Teckna liv i historien

Den judiska Parisflickan Ginette Kolinka är bara 19 år när hon arresteras av nazisterna, ihop med sin pappa och tolvåriga lillebror. Det är i mars 1944 och hon har ingen aning om vad som väntar. I transitlägret Drancy, vilket alla gripna judar passerar innan de förs vidare, får hon till och med nya vänner.

”Jag umgås med många i min ålder. Varje morgon skalar vi potatis. Vi visslar och sjunger när vi går till arbetet. Som alla unga skämtar vi och har kul tillsammans”, minns hon i Aurore D’Hondts dagboksliknande serieskildring ”Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenau” som utkom i höstas.

Fram träder ett brännande, personligt minnesarbete och vittnesmål, men också ett visuellt dokument över Förintelsens fasor. I seriealbumet existerar ljuset och livsglädjen sida vid sida med mörkret, åtminstone så länge det är möjligt. Ett högst medvetet val, säger den 25-åriga debutanten och bokskaparen Aurore D’Hondt.

– Trots allt som Ginette Kolinka har varit med om är hon en otroligt varm person. Jag ville att hennes personlighet och sätt att berätta skulle genomsyra seriealbumet. Att det ljusa och livskraftiga hos henne skulle få finnas och ta plats, jämte stanken, fasorna, latrinerna och gaskamrarna, säger Aurore D’Hondt.

De möttes 2019 när Ginette Kolinka besökte D’Hondts skola i Brest för att berätta om sin tid i Förintelselägren Auschwitz och Bergen-Belsen.

– Ginettes berättelse gick rakt in i hjärtat på mig. Ganska snart insåg jag att jag ville teckna den och att det var värt att kämpa för, säger Aurore D’Hondt på videolänk från ett kyligt Paris.

Med en dragning till rundade linjer, och husgudar som Marjane Satrapi och Julien Neel, satte den självlärda serietecknaren i gång. Arbetet med bilderna var intensivt, men sällan svårt. Samtalen med Ginette Kolinka, en av Frankrikes sista Förintelseöverlevare, fördes löpande. Bilder skickades fram och tillbaka. Brev likaså.

– De konstnärliga bitarna var enklast. Det svåraste var att hitta ett förlag som var villigt att ge ut en bok om Förintelsen av en ung, oprövad debutant. Jag var 19 år när jag började teckna Ginettes historia. Jag hade inget kontaktnät, jag hade inte gått någon konstskola, jag utbildade mig till dataingenjör i Brest. Men till slut lossnade det, säger Aurore D’Hondt.

I dag finns boken översatt till flera språk, däribland italienska, danska och svenska. Med ”Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenau” skriver Aurore D’Hondt in sig i en spretig och livaktig genre av historiska skildringar i serieform. En genre där internationella tungviktare som Joe Sacco, Marjane Satrapi och Art Spiegelman finns representerade sida vid sida med svenska tecknare som Mats Jonsson, Joanna Rubin Dranger och Fabian Göranson.

Den senare har bland annat tecknat Sveriges historia från forntiden och framåt i fyra volymer för barn. Under 2024 utkom volymen ” Sveriges fantastiska historia: Stormaktstiden”. Nu har Fabian Göranson precis påbörjat arbetet med den femte och avslutande delen, som skildrar vardagen för den svenska befolkningen under 1800- och 1900-talen.

– Den sista boken börjar i bondesamhället och slutar i en svensk förort under 1960- och 1970-talen, säger han, som under de senaste fem åren arbetat intensivt med att koka ner en tidsperiod på drygt 14 000 år till lättfattliga, men samtidigt faktamässigt korrekta och genreöverskridande, bilderböcker med serienedslag.

I sin vindlande bokserie låter Fabian Göranson historiens gång speglas i människors vardagsliv. I böckerna, som ges ut av Rabén & Sjögren, får läsaren följa en familj per epok.

– Jag landade tidigt i insikten om att jag ville levandegöra historien på ett sätt som talar till barn. Många barn, tror jag, är intresserade av frågor som: Hur skulle det vara att leva under forntiden? Hur skulle det kännas att jaga sin egen mat, eller valla getter i stället för att gå i skolan? Hur hade det varit att bo i ett långhus tillsammans med djuren, eller om digerdöden plötsligt hade kommit?

Den största utmaningen, säger han, har varit att teckna historiskt korrekt.

– Att teckna kungars liv är lättast, för deras öden är ofta dokumenterade ner på detaljnivå. Men eftersom jag skildrar vardagslivet för vanliga människor så gömmer det sig 1 000 frågor bakom varje enskild bild. Det är också det som är det roliga, att jag tvingas ta reda på saker som ifall hönsen var vita eller bruna under vikingatiden eller exakt hur man sydde sina skor under medeltiden.

Inte bara barnboksförlagen intresserar sig för seriemediets potential att levandegöra historien. Sedan 2017 har Thomas Mullaney, professor i historia vid amerikanska Stanford University, inkorporerat tecknade serier i sin undervisning. 2020 tog han det ett steg längre och skapade en hel kurs baserad på serieskildringar som tar avstamp i historiska skeenden.

Kursen, som fick namnet Global history through graphic novels, blev snabbt fulltecknad. Och litteraturlistan säger någonting om bredden och tyngden i genren. Här finns Shigeru Mizukis mangaserier om att växa upp i Japan före andra världskriget och Marcelino Truongs ”Such a lovely little war” som utspelar sig i Saigon under Vietnamkriget. Men också Art Spiegelmans banbrytande ”Maus”, en numera ikonisk familjeberättelse och Förintelseskildring i fabelform som fick Pulitzerpriset 1992, och den vietnamesisk-amerikanska serietecknaren Thi Buis bästsäljande memoar ”The best we could do” som nominerades till det prestigefyllda Eisner Award 2018.

”Historien är inte bara händelser på en tidslinje, den är också de vanliga, världsliga ögonblicken som människor upplever däremellan. Grafiska romaner kan fånga det multidimensionella på ett sätt som är svårt, ibland till och med omöjligt, i mer traditionella format och medier”, förklarade Mullaney i en intervju med ”Stanford Report”, 2022.

Vidare påpekar Mullaney hur tecknare som Art Spiegelman och Thi Bui, båda barn till föräldrar som överlevt Förintelsen eller krig, har en närmast unik förmåga att dokumentera minnen och samtidigt skildra egna erfarenheter av hur trauman går i arv och påverkar generationer. ”Det är i det till synes alldagliga som förklaringarna finns och det är där man kan börja ställa frågorna”, fortsätter han.

Den svenska serietecknaren Joanna Rubin Drangers ”Ihågkom oss till liv” tar avstamp i liknande tankar. I den tecknade dokumentärromanen spårar hon sin egen judiska släkt i ett kombinerat bok- och forskningsprojekt, som knyter enskilda livsöden till judeförföljelserna och antisemitismen runt om i Europa före, under och efter andra världskriget.

Boken från 2022 markerade ett nytt steg i den 54-åriga serietecknarens författarskap. I sina tidigare serieromaner hade hon skildrat kärleken, karriären och moderskapet. Att teckna – och avtäcka – sin egen judiska familjs gömda historia var någonting helt annat.

– Jag hade aldrig ens arbetat med källförteckning tidigare. Nu satt jag plötsligt med en som var 28 sidor lång. Det säger någonting om hur enormt arbetet bakom ”Ihågkom oss till liv” var – och blev, säger Joanna Rubin Dranger.

Samtidigt var hon ”livrädd för att göra fel”.

– Jag trippelkollade årtal, studerade allt från vilka kappor man hade på sig under 1920-talet och hur man tecknar bilar och flygplan, till svensk och internationell forskning om antisemitism, Sveriges agerande under andra världskriget, och pogromerna i min mormors mammas och pappas hemstad Białystok, som då låg i Ryssland. För mig blev det också otroligt viktigt att få boken faktagranskad av Stéphane Bruchfeld, en av Sveriges främsta historiker och experter på Förintelsen, säger hon.

”Ihågkom oss till liv” handlar delvis om släktingarna som mördades av nazisterna under andra världskriget, men också om tystnaden som följde och formade generationer. Liksom om sorgen över att inse att man har levt avskuren från en stor del av sin familjehistoria.

– Det var först under arbetet med boken som jag förstod att flera grenar av min släkt var direkt drabbade av Förintelsen, säger Joanna Rubin Dranger.

– Om släktingarna på min morfars sida har det alltid bara sagts att de ”försvann”. Det var människor jag aldrig hade hört talas om, barn som ingen visste namnen på. Senare förstod jag att många av dem hade mördats i Auschwitz och andra Förintelseläger.

2023 belönades den 428-sidiga dokumentärromanen, som till form och storlek minner om ett gediget fotoalbum med mjuka pärmar, med Nordiska rådets litteraturpris. Till våren ges den ut i USA och Spanien. Man skulle kunna kalla den för ett uppror mot glömskan. Ett visuellt sådant, till och med.

– Nazisternas mål var att utrota alla Europas judar. I många byar och mindre orter mördades alla, det fanns därför ingen kvar som kunde minnas de döda, säger Joanna Rubin Dranger.

– Samtidigt brände man personliga ägodelar som kunde berätta någonting om vilka dessa människor var, eller att de ens hade funnits. Som fotografier och brev. Man ville radera minnet av dem man mördade och allt som de var.

Att samla information och ta reda på mer om dem som dog, blir därför en motståndshandling. Att teckna dem, ge dem ansikten, öden och namn likaså.

– Varje människa som lyfts ur glömskan är en seger mot nazismen, säger Joanna Rubin Dranger.

– Att gestalta i bild dem som det inte längre finns bilder av är absolut en form av motståndshandling.

Aurore D’Hondt är inne på samma spår. En av de första bilderna hon tecknade utifrån Ginette Kolinkas vittnesmål visar en barack där hundratals kvinnor uträttar sina behov, sida vid sida, rygg mot rygg. Mitt i alltsammans står någon och rör i en kastrull.

– Ginette blev väldigt berörd av den lilla, lilla teckningen, minns Aurore. Hon hade aldrig sett den typen av representation i bild tidigare. Många som skildrar Förintelsen visuellt har en tendens att utelämna de äckligaste eller mest stötande delarna. Samtidigt finns det en poäng i att i möjligaste mån berätta, precis så som det var. Inte bara i text, utan även i bilder.

Joanna Rubin Dranger återkommer ofta till bildens makt. Fotografier, säger hon, har en förmåga att överbrygga avstånd i både tid och rum. Historiskt material likaså.

– Det som tidigare kändes abstrakt och avlägset blir plötsligt otroligt konkret.

I ”Ihågkom oss till liv” skriver hon bland annat om de nazistiska register som fanns över svenska judar under, men även efter, andra världskriget. Registren finns i dag hos SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism.

– Jag begärde ut korten för min mormor och morfar. Där stod adressen till där jag tillbringade nästan hela min barndom, och där jag låg under soffbordet och läste ”Pellefant”. Där fanns telefonnumret som jag ringde så ofta och fortfarande kan utantill. Jag hade växt upp i en färgglad och ljus värld. Under min barndom kändes andra världskriget otroligt långt borta, men när jag såg de där korten kom allting väldigt nära.

I ”Ihågkom oss till liv” finns registerkorten med. Joanna Rubin Dranger har medvetet valt att inte avbilda dem. I stället låter hon de inscannade originalen tala för sig själva.

– Jag hade förväntat mig att korten skulle vara maskinskrivna. Tvärtom möttes jag av en vacker, snirklig handstil. Det var den sortens handstil som dessutom indikerade att det var en känslig person som hade hållit i pennan och plitat ner min morfars taxerade inkomst, även efter krigsslutet. Att se det gjorde mig otroligt illa till mods.

Mixen av stilar och tekniker är en genomgående tråd i boken. Effektivt vävs fotografi, arkivmaterial, teckning, akvarell och text samman i ett omfångsrikt, storskaligt och visuellt mångbottnat serieberättande, där även det egna forskandet dokumenteras löpande.

– En bit in i processen bestämde jag mig för att alla visuella stilar skulle vara tillåtna. När jag valde att inte begränsa mig till strikta idéer om form föll många av bitarna på plats, säger Joanna Rubin Dranger.

– Jag beslutade mig för att alla karaktärer kunde vara tecknade både som realistiska människor och som naivistiska figurer, inspirerat av hur samma karaktärer kan gestaltas på väldigt olika sätt i manga. Liksom att det inte skulle vara någon skillnad mellan teckningarna som gestaltar dåtid och teckningar som gestaltar nutid. Rent visuellt tilläts dåtiden och nutiden att gå ihop.

Det är en beskrivning som låter som ett perfekt exempel på det där som historieprofessor Thomas Mullaney framhöll kring historietecknande – att historien inte bara är händelser på en tidslinje. Aurore D’Hondt, Fabian Göranson och Joanna Rubin Dranger sällar sig till den gren av serietecknare som arbetar med att fånga det multidimensionella med historien.

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, kritiker, poet och författare. Aurore D’Hondt, Fabian Göranson och Joanna Rubin Dranger är serietecknare.