Tre inspiratörer, tre kreatörer

Färg, ljus, rytm! Dessa ord följda av utropstecken var ingången till utställningen med den ukrainskfödda franska konstnären Sonia Delaunay (1885–1979) på det danska konstmuseet Louisiana förra våren.

När illustratören och designern Erica Jacobson väljer att lyfta Delaunay som sin inspiratör och föregångare är det för hennes nyskapande abstrakta mönster- och färgkompositioner, och för att hennes konstnärskap var gränsöverskridande. Hon ägnade sig åt allt från måleri till mode, teaterkostym och scenografi.

– Sonia Delaunay var både djärv och delikat, konstaterar Erica Jacobson.

När jag möter henne i frilanslokalen på Södermalm i Stockholm pågår utställningen Kraftverk – hantverk i en ny tid på Sven-Harrys konstmuseum i en annan del av staden. Några dagar i veckan åker hon dit och tar på sig de färgfläckliga vita målarkläderna, ställer sig på en platsbyggd stege i museets trapphus och blir en del av utställningen genom att hon målar inför publik.

Motiven som växer fram på den färgsprakande väggmålningen är hantverkare av olika slag, såsom skomakare, bagare och florist. I utställningen, som är ett samarbete med den 175-åriga Stockholms Hantverksförening, bjuds besökarna in till tillfälliga verkstäder på museet för att uppleva kraften och känslan i traditionella hantverk med stark förankring i samtiden.

Efter sin examen i grafisk design och illustration på Konstfack har Erica Jacobson arbetat med kulturinstitutioner, ideella organisationer, reklamkampanjer och offentliga konstuppdrag. Vi tittar på ett fotografi från 1926 som visar kostymen Pierrot-Éclair, designad av Sonia Delaunay för René Le Somptiers film Le p’tit parigot. Erica Jacobson, som inspireras av det sceniska och utåtriktade i Delaunays konstnärskap, har själv uppträtt i indiepopdamkören The Sweptaways på svenska musikscener, klubbar och festivaler iförd färgkoordinerad eller tematisk kostym.

– Jag gör ofta uppdrag för teatrar och har bland annat gjort affisch och tygscenografi för Orionteaterns uppsättning av Othello och sytt en dräkt för en installation på galleriet Kungstensgatan 27 i Stockholm, inspirerad av Svenska baletten och Ryska baletten, säger hon.

Intill arbetsbordet i studion finns flera design- och konstböcker som hon inspireras av inför sina uppdrag. En av dem bläddrar hon särskilt ofta i, den om Sonia Delaunay, som 21 år gammal anlände till Paris med sikte på att bli konstnär. Där rörde hon sig i samtidens avantgarde och var en av pionjärerna för utvecklingen och spridningen av abstrakt konst på 1910-talet.

– Jag gillar verkligen Sonia Delaunays förenklingar när hon gestaltar människor. Visst har jag andra inspiratörer också, som Henri Matisse, men Delaunay har inte bara satt avtryck hos mig genom sina visuella val utan också sina livsval och sitt mod. Det är spännande hur hon kunde utforska olika slags material, tekniker och uttryck inom både konst och hantverk, framhåller Erica Jacobson.

Tillsammans med sin make Robert Delaunay arbetade Sonia Delaunay för att utveckla ett bildspråk baserat på rytmiska kompositioner av färgfält. De skapade begreppet simultanitet om det som uppstår optiskt i mötet mellan kontrastfärger – med andra ord hur färger påverkar varandra och ändrar karaktär när de placeras sida vid sida och upplevs samtidigt. Soffan i frilanslokalens kök är klarröd och de lika intensiva färgerna i illustrationerna på väggens affischer speglas i Erica Jacobsons citrongula stickade tröja och knallrosa blus.

– Jag har alltid använt starka färger när jag har tecknat. Färg väcker reaktioner och jag letar efter de perfekta färgkombinationerna, som jag testar innan jag hittar rätt.

Hon ritar för hand med svart penna eller tusch, och försöker förhålla sig så fritt som möjligt i teckningsstadiet, innan hon skannar in bilden och färdigställer den digitalt.

– Mjukheten i skissartade element i Sonia Delaunays målningar, som kontrast till de skarpa geometriska formerna, är oerhört inspirerande, tycker hon.

För många av det tidiga 1900-talets konstnärer gick ingången till det abstrakta måleriet via det andliga, men för Delaunay var det moderna livets rytm och puls i fokus. I dukens abstrakta mönster fångade hon storstadslivets nerv och energi, och motiven kunde lämna sina ramar och kliva rakt in i dansens virvlar i form av en klänning. Även Erica Jacobsons illustrationsstil är uttrycksfull och livlig.

– Jag studerar gärna människors uttryck i rörelse. Det är ett seende som finns med hela tiden, ett sätt att ta in tillvaron. På väg till jobbet stannar jag ofta upp och antecknar i mobilen vad jag ser, reflektioner och impressionistiska iakttagelser kring morgonstunden i staden, berättar hon.

