Vem vill bli designer?

Hon berättar att skolan speglar den genomsnittliga könsfördelningen i spelbranschen, där 19 procent är kvinnor. För att locka fler kvinnor till skolan har de anordnat separatistiska spelkvällar för kvinnor och ickebinära, någonting som har gett resultat.

Exempelvis har utbildningen leveldesigner, vilket enklast kan beskrivas som spelvärldens scenograf, fått fler kvinnliga sökande efter de här temakvällarna.

– Vi arbetar mycket med att vara förebilder på området, i skolans ledning och styrelse har vi en jämn könsfördelning. Men min åsikt är också att grundskolan och gymnasieskolan måste bygga på sin digitala kompetens, så att skolor som vår får fler kvinnor som söker sig till utbildningarna.

Trots att könsfördelningen inom den svenska spelbranschen är ojämn konstaterar Ann-Sofie Sydow, som själv har studerat på Konstfack, att spelvärlden ändå är mer öppen och inkluderande än konstvärlden.

– Det finns färre barriärer och hierarkier i spelbranschen. Ta ett företag som Massive i Malmö, de har 500 anställda från ett 40-tal olika länder. Drygt 40 procent av de anställda är inte svensktalande, säger hon.

I Universitets- och högskolerådets rapport ”Kan excellens uppnås i homogena studentgrupper?” (2016) konstateras att konstnärliga högskoleutbildningar hör till de mest snedrekryterande när det gäller socioekonomisk bakgrund.

Detta kan delvis förklaras med att man ofta måste gå förberedande utbildningar för att komma in på en konstnärlig högskola, vilket kostar både tid och pengar. I båda antagningsprocesserna krävs ofta arbetsprover. Den särskilda utredaren Ann-Christin Nykvist, som i mars lämnade in den konstnärspolitiska utredningen ”Konstnär – oavsett villkor?” (SOU 2018:23) till regeringen, beskriver det som ”en sortering som börjar tidigt, redan i barnåldern” i en intervju.

Enligt en bestämmelse som infördes i högskolelagen 2001 ska högskolorna arbeta med att främja och bredda rekryteringen till lärosätet – så att studenterna representerar befolkningen i stort.

Någonting som har varit särskilt svårt för de konstnärliga högskolorna, trots flera riktade insatser de senaste åren.

– Högskolorna är skyldiga att verka för breddad rekrytering, så vi måste göra det vi kan göra. Vissa saker ligger dock utanför enskilda lärosätens makt. Att studiebidragen har blivit lägre och studielånen högre påverkar givetvis vilka som söker och att vi ser en växande socioekonomisk snedfördelning vid högskolor generellt och konstnärliga högskolor i synnerhet, säger Johanna Lewengard, professor i grafisk design vid Konstfack.

I ”Konstnär – oavsett villkor?” föreslås de konstnärliga högskolorna få ett tydligare uppdrag att bredda rekryteringen, bland annat genom att flytta aktiviteter till socioekonomiskt svaga områden. Ett statligt stöd på 50 miljoner kronor för att starta konstnärliga produktionshus med mentorskapsprogram för ungdomar runt om i landet föreslås också. Tanken är att dessa ska fungera som en språngbräda till vidare utbildning.

Personer från studieovana miljöer är generellt sett underrepresenterade inom högre utbildning, de flesta som söker sig till högskolor eller universitet har föräldrar eller nära anhöriga med akademisk bakgrund.

Enligt studien ”Konstalumn 2016 – Rapport från en enkät till alumner från Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet” är den genomsnittliga tidigare studenten som har läst en konstnärlig utbildning vid lärosätet en kvinna, uppvuxen i västra Sverige. Även hennes föräldrar har växt upp i Sverige och minst en av dem har en högskoleutbildning. Före de konstnärliga studierna vid Göteborgs universitet hade hon tillbringat cirka fyra terminer i någon form av eftergymnasial utbildning.

Anna Eklind är viceprefekt utbildning på Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet. Hon konstaterar att breddad rekrytering är ”en stor och komplex fråga”, och de senaste åren har HDK arbetat aktivt med den.

– Vi arbetar i flera led för att försöka få en bredare studentgrupp, bland annat genom att diskutera breddat deltagande med förberedande utbildningar och uppmuntra deras arbete i frågan. Senaste året har vi använt examensutställningen i design som ett tillfälle att nå bredare grupper och för att synliggöra vad våra utbildningar handlar om. Till exempel anordnades öppna workshops med utgångspunkt i examensprojekten, inom ramen för Gothenburg Design Festival 2017. Flera genomfördes i samarbete med, och på plats i, Sjumilaskolan i Biskopsgården. Vi har också arrangerat öppen portfolioworkshop för personer som är intresserade av att söka till kandidatprogrammet i design. I höst ger vi kursen Introduktion till design, som ger en teoretisk och praktisk introduktion till design som ämnesområde och praktik. Den är ett sätt att bredda rekryteringen genom att vi inte endast antar på arbetsprov, utan även en tredjedel på betyg och en tredjedel på högskoleprov.

Höstterminen 2017 var majoriteten av de sökande till kandidatprogrammet i design vid HDK kvinnor (173 kvinnor, 39 män). Även till Konstfack är det fler kvinnor som söker.

– Det som är överblickbart i själva antagningsprocessen är möjligen juridiskt kön och generellt kan vi se att det är fler kvinnor än män som söker, säger Johanna Lewengard.

– Till masterprogrammet har vi varje år sökande från över 30 olika länder och från samtliga världsdelar, däremot registrerar sig allt färre antagna utomeuropeiska sökande efter att regeringen beslutade att avgiftsbelägga dem vid universitet i Sverige. Socioekonomiska faktorer och etnicitet är sällan synliga i en antagningsprocess, men mot bakgrund av de kunskaper vi har om sned representation historiskt, vid högskolor generellt och konstnärliga utbildningar i synnerhet, uppmanas antagningsgruppen att aktivt reflektera över vilka tanke- och görandetraditioner som präglar urval, fortsätter hon.

Varför är det viktigt?

– Att motverka en likriktning vad gäller konstnärliga uttryck är viktigt, både för våra ämnens behov av utveckling och för att få syn på sökande som kanske inte är bekanta med Konstfack eller annan konstnärlig utbildning sedan tidigare.