild som skrämde mig otroligt mycket som barn.

Tecknandet i Nordiska väsen rör sig i gränslandet mellan fantasy och skräck. Figurerna kan ibland vara småkomiska men många av dem vore utmärkt material till skräckfilmer.

Svårigheten var att göra boken lagom läskig eftersom den främst riktade sig till nio- till tolvåringar. Johan Egerkrans säger att han visserligen strävade efter att inte censurera sig för mycket – boken skulle vara skrämmande eftersom de flesta väsen förr uppfattades som extremt farliga, till och med gårdstomtar kunde ha ihjäl folk om de hade vaknat på fel sida. Men samtidigt finns det en del ”riktigt grisiga historier” om exempelvis mylingar som var för obehagliga för att kunna tas med i boken.

– Jag har inte gått in i detalj på hur varulvssjuka ansågs kunna bli botade genom att äta spädbarn direkt ur gravida kvinnors magar, eller om mylingarna som ammar mödrarna till döds. Det berättas om hur mammorna hittas med blodet stående ur bröstvårtorna, och där kände jag att gränsen gick för redovisningsplikten. De här gamla historierna kan vara otroligt blodiga, nästan splatteraktiga.

Varelsernas namn kändes också bitvis som en utmaning. Det gick inte att komma ifrån att det ”vilar ett löjets skimmer” över ganska många av dem (även om Johan Egerkrans älskar ordet myling).

– Men ta illvätten som ett exempel, eller bara den vanliga vätten – man börjar inte direkt rysa av att höra dem nämnas vid namn. Det blir inte lika coolt som engelskans ”hobgoblin” utan låter lite småtöntigt – vilket jag tror påverkade svensk och nordisk skräck över huvud taget under rätt många år. Rent generellt tror jag att John Ajvide Lindqvists böcker och den norska filmen Trolljägaren öppnade upp väldigt mycket. Naturväsen var plötsligt farliga igen och det var läskigare än vad man kunde tro att placera skräckberättelser i en till synes trygg skandinavisk miljö. Sådant som tidigare bara kunde hända i Stephen Kings Maine funkade faktiskt lika bra i Bromma.

För Kim W. Andersson ligger attraktionskraften även i själva serieformen. När den är som bäst kan den vara mer effektiv än andra konstarter.