Även i Hadil Mohameds skapande är det både föregångarens livsgärning och bildvärld som gjort avtryck. För henne var det självklart att välja att besjunga den amerikanska grafiska designern och konstnären Emory Douglas (född 1943) som sin inspiratör.

Han var medlem i Black Panther Party från 1967, som arbetade för afroamerikaners rättigheter fram till början av 1980-talet. Som konstnär, aktivist och kulturminister för det radikala partiet översatte han komplexa politiska frågor till skarpa illustrationer i tidningar och på affischer om förtryck och frigörelse av USA:s svarta befolkning.

– Douglas bildsatte Black Panther Partys politik, slagord, satir och samhällsskildring på ett otroligt konfrontativt sätt. Rättframheten och modet i en så utsatt position är verkligen inspirerande, säger Hadil Mohamed.

– Han tolkade en hel folkrörelse med sin penna och sitt uttryck, och hans budskap i bilderna var så tydliga att texter blev överflödiga. När jag såg några av dem för första gången tänkte jag: Vilket intressant bildspråk! Det där är politisk konst och aktivism i sitt esse.

Hon framhåller bland annat ansiktsuttrycken som en inspirationskälla i Emory Douglas bilder.

– I ögonpartiet kan man se uppgivenhet eller kämpaglöd. När jag betraktar hans bilder tänker jag att jag vet hur han kände när han ritade dem. Jag jobbar också mycket med ansiktsuttryck och kroppsspråk i mina porträtt, ofta med siluettformer.

På kontorstid arbetar Hadil Mohamed som grafisk formgivare på en statlig myndighet. Utöver anställningen gör hon illustrationsuppdrag, såsom bokomslag för amerikanska och brittiska förlag, genom sitt företag Io designstudio, som hon döpt efter en av planeten Jupiters månar. Hon är också verksam som konstnär och lägger regelbundet ut verk på sin plattform i sociala medier, ofta tillsammans med en personlig berättelse eller en samhällskommentar – med jämställdhet som den brännande frågan.

– Där dokumenterar jag mina tankar, erfarenheter och upplevelser. När jag startade Io designstudio bestämde jag mig för att enbart avbilda svarta kvinnor och ge dem utrymme på ett sätt som jag själv skulle ha önskat och uppskattat när jag växte upp, säger hon.

Hadil Mohamed var två år när hon kom till Sverige som flykting från Eritrea tillsammans med sin mamma och bror. Redan när hon började teckna i tidig ålder var det porträtt som fyllde hennes block. Under universitetsstudierna i medie- och kommunikationsvetenskap väcktes en nyfikenhet för grafisk form. Och i London, där hon bodde några år efter examen, arbetade hon först med marknadsföring för ett litet skivbolag och därefter som kommunikatör och art director på en webbyrå.

När Hadil Mohamed flyttade tillbaka till Sverige och bosatte sig i Uppsala blev hon anställd som grafisk formgivare på Upplands Väsbys kommun, där hon arbetade med samhällskommunikation. Så småningom startade hon sitt eget företag och arbetar nu parallellt med illustration och konst.

– Jag kallar min verksamhet för ”creative resistance”. Ibland kan jag publicera en bild utan att kommentera den, medan jag andra gånger skriver ner en berättelse som kanske handlar om utanförskap, eller en rädsla för i vilken riktning det här landet är på väg och hur vi skulle kunna bearbeta och förändra det kollektivt. Jag gör det för att skapa debatt eller få folk att reflektera kring sådana frågor.

Emory Douglas har sagt att konst är ett kraftfullt verktyg och ett språk som kan användas för att upplysa, informera och vägleda till handling. Hadil Mohamed berättar att hon söker sig till hans bilder om hon har någon form av kreativ svacka, till exempel under Black lives matter-demonstrationerna våren 2020.

– Det var svårt att fortsätta rita när jag kände en sådan stor uppgivenhet och tänkte på vad min röst egentligen spelade för roll. Med det historiska perspektivet kunde jag stärkas av att se att det faktiskt spelat en enorm roll för människor, något som ledde till insikten att det känns viktigt att kunna bidra på mitt sätt, genom min konst.

I den amerikanska grafiska designern och illustratören Seymour Chwasts (född 1931) mångfacetterade visuella bibliotek har Hugo Sundkvist funnit en outtömlig inspirationskälla. 1954 grundade Chwast den banbrytande designstudion Push Pin Studios i New York tillsammans med Milton Glaser, Edward Sorel och Reynold Ruffins, som kombinerade design, typografi och illustration under samma tak och gav ut det innovativa och experimentella magasinet The Push Pin Graphic.

Seymour Chwast är kanske mest känd för sina kommersiella verk: affischer, förpackningar, skivomslag och reklambilder, men har även skapat en mängd barnböcker, några grafiska romaner och flera typsnitt. 91 år gammal arbetar han fortfarande i The Pushpin Group, som studion bytte namn till i mitten av 1980-talet.

– Det är väldigt inspirerande att Seymour Chwast har behållit sin drivkraft och nyfikenhet för design genom åren och ständigt är rik på nya idéer, säger Hugo Sundkvist.

Sundkvist växte upp i Arjeplog och bor numera i Umeå, där han delar frilanskontor – ett före detta tryckeri i centrala staden – med andra formgivare. En av dem är Erik Olofsson Haavikko, som han har samarbetat med sedan lång tid tillbaka.

– När jag och Erik drev företaget Studio Parallell tillsammans gjorde vi studiebesök på det här tryckeriet för att lära oss saker som vad som händer med färger när de överförs från datorskärmen till papper. Det känns speciellt att sitta och jobba här nu på ett golv med spår av trycksvärta, säger han.

Duon samarbetar fortfarande med vissa projekt – Erik Olofsson Haavikko med fokus på typografi och formgivning och Hugo Sundkvist på idé och illustration.

– När vi drev företag tillsammans fördelade vi arbetet sinsemellan och har fortsatt att arbeta på det sättet. Eftersom vi båda har ett stort intresse för kultur och musik blir det många sådana uppdrag, som till exempel litteraturfestivalen Littfest här i Umeå.

I sitt eget företag Firma för form arbetar Hugo Sundkvist som grafisk formgivare, designer och illustratör och de flesta uppdragen är kopplade till kultur och livsstil, däribland vinetiketter, där han kan kombinera typografi och illustration.

Han berättar att han redan i tidiga tonåren började experimentera i Photoshop medan jämnåriga spelade dataspel. Efter gymnasiet gick han en kurs i grafisk form på distans på Berghs och startade egen firma bara 19 år gammal. När han flyttade till Umeå umgicks han med hardcoremusiker och blev en del av stadens vitala do it yourself-kultur.

– Vi gjorde saker på egen hand: satte upp en spelning, gav ut en skiva, startade en klädbutik tillsammans med en vän. Många av mina kompisar spelade i band som jag gjorde klubbaffischer och skivomslag till. Jag formades av den tillvaron och lärde mig mycket inom grafisk design genom att prova mig fram själv, säger han.

– På liknande sätt har jag lärt mig att illustrera genom att använda mina kunskaper i kalligrafi och skissa enkla former som jag har utvecklat allteftersom.

Hugo Sundkvist har gjort formen till flera av den välkända Umeåbon Annika Norlins skivomslag och även form och illustration på bokomslaget till hennes novellsamling Jag ser allt du gör (Weyler Förlag, 2020).

– Det blev ett omslag i neonfärger och tusch där jag skrev titel och författarnamn för hand. Att det är en artist som debuterar som författare gav mig mer frihet i uttrycket. När jag skriver på papper, med olika slags handstilar, är det ett sätt för mig att träda in i olika roller, likt hur en skådespelare kan gestalta olika karaktärer, säger han.

Push Pin Studios designade många skivomslag på 1960- och 1970-talen och när Hugo Sundkvist och Erik Olofsson Haavikko arbetade med skivomslag i sitt företag Studio Parallell samlade de på böcker om detta för att söka inspiration och kom på så sätt i kontakt med Seymour Chwasts verk. Liksom föregångarna tryckte de upp en egen tabloidtidning som de skickade ut till sina kunder, med exempel på vad de hade designat tidigare.

– Formgivarna på Push Pin Studios var mer klassiskt skolade, men de blev inte kvar på en byrå utan startade eget, gav ut sina egna tidningar och initierade egna projekt, påpekar Hugo Sundkvist.

Det var Seymour Chwast som öppnade hans ögon för möjligheten att kunna arbeta gränsöverskridande med både formgivning och illustration.

– Jag vill inte uttrycka mig inom en strikt ram. Genom att titta på Chwasts illustrationer i hans barnböcker uppmuntrades jag till att bejaka det som inte är perfekt och hitta till en egen naivistisk och brokig stil. Främst handlar det om en inställning och den här lekfullheten är särskilt inspirerande för mig.

Maria Molin är frilansjournalist bosatt i Visby. Klara G är fotograf baserad i Stockholm. Johan Dirfors är fotograf verksam i Uppsala och Stockholm. Elin Berge är fotograf baserad i Umeå. Erica Jacobson är illustratör och designer verksam i Stockholm, hennes illustrationer kan ses på Instagram på @ericajacobsondesign. Hadil Mohamed är konstnär, illustratör och grafisk formgivare bosatt i Uppsala, hennes konstverk kan ses på Instagram på @io_designstudio. Hugo Sundkvist är grafisk designer och illustratör baserad i Umeå, hans design och illustrationer kan ses på Instagram på @hugosundkvist.