Kritiker talar om kritik

Berätta om er själva som kritiker.

Tove Bengtsson: Jag är spelredaktör på ”Svenska Dagbladet”. Jag har varit kritiker där i fyra år, och överlag i åtta år. Min bakgrund är i filmvetenskapen, där jag tidigt inriktade mig på spel. Jag undersökte till exempel berättarteknik, utanförskap och främlingskap.

Ulrika Stahre: Jag är sedan 2001 redaktör och konstansvarig samt konstkritiker på ”Aftonbladet”. Min utbildningsbakgrund är konsthistoria och journalistik. Som kritiker har jag mest skrivit om samtidskonst men på senare år även om skönlitteratur, sakprosa och serier.

Tove Jonstoij: Jag är regissör på Utbildningsradions barnredaktion där jag gör radio och tv för barn. Jag har en journalistutbildning i grunden. I många år har jag skrivit kritik i ”Dagens Nyheter” av bilderböcker för barn.

Pontus Dahlman: Jag har frilansat som kulturskribent sedan 1992, varvat med studier i litteratur- och konstvetenskap, och inhopp på ”Dagens Nyheter”, ”Tidningen Vi”, ”Vi Läser” och ”Form”. Som kritiker skrev jag länge om litteratur, på senare år mest om konst, och där räknar jag utöver bildkonst in arkitektur, design och form.

Maryam Fanni: Jag är formgivare och gör trycksaker och bokform, mycket åt konsthållet. Jag är med och driver Söderorts Institut För Andra Visioner, ett projekt om stadsplanering och privatisering som mycket går ut på kollektivt skrivande, bland annat ger vi ut en tidning. Jag skriver om form och visuell kultur utifrån känslan av att det finns ett behov av att vidga kritiken.

Beskriv förutsättningarna och villkoren inom era respektive kritikerfält.

Tove J: Barnkultur har blivit mer och mer ett kommersiellt revir och därför är det kritiska samtalet jätteviktigt. Samtidigt är det viktigt för mig att som kritiker aldrig skriva om någon som jag känner. Och eftersom det är så fruktansvärt lite av allt som kommer ut för barn som faktiskt recenseras så har jag den udda hållningen att jag i princip bara skriver om det som jag tycker är bra. Det är så lite som lyfts, det stora filtret för en bok är att ens väljas ut för recension.

Ulrika: Det är ett armbågande att vara kritiker. En ständig kamp om utrymme – man vill lyfta och diskutera mycket, men har kanske en halv spalt i tidningen. Och så är det jävsproblematiken, ja. Jag tror att litteraturprofessorn och teaterkritikern Tomas Forser i sin bok ”Kritik av kritiken” skriver att är man normalt social kan man inte vara kritiker i mer än 20 år för sedan har man lärt känna hela fältet. Att vara kritiker innebär att hålla sig på sin kant. Det är en märklig yrkesroll. Den andra sidan är att yrket innebär en enorm frihet, och att man får använda sitt huvud helt fritt. Jag tycker ofta att jag har världens bästa jobb. Men kampen för utrymme är svår. Och då sitter jag ändå på en tidning.

Tove B: Vi har successivt krympt utrymmet för spelrecensioner – när jag började var det fyra i veckan, nu är det en. Och då måste man som sagt välja hårt. Vara medveten om att tar man upp ett spel som inte är bra har det tagit utrymmet från ett spel som kanske är mer värt att uppmärksamma.

Ulrika: Precis, och att endast uppmärksamma det som är bra gör att kritiken bara blir affirmativ och snäll. Vi har samma nedbantning: från tre, fyra konstrecensioner i veckan till en, i bästa fall.

Tove B: Går det för långt blir det ju reklam, inte kritik. Frågan om jävsproblematik är stor inom spelkritiken. Alla känner alla, och det finns bara en handfull journalister som granskar spelvärlden. Det vurmas ofta lite naivt för idén om det ”svenska spelundret”, det finns en syn på spel som kopplat till näringsliv och teknik. Jag vill behandla det som en kulturform, och utöver det tekniska även skriva om berättarteknik, rollfigurer, politik och jämställdhet. Nu är jag ju redaktör, om än på frilansbasis, och har större möjlighet att styra det.

Tove J: Det att slåss för utrymme handlar också om att vara anställd eller frilans eller hur ens övriga försörjning ser ut. Jag tror inte att det finns en enda person i Sverige som försörjer sig på att skriva barnbokskritik. Nästan alla kritiker lever nog till större delen på något annat. Det är många kulturyrken som är med om just detta samtidigt – tidningsdöden är en sak, men vi hittar det även inom teater, bild och musik. Vi försöker alla förstå hur vi ska ta med oss komplexitet och kvalitet in i en kontext där det vi gör är försörjningsbasen för allt färre. Det handlar inte bara om redaktionell balansgång, krympande utrymmen eller om kritikerrollen. Det handlar också om att förr var kultur och bildning fundament för medborgarskapet, i dag är kultur ett särintresse precis som flugfiske.

Pontus: Jag började med att försörja mig som enbart kritiker, men den renodlade kritiken är inte min bas längre. Nu försöker jag ta med mig kritikerns verktyg i allt från personporträtt till essäistik. Kritik för mig är att ta del av ett konstnärligt verk, göra det begripligt för läsaren och ge ett motiverat omdöme. Jag kan tycka att kritiker ofta skippar det sista, att man måste läsa mellan raderna vad de egentligen tycker. Kritiken ska även ha en egen verkshöjd i sig. Jag är kritikerkonsument också, jag läser och lyssnar på allt.

Maryam: Jag känner igen det som Tove B beskriver om att spel ses som en näring, det är lite samma sak med grafisk formgivning. Det skrivs mest om det som har kommersiellt värde. Och strategin att endast lyfta fram det som är bra – som ett sätt att undvika konflikten i att man skriver kritik om en redan utsatt gruppkulturutövare – den skapar ju också konflikter. Varför lyfts just det där fram som ett bra exempel, när det finns det här och det här? Framför allt är det perifera oftast helt frånvarande i medierna.

Tove J: När det handlar om barnkultur är det inte polerna konst kontra kommers, utan konstnärlig kvalitet kontra pedagogiskt syfte. Det finns en massa sådana krav på barnkultur – begriplighet, pedagogik, trovärdighet, det är liksom tryfferat med ädla syften. Så när jag väljer att skriva om det kvalitativa positionerar jag mig inte i förhållande till försäljningssiffror utan lyfter det som jag anser har den högsta verkshöjden, något udda som bidrar till att bredda barnboksvärlden.

Maryam, kan du som inte är kritiker i traditionell journalistisk mening täcka upp för det som andra medier missar?

Maryam: Jag är inte säker på att det finns några plattformar för den kritik som jag längtar efter. Men när jag har försökt skriva har jag plockats upp av små tidskrifter som till exempel ”Brand”, som inte alls är forminriktad egentligen. Det finns för få tidningar om form, och det är ju en kulturpolitisk fråga. Sedan finns det fanzine eller sporadiska bloggar, men det är inte någon stor scen i Sverige.

För vem skriver ni kritik?

Pontus: Jag ser läsaren som uppdragsgivaren, även om den konkreta uppdragsgivaren är redaktören på tidningen. Men jag tror att man måste skriva för sin egen skull också om det ska bli bra. Drivas av besatt nyfikenhet. Säger någon ”Men jag har inte bett om din åsikt” så ”Nä, men här kommer den ändå”. Att den där maskinen är på liksom.

Maryam: Jag ser ett problem i att kritiken oftast skrivs för en väldigt bred allmänhet, sällan för smalare grupper. Jag skulle kunna skriva brett om till exempel Stockholms stads nya grafiska profil som angår många, även om till och med det kanske skulle vara svårt att sälja in till en redaktion. Men smalare kritik, undersökande kritisk praktik inom grafisk formgivning, finns kanske ännu mindre resurser eller forum för.

Ulrika: På en dagstidning har man ju en folkbildande tanke. Alla ska kunna förstå en artikel. Ibland kan vi förenkla i onödan, men jag tycker om känslan av att alla ska kunna läsa det jag skriver. Det handlar inte om att rensa bort komplicerade termer, de är ju så lätta för läsaren att slå upp, utan om när resonemang knölar ihop sig, referensramar tas för givet eller det bara blir ett vitt medelklassperspektiv.

Tove B: När det gäller spelkritik riktar sig många som skriver till de redan invigda. Men om jag skulle använda det språk som används på spelsajter skulle våra läsare inte förstå. Jag försöker tänka att min mamma ska kunna läsa.

Har kritiken ett ansvar för konsten?

Pontus: Absolut, även om det låter förmätet. Det kan bli en sorts win-win-situation: utövaren får en sked beröm eller instruktioner till sin bakläxa, kritikern skärper sina ögon, tränar de analytiska musklerna, och om Gud vill blir resultatet en ett uns mer angelägen konstscen. Men samtidigt lär det ju inte komma någon och knacka på min dörr och vråla: ”Det är ditt fel att den svenska konceptkonsten har ballat ur!”

Tove J: Som kritiker tycker jag att man har ett ansvar för kvaliteten på kritiken man skriver. Ett ansvar att föra fram relevanta, intressanta och helst originella perspektiv och att sätta sig i relation till den konst man skriver om. I kvalitetsbegreppet lägger jag också att man inte gör det man skriver om mindre, eller mindre komplext, fast man ofta ska uttrycka sig kort. För mig hänger denna etik ihop med estetiken, en språklig strävan. Sedan är det ju med detta som med allt annat man har ansvar för som människa och moraliskt subjekt – att man inte alltid lyckas.

Maryam: Jag tänker att det inte ska gå att separera konsten från samtalet, diskussionen, kritiken. Därför måste kritisk verksamhet stödjas på alla nivåer och betraktas som en livsviktig del av konsten och kulturklimatet. Sedan är det viktigt att många röster får höras, för om kritiken centraliseras och bara starkast hörs fungerar den inte som den ska – nämligen som kunskapsutjämnare och en hjälp att skapa rättvisare kultur.

Hur ser ni på förhållandet mellan text och bild när ni skriver?

Tove J: Jag skriver om bilderböcker så bilderna är förstås av avgörande betydelse. Jag tittar efter bildernas egenart, uttryck, berättande, och detsamma när det gäller texten, och vad som sker i kombinationen av och mellanrummen mellan text och bild. Jag lyssnar efter rytm och frasering, lite som man läser av en film eller ett radioprogram.

Ulrika: För mig beror det på verket. Min ambition är att diskutera hur text och bild samverkar i en serie, men om teckningen inte skapar något annat eller mer än texten brukar jag skippa den diskussionen. För det mesta finns det någon detalj, något specifikt grepp – glidningar mellan rutor, upprepningar i bildflödet, perspektivförändringar – och då skriver jag hellre om det än om själva storyn. Kanske är det så att de seriealbum som inte blir recenserade är de som lika gärna kunde ha varit noveller.

Pontus: En meningsfull bokformskritik måste också ta sig an texten. Bokformen är beroende av textens innehåll, måste ha en koppling till det skrivna och stryka under något visuellt. Formkritikerns uppdrag blir att se hur pass kreativt konstnärlig textens överföring till form är.

Tove B: Eftersom jag skriver om rörliga, digitalt skapade bilder brukar jag fundera på hur jag kan översätta rörelse i ord, hur deltagandet i spelet kan framgå av mitt bildspråk. Det är svårt för läsarna att föreställa sig rörliga bilder och interagerande med dem om de inte är spelare själva och inte känner till genrekonventioner. Det är min utmaning.

Får ni som kritiker utstå kritik själva, till exempel om brist på kunskaper eller insikter?

Pontus: Om någon tycker sig ha fått sitt verk orättvist dissat kan jag bara svara att jag själv anser mig ha den akademiska grunden och kunskapen, och det besatta intresset, som krävs för att kunna göra en konstnärlig bedömning.

Ulrika: Jag skulle verkligen önska att det fanns en substantiell och intressant kritik ibland. Någon sådan når iallafall inte mig. Det är mest på nivån sura typer som invänder mot allt de uppfattar som politiskt korrekt, eller för krångligt. Det finns ju alltid en osäkerhet när man skriver en text – ”har jag verkligen förstått det här?” – och den osäkerheten skulle bara må bra av lite mothugg tänker jag.

Tove J: Jag hoppas att jag kan lyssna efter innehållet i kritiken. Om någon säger att jag saknar tillräckliga kunskaper och insikter inom mitt fält tror jag inte att jag säger emot, jag tycker alltid att jag saknar tillräckliga kunskaper. När jag skriver försöker jag hålla mig till det jag tycker att jag har sett, förstått och upplevt och ge min tolkning av det.

Tove B: Inom mitt fält har många av kritikerna ingen journalistutbildning. Spelkritiken existerar mestadels på internet, med låga eller inga arvoden. Många unga får skriva enbart för att de ”gillar spel”, de får göra något de tycker är roligt och slipper betala dyrt för spelen. Men det är sällan som den kritiken bottnar i kulturkritik, och den saknar ofta redaktörer, redigerare och korrekturläsare. Så ja, det finns bristande kunskaper inom spelkritiken – bristande journalistiska och etiska kunskaper. Men inte bristande kunskaper om spel nödvändigtvis.

Vad är det som är lustfyllt med att skriva kritik om just bild och form?

Tove J: Att få använda hela sitt språk, att det är verbalt utmanande. Jag har mitt språk och bilden har sitt, det är två universum som ska mötas. Jag försöker göra en text som, precis som om jag skulle försöka tonsätta bilden, andas av det mötet. Om det är riktigt bra försöker jag sträcka på mig lika mycket språkligt.

Pontus: Vad gäller grafisk formgivning och typografi är det allmänt ansett som något lite ingenjörsaktigt, torrt och nördigt. Då är det lustfyllt att ta med sig sina vanliga känslostormar in i det skrivandet. För grafisk form är något som påverkar oss kraftigt precis som alla andra konstformer, man kan använda samma kritiska verktyg som till en diktsamling. Men jag håller med dig, Maryam, det kan vara svårt att sälja in ämnet till redaktioner.

Ulrika: Det mest lustfyllda är översättningen från ett konstnärligt språk till ett annat. Det är det som gör det värt det. Men jag har ingen stor lust för omdömesdelen. Håkan Jaensson som var kulturchef när jag började sa alltid: ”Men kan du inte bara skriva vad du tycker?” ”Men det står ju där!” sa jag. Det är kanske för att jag är akademiker. Med åren har jag blivit lite tydligare.

Kan du berätta lite mer om seriekritik?

Ulrika: Seriekritik är en mix av litteraturkritik och konstkritik, och många serietecknare är några av de mest intressanta samhällsskildrarna. ”Aftonbladet” har haft en lång tradition av satirpubliceringar och länge både publicerat seriekonst och bedrivit kritik av konstformen. Vi har en jävsproblematik på grund av det nu, samarbetena med förlaget Galago gör det tveksamt att skriva om deras serier.

Maryam: Jag tror att det är för att seriekonsten är så artikulerat politisk som den får existensberättigande på tidningsredaktionerna. Medan typsnitt och grafiska profiler har sin politik liksom backstage. De politiska implikationerna är dolda och det finns inte så mycket kunskap om hur man kan se dem.

Vad tänker ni om kritikens framtid?

Tove J: Vad jag hoppas eller vad jag befarar? Jag befarar att det blir ännu mer individualism innan individualismen kan ta slut. Vad jag hoppas är att de fria sammanhangen, utanför mediala gatekeepers, formar sig till en kritisk massa så att vi får en spridning på både tyckandet och skapandet.

Pontus: Vi har pratat om krympande utrymmen men jag tycker att det samtidigt finns en längtan efter längre texter, och man pratar om reportageböckernas framgångar. Vi kanske kommer att se mer av essäistik och andra längre texttyper?

Tove B: Jag befarar att det i framtiden kommer att finnas färre kritiker som inte är knutna till spelbolagen. Spelbolagen kommer att ge ut sina egna tidskrifter. Det är den cyniska bilden. Jag hoppas att kritiken räddas av crowdfunding, att läsare som vill ha trovärdighet går samman och finansierar den.

Ulrika: Jag tror att kritikerplattformen kommer att slås isär till flera olika, som dem ni beskriver: å ena sidan längre essäer och bokutgivning, å andra sidan crowdfundad kritik på nätet. Och någonstans där i mitten ligger papperstidningarna och dör. Det behöver inte vara dåligt. Nya grupperingar tror jag på.

Maryam: Jag hoppas att bildämnet i skolan blir jätteviktigt. Att det från utbildnings- och kulturpolitiskt håll börjar anses vara en viktig förmåga att kunna se och läsa bild. De senaste åren har det märkts att det där har kraschat, estetiska ämnen har inte samma plats i skolan. Kritik är något som odlas i en redan från det att man är liten, det måste det för att vi ska få ett intressant klimat i dagspress och tidskrifter. Jag vill inte prata om dystopin, känner jag. Det här är vad jag hoppas på.

Maina Arvas är chefredaktör och ansvarig utgivare för Tecknaren. Zandra Thuvesson är samtalsledare, producent och kulturpolitisk projektledare. Stina Löfgren är illustratör, animatör och formgivare